Stinna kassor ny utmaning för vd

Ska Ericsson köpa brittiska Marconi? Varför inte? En tiomiljardersaffär kan ju lätt ros i land när man, som Ericsson, har över 40 miljarder netto i kassan. Strukturaffärer i telekombranschen är dock inte ämnet för denna artikel. Men det som budryktena kring Marconi illustrerar är en viktig sak: de svenska storföretagen har exceptionellt gott om pengar just nu.

Delvis är det en konjunkturell effekt. När ekonomin går ur en cyklisk svacka upplever bolagen att intäkterna växer snabbt, medan de fasta kostnaderna där-emot ligger där de ligger. Men så snart volymerna börjar öka ordentligt uppstår flaskhalsar. De leder till att företaget måste investera, varpå soliditeten går ner.

Så har det sett ut historiskt. Sedan mitten av 1990-talet är dock kassavariationerna i näringslivet inte alls lika kraftiga. Bolagen är inte längre så spendersamma i högkonjunktur och rationaliseringstrycket är permanent.

Effekten syns tydligt i balansräkningarna. Om den nuvarande trenden håller i sig kommer de svenska börsbolagen som kollektiv att vara skuldfria nästa år. Alla svenska företag är förvisso inte genomsolida. Hundratals privatägda bolag har mycket ansträngda finanser, och det gäller särskilt private equity-ägda bolag. Findus har exempelvis ett negativt eget kapital på drygt en halv miljard kronor och hålls under armarna av sin ägare EQT.

Men den övergripande trenden är klar: företagen är kassastinna. Och det är verkligen inte bara en välsignelse, om man ser det ur ett ledarskapsperspektiv.

För det första kan ett överkapitaliserat bolag få svårt att tillgodose ägarnas finansiella krav, eftersom den stora kassan drar ner totalavkastningen i företaget. För det andra kan ett sådant företag få en stämpel – av kunder och andra externa partner – av “fat and happy” som kanske inte alls stämmer med de långsiktiga strategiska målen. För det tredje kan det bli svårt att internt motivera nya sparprogram om soliditeten är 40 procent och därutöver.

Telia Sonera är ett tydligt exempel på en företagsledning som upplever viss stress på grund av sin stora kassa. Koncernen har 25 miljarder i likvida medel. I våras genomfördes en aktieinlösen som skiftade ut 10 miljarder till ägarna, men även efter detta uppgår soliditeten till 60 procent. Teliachefen Anders Igel motiverar den starka balansräkningen med att företaget behöver genomföra stora förvärv och göra andra investeringar för att kunna utvecklas vidare. Några sådana investeringar har dock än så länge inte synts till.

Även Skanska har synnerligen gott om pengar i kassan. Byggjätten förklarar detta med att stor finansiell styrka är en nödvändighet om man ska vara en trovärdig samarbetspartner i så kallade BOT-projekt (Build-Operate-Transfer), alltså byggen där Skanska tar ett visst ägande. Men även Skanska skulle sannolikt kunna tumma rejält på sitt mål om ett eget kapital på 15 miljarder kronor utan att bolagets affärsmässiga utveckling skulle ta skada.

Mats Tyrstrup, biträdande professor vid centret för studier i avancerat ledarskap på Handelshögskolan i Stockholm, pekar på att kapitaluppbyggnaden beror på den maktförskjutning som skett i företagen de senaste 10-15 åren:

– Fram till 1980-talet kunde företagsledningarna själva i hög grad styra investeringsbesluten medan ägarna var passiva. I dag är det ägarna som bestämmer. De är inte lika pigga på att säga ja till förvärv och jätteinvesteringar.

I stället, menar Mats Tyrstrup, tvingar de institutionella ägarna bolagen att ständigt se över kostnaderna.

– I dagens hårda konkurrensklimat kan marknaden för en produkt dippa väldigt snabbt, och då gäller det att ha så låga kostnader att man kan klara en omställning någorlunda bra, säger han.

Att fokusera på utgifterna – och då talar vi om såväl drifts- som kapitalkostnader – kan tyckas som en självklar sak. Men kan det vara så att vi håller på att få en överdriven fokusering på kostnadssidan, där investeringarna är för få? I så fall: Är det här en bestående tyngdpunktsförskjutning?

Det är möjligt, men långt ifrån givet. Aktiemarknaden börjar redan se mer positivt på företag som agerar och gör något åt sina överstora kassor, och det här är en viktig förändring. För cirka tio år sedan var det regel att börsen reagerade surt när företag i till exempel skogsindustrin tog ambitiösa investeringsbeslut. Man ansåg – på goda grunder – att det var kapitalförstöring. I dag är alltså synsättet ett annat: aktiemarknaden belönar vissa strukturaffärer.

Men det finns mycket kvar att göra. Penningberget i näringslivet är enormt, och det finns fortfarande många företagsledare och ägare som försvarar sina stora kassor. I många fall klingar argumenten påfallande falskt. Det finns andra exempel där det verkar vara motiverat med konservativa kapitalstrukturer.

Hur hanterar ledningarna då de problem som detta medför? Det ska vi titta närmare på under de kommande fem veckorna. Affärsvärlden kommer att skildra problemställningar och resonemang i överkapitaliserade bolag, med nedslag i företag i vitt skilda branscher.