Storm på Nordsjön

Samma dag som den här tidningen kommer ut, den 3 februari, håller Lundin Petroleum (Lupe) kapitalmarknadsdag på kontoret i Oslo­förorten Lysaker. Då finns ett givet samtalsämne vid sidan av hur det går med prospekteringen i olika delar av världen, om gamla och nya oljefält lever upp till förväntan och vad det betyder att olje­priset är på tolvårslägsta.

Norska Statoils oväntade och oinbjudna entré i Lupe, Stockholmsbörsens största ­oljebolag, i mitten av januari är en udda ­affär. Att ett large cap-bolag får en ny ägare som i tysthet har samlat ihop över 12 procent av aktierna är ovanligt. Normalt är det ett första steg till att lägga ett bud på hela ­bolaget, oftast då ett fientligt sådant. Men inte den här gången.

Att köparen Statoil dessutom har lyckats att samla ihop jätteposten på öppna marknaden och från en rad institutioner utan att väcka uppmärksamhet är också ovanligt. Enligt regelverket måste ägare avslöja när de passerar vissa gränser i ett börsbolag. Den första är 5 procent. Den andra 10 procent.

Ett flaggningsmeddelande ska skickas in senaste dagen efter att den utlösande affären genomförts. Det betyder att Statoil gick från under 5 procent till nästan 12 procent i Lundin Petroleum på mindre än ett dygn i en affär värd 4,6 miljarder svenska kronor.

Att under en enda handelsdag samla ihop och formellt ta över en så stor andel av ett stort börsbolag kräver skicklighet, planering och inte minst hemlighetsmakeri. Statoil skickade ett så kallat flaggningsmeddelande till den svenska finansinspektionen på eftermiddagen torsdag den 14 januari. På morgon samma dag publicerades ett pressmeddelande med budskapet att Statoil hade köpt 11,93 procent av aktierna i Lupe.

För att gå från till synes noll till 12 procent utan att någon inblandad ska passera över (eller under) 5-procentsgränsen och därmed tvingas flagga och avslöja att något är i görningen krävs att minst tre aktörer som samlar på sig aktier på var sitt håll är inblandade. Enligt norska affärstidningen Dagens Næringsliv har den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs och svenska Swedbank varit behjälpliga. I fallet Swedbank backas det också upp av att banken på kort tid hade flerfaldigat ägarandelen i Lundin Petroleum till 3,5 procent vid senaste årsskiftet, enligt ägardatabasen Holdings kvartalssammanställningar. Normalt ägnar sig inte banker åt att i egen bok spekulera storposter i börsbolag. En mer trolig förklaring är att Swedbank samlade aktier åt sin kund Statoil.

Swedbanks talesperson Claes Warrén avstår från att kommentera bankens förehavanden i Lundin Petroleum med mer än ”att aktieägande i olika bolag varierar över tid i och med vår roll som market maker”.

De senaste månaderna har en rad institutionella ägare sålt stora poster. En av dem är Lundin Petroleums tidigare näst största ägare: Swedbanks fondbolag Robur, som ­halverat sitt innehav. Den affären blev publik dagen efter Statoils flaggningsmeddelande.

Att raiden i Lundin Petroleum över huvud taget gått att genomföra har delvis med oljepriset att göra. När priset snabbt sjunkit har institutioner, svenska och utländska, velat minska exponeringen mot den utsatta råvaran, vilket har ökat benägenheten att sälja. Men den våg av förvärv och fusioner som många förutspår i spåren av prisfallet, har ännu inte visat sig.

Lundins Petroleums vd Alexandre Schne­i­ter har ännu inte märkt att det låga olje­priset pressar ut bolag och tillgångar på marknaden, i varje fall inte på Nordsjön.

– Men om oljepriset förblir lågt de närmaste sex månaderna kommer det att bli tydligt att en del bolag är bättre positionerade än andra, och en del kommer bli tvungna att sälja tillgångar, vilket såklart öppnar möjligheter, säger Alexandre Schneiter.

Det som gör Statoils storköp i Lupe speciellt är att den norska jätten också är en av Lundin Petroleums viktigaste sam­arbetspartner. Statoil äger 15 procent i Edvard Grieg-fältet, där Lundin Petroleum har majoriteten och är ansvarig för den operativa driften. Den första oljan i Edvard Grieg pumpades upp så sent som den 28 november i fjol.

Men det viktigaste samarbetet är inom Johan Sverdrup-fältet, som ligger ett par mil öster om Edvard Grieg.

I början av 2000-talet öppnade norska staten för mindre bolag att fortsätta jakten på olja, då de stora multinationella jättarna började tappa intresset. I september 2011 kunde Lundin Petroleum till de flestas häpnad avslöja en ny enorm fyndighet i vad som då hette Avaldsenesfältet, ett område som de flesta trodde var färdigprospekterat för länge sedan. Vissa bedömare trodde att Statoil och Lundin Petroleum hade upptäckt var sitt fält en bit från varandra. Lundin Petroleum var dock övertygade om att det var ett sammanhängande jättefält – och bolagets geologer skulle visa sig ha rätt. Johan Svedrup var en elefant, det största fyndet på den norska sockeln på tre decennier.

Johan Sverdrup väntas producera en fjärdedel av den norska oljan när fältet är i drift år 2019. Statoil kontrollerar 40 procent av Johan Sverdrup och är också ansvarig för ­utbyggnaden. Lundin äger knappt 23 procent. Resten delas mellan danska Mærsk, statliga norska Petoro och Det Norske Oljeselskap, där finansmannen Kjell Inge Røkke är huvudägare.

