Stimulera, men stimulera rätt!

Det finns en oroande stor övertro på möjligheterna att med breda konsumtionsstimulanser på ett avgörande sätt påverka konjunkturutvecklingen. Keynesianska teorier tas till intäkt för krav om att staten ska strö pengar över hushållen. Tanken verkar vara att det inte spelar så stor roll hur staten spenderar våra skattepengar – bara den spenderar.

Keynesiansk teori medger dock, till skillnad från kurvskiftandet på A-kursen i national­ekonomi, att vi räknar på effekterna av finanspolitiska åtgärder. Gör man det visar det sig att det är så dyrt att skapa jobb med hjälp av breda skattesänkningar eller liknande finanspolitiska åtgärder att det förefaller orealistiskt att sätta sin tilltro till sådana.

Olika modeller ger förstås olika resultat av effekterna av konsumtionsstimulanser men låt oss göra ett litet räkneexempel grundat på keynesiansk teori och empiriska observationer.

En rimlig bedöming (se till exempel IMF eller US Congressional Budget Office) är att en ökning av efterfrågan riktad mot inhemsk produktion ökar BNP ungefär 1:1, lite mer i stora ekonomier med liten handelsandel och lite mindre i små, öppna ekonomier som den svenska.

Låt oss ändå anta att 1:1 gäller för Sverige.

Nästa led i beräkningen är att avgöra hur mycket efterfrågan på svenska varor och tjänster ökar om hushållen får en given inkomst­­för­stärk­ning. Svaret beror dels på hur mycket av inkomstförstärkningen hushållen sparar, dels på hur mycket av konsumtionsökningen som riktas mot importerade varor. Ett relativt optimistiskt antagande är att hushållen konsumerar två tredjedelar av inkomstförstärkningen. Så mycket konsumerade amerikanska hushåll när staten senast skickade ut skattekrediter i form av checkar i syfte att stimulera konsumtionen.

Till skillnad från USA är förstås import­andelen hög i Sverige – låt oss sätta den till hälften. Hälften av de två tredjedelar som konsumeras av en inkomstförstärkning innebär att en tredjedel av denna skapar efterfrågan på svenska varor. Om staten spenderar en procent av BNP på inkomstförstärkningar till hushållen ökar efterfrågan och därmed BNP alltså med en tredjedels procent. Sista steget i kalkylen bygger på den så kallade Okuns lag. Den säger att förhållandet mellan BNP-förändringar och sysselsättningsförändringar är (någorlunda) konstant.

Ett rimligt förhållande (mellan tummen och pekfingret) är att en förändring av BNP med en procent leder till en förändring av arbetslösheten i motsatt riktning med en halv procentenhet. En finanspolitisk stimulans i form av en transferering till hushållen omfattande en procent av BNP ökar BNP med en tredjedels procent och minskar alltså arbetslösheten med en sjättedels procentenhet.

Nu kan vi sätta prislappar – ökade transfereringar till hushållen med en procent av BNP motsvarar drygt 30 miljarder kronor. För detta minskar vi arbetslös­heten med en sjätte­dels procent vilket motsvarar drygt 8 000 personer. Prislapp­en är därmed cirka 3,75 miljoner per jobb!

Givetvis är detta inte en exakt kalkyl. Men den ger en klar indikation av storleksordningen och mer ambitiösa kalkyler landar i samma slutsats – det är extremt dyrt att via allmänna keynesianska stimulansåtgärder påverka arbetslösheten.

Även om statens samlade momsintäkter skickades tillbaks till hushållen som inkomstförstärkning skulle inte arbetslös­heten minska mer än någon procentenhet, det vill säga klart mindre än den ökning många be­dömare befarar snart kommer att bli en realitet. Detta skulle ske till priset av totalt kollapsade statsfinanser.

Vad ska man då göra? Det är förstås frestande för politiker – vid makten och i opposition – att göra vad som helst, om än bara för att visa handlingskraft. Men det är nu extra viktigt att utvärdera möjliga alternativ noggrant innan man bestämmer sig.

Vi ska absolut inte försöka spara oss ur krisen – det fungerar definitivt inte! Ett budgetunderskott, även om det skulle bli större än stabilitetspaktens maximum om tre procent, är acceptabelt i detta läge. Men statens kassa är inte obegränsad och staten måste därför spendera våra gemensamma medel där de gör största möjliga nytta. Ett uppenbart område är kommuner och landsting. Det finns stor anledning att befara att dessa tvingas till nedskärningar och uppsägningar i takt med att deras skatteinkomster minskar. Det vore ett uppenbart samhällsekonomiskt misslyckande om så skedde.

Efterfrågan på Volvolastbilar må ha minskat men inte efterfrågan på de tjänster som lärare och vårdpersonal producerar. Det är samhällsekonomiskt rationellt att produktionen av lastbilar minskar men inte att så sker med offentliga sektorns serviceproduktion.

Staten borde därför öka statsbidragen och klart signalera att tillräckliga resurser kommer att ställas till förfogande för att inga uppsägningar ska behöva göras. En sådan garanti kommer inte att leda till statsfinanser i fritt fall.

Utöver detta bör staten se till att tillräckliga resurser finns för en effektiv arbetsmarknadspolitik och en trygg arbetslöshetsförsäkring. I dagens läge är incitamentsproblemen med en generös A-kassa förmodligen mindre än normalt och man borde därför kunna öka ersättningsnivåerna. Rimligen skulle dessa åtgärder bidra till att minska hushållens oro för framtiden och därmed motverka fallet i privat konsumtion.

Keynes var ett geni – låt oss hedra hans minne genom att använda hans teorier med förnuft!