STORFUSIONEN PÅ WALL STREET: Tankeställare för S-E-banken

När fusionsplanerna mellan Nordbanken och S-E-Banken lades påhyllan innebar det nytt bränsle i debatten om hur 2000-taletsfinansföretag skall se ut. Är det bäst att vara fokuserad, somNordbanken med dess koncentration på massmarknaden, eller skallman försöka behålla investmentbank och kontorsrörelse under enhatt, som i S-E-Banken? Beröringspunkterna är få mellan S-E–Bankens eventuella klyvning (i en Enskildadel och en bankdel)och megaaffären mellan Morgan Stanley och Dean Witter. Densenare ger en gigant med ett börsvärde på över 150 miljarderkronor, vilket är dubbelt så stort som Volvos.

Ändå ger affären underlag för intressanta slutsatser föreuropeisk del. Wall Streetfusionen innebär att man slår ihop eninvestmentbank (Morgan Stanley) med en privatmäklar- ochkreditkortsrörelse (Dean Witter). Morgan Stanleys motiv är attfå del av sin partners stabila intäktsflöden inför en förväntadnedgångsperiod på de internationella finansmarknaderna – någotsom måste komma förr eller senare. Dean Witter vill minskaberoendet av amerikanska hushållskunder och hotet fråninternethandel (som slår hårt på privatmäklarsidan) och komma uti världen via Morgan Stanley, som var 1996 års världsetta inomförvärv och fusioner.

Det handlar alltså om distribution, stora kundbaser och stabilaintäkter å ena sidan och om internationell bredd å den andra.Konceptet har plockats från Merrill Lynch, världensslagkraftigaste investmentbank som lyckats skapa harmoni mellanbankirerna i svarta kostymer och de mer jordnära männen i brunblazer som betjänar åtta miljoner privatmäklarkunder runtom iUSA. På så vis har firman skaffat sig exceptionellt godainblickar i kapitalflödena in i och ut ur USA, den globalafinansmarknadens hjärta. Sådan information är en stor tillgångnär det gäller att ta lönsamma positioner åt kunder och i egenräkning.

Men Merrill Lynch har vuxit organiskt. Samgåendet Morgan Stanley–Dean Witter innebär en rejäl kulturkrock. Det är inte säkertatt det går bra.

Reaktionerna på affären tyder ändå på att konkurrenterna villgöra liknande affärer. Såväl amerikaner som européer vill växaför att kunna bli de globala spelare som få av dem är i dag. Enliknande strukturomvandling är på gång i Sverige. Visserligenpremierar aktiemarknaden just nu renodlade bolag, som Nordbankenoch Trygg-Hansa. Men både Hans Dalborg och Lars Thunell hartillväxtambitioner, som rimmar dåligt med ambitionen att renodla.Tillväxt innebär för det mesta en breddning av verksamheten.

Om S-E-Banken skulle välja att dela banken och skilja utEnskilda vore det att gå mot strömmen. Stordriftsfördelarnaväger tungt och det är svårt att få tillräcklig volym inom ettenda produktområde (säg retailbanking eller mäkleri). Därförbehöver aktörerna kunna spela på ett bredare register och – föratt använda Trygg-Hansas välfunna slogan – kunna erbjudafinansiella varuhus.

För den enskilde kunden är fördelarna med stora aktörer mindreuppenbara. I stor utsträckning kommer nämligen 2000-talets bästafinansföretag att bedriva aktiv så kallad cross-selling. Dethandlar om att sälja livförsäkringar till bostadslånekunden ochaktiefonder till bankspararen. I sin mest tveksamma form handlardet om att till kunderna sälja just det egna fondbolagetsAsienfonder och just de nyemissioner som förmedlats av den egnafondkommissionären.

FAKTARUTA: FÅ GLOBALAUtländska intäkter, procent.

Firma 1995Firma 1995Citicorp 52Credit Suisse 32Swiss Bank 27Merrill Lynch 23Chase Manhattan 23Morgan Stanley/Dean Witter 20 1)Deutsche Bank 121) Uppskattning.Källa: Morgan Stanley