Tillsammans har – och ska – Lupe, Statoil och de andra delägarna investera enorma summor i Johan Sverdrup. Den senaste ­publicerade beräkningen summerar kostnaden för den första fasen av utbyggnaden till 108,5 miljarder norska kronor. Det är samtidigt en nedjustering från 123 miljarder, då de kraftigt sjunkande världsmarknads­priserna har sänkt efterfrågan på oljeservicebolagens tjänster. För Lundin Petroleum har alltså det sjunkande oljepriset i varje fall delvis kompenserats av lägre kostnader i utbyggnaden av Johan Sverdrup.

– För oss är Johan Sverdrup en perfekt storm. Vi bygger det största offshore-projektet i världen samtidigt som marknaden är mycket pressad. Det är idealt med tanke på att första fasen blir klar 2019, säger Alexandre Schneiter.

Totalt inklusive den andra fasen, som väntas påbörjas år 2022, beräknas utbyggnaden kosta mellan 170 och 220 miljarder norska kronor.

Att det var Lundin Petroleum, inte Statoil, som upptäckte det som i dag heter ­Johan Sverdrup, är alltså ett konkret exempel på fördelarna med konkurrens. Och ju mer olja som plockas upp från norskt territorialvatten, desto mer skattepengar till norska staten.

Statoil tar sig med nöd och näppe in på listan över världens 25 största olje- och gas­bolag (räknat efter omsättning), men är i Norden en dominerande gigant. Bolaget har ett börsvärde på 350 miljarder norska kronor, vilket är ganska jämnt tio gånger större än Lupe. Samtidigt har Lundin hållit emot betydligt bättre under oljeprisfallet. Statoil har fallit 26 procent på Oslobörsen. Lupe-aktien har under det senaste året faktiskt stigit i värde, vilket ägarna delvis kan tacka Statoil för. Samma dag som Statoils intåg på ägarlistorna blev kända steg aktiekursen med drygt 20 procent.

Glädjeskuttet var en förhoppning om att ett bud skulle komma, men där finns också en annan komponent. Att Statoil mer eller mindre tvingas arbeta ihop med det svenska ­bolaget på gemensamma fält är en sak, att gå in som ägare är en kvalitetsstämpel. Det är också något som alla representanter för Lundin har upprepat sedan Statoils intåg blev känt.

Statoil och Lupe är alltså djupt involverade i varandras tillgångar på den norska kontinentalsockeln. Men vad Affärsvärlden kunnat utröna hade Lundin Petroleum inga indikationer på att Statoil skulle köpa in sig. Ordföranden Ian Lundin, vars familj via stiftelser och bolag kontrollerar strax över 30 procent i bolaget, säger till Dagens Industri att han inte är beredd att sälja.

– Lundin Petroleum är helt unikt, vi har unika tillgångar i utmärkta områden i världen och oljepriset kommer tillbaka till betydligt högre nivåer igen. För oss är det här värsta tidpunkten för att sälja.

I spekulationerna kring vad som ligger bakom Statoils kupp är den återkommande analysen att Statoil vill blockera att Lundin Petroleum blir uppköpt eller fusioneras med ett annat bolag.

Statoils ledning är fåordig kring sina avsikter. I ett pressmeddelande säger Statoils vd Eldar Saetre att innehavet är långsiktigt. Enligt Statoil finns inga planer på att öka ägandet ytterligare. Det betyder att familjen Lundin kvartstår som ohotade och odiskutabla huvudägare.

Statoils post på knappt 12 procent är vad som kallas en ”corner” på aktiemarknadsslang. Eftersom det krävs 90 procent av aktierna i ett bolag för att lösa ut andra ägare med tvång, blockerar ett innehav på 10 procent eller mer andra intressenter.

– Det är riktigt att vi har en position som också ger ett visst skydd för vår investering, men för oss var det viktigt att säkra en ­betydande post som ökar vår indirekta andel i attraktiva fält på den norska kontinentalsockeln, säger Statoils kommunikationsdirektör Bård Glad Pedersen.

Han tillägger att Statoil varken aspirerar på en styrelseplats eller plats i valberedningen inför Lundin Petroleums årsstämman i Stockholm den 12 maj.

Vem eller vad som skulle potentiellt kunna hota Statoils investering är oklart. I norska medier har den kände och ofta kontroversielle affärsmannen Kjell Inge Røkkes oljebolag Det Norske pekats ut. Bolaget samarbetar tätt med Lundin Petroleum. Vid sidan av det gemensamma ägandet i Johan Sverdrup delar bolagen anläggningar på Ivar Aasen- och Edvard Grieg-fälten. Det Norskes kommunikationsdirektör Rolf Jarle Brøske vill inte kommentera ryktena.

– Men vi har sagt att det finns goda skäl att hålla ett vakande öga på hur Statoil använder detta förvärv för att ytterligare positionera sig på den norska kontinentalsockeln. De har som bekant en mycket dominerande roll redan. Det är viktigt att Lundin fortätter att agera oberoende från Statoil på den norska sockeln, säger Rolf Jarle Brøske.

Han sätter därmed fingret på vad som i Norge är den känsligaste delen i affären: Statoils dominans i den norska oljeindustrin. Norska politiker vill ha en mångfald av bolag som prospekterar på sockeln, inte minst nu när det verkar som om oljan långsamt börjar sina.

Det är ett argument som Statoils Bård Glad Pedersen viftar bort.

– Det finns en stor mångfald av aktörer på den norska sockeln med mer än 50 bolag representerade. Denna mångfald reduceras inte av det faktum att vi har köpt en minoritetsposition i Lundin, säger han.