Stenhård städare

Rikskrim ringde när Björn Björnsson körde bil med sin fru till Stockholm från fritidshuset i Brantevik på Österlen i Skåne. Det var allhelgonahelgen 1997 och Björnsson kallades till förhör samma kväll. Investmentbolaget Trustor hade plundrats och Björn Björnsson var styrelseledamot.

– Det kändes nästan som en mordutredning. Det blev väldigt obehagligt i bilen, säger han i dag.

Minoritetsägarna hade satt Björn Björnsson i styrelsen för att bevaka deras intressen. Ändå var pengarna borta. Men plundrarna hade gett sig på fel person.

Björn Björnsson är kanske Sveriges mesta städgubbe. Just nu sysslar 64-åringen främst med Carnegie, som övertogs av staten i finanskrisen hösten 2008 och som senare såldes till private equity-bolaget Altor och investmentbolaget Bure.

Björn Björnsson sitter i ett antal Carnegierelaterade styrelser i egenskap av ordförande i Bure. Om jobbet i Carnegie vill Björn Björnsson dock inte prata. Han hänvisar till bolagets ordförande Arne Liljedahl.

Att Björn Björnsson blev oberoende städgubbe är kanske inte så konstigt. Han sägs inte vara något vidare på lagspel och ledarskap. Och om diskussionen inte går i en riktning som passar, då kan ha vara riktigt otrevlig. Han kan säga rakt ut till folk som inte tycker som han att de är idioter, resa sig upp och lämna mötet. Det lär finnas de som har tackat nej till styrelseuppdrag för att slippa sitta i samma styrelse som Björn Björnsson.

– Jag vet att jag har ganska kort stubin, men den har blivit lite längre med åren. Jag har blivit mera filosofisk, säger han.

– Jag brukar bli irriterad eller förbaskad när någon säger något knäppt eller har en åsikt i affärssammanhang som jag tycker är helt fel.

Ett antal personer i näringslivet sägs vara direkt rädda för Björn Björnsson och hans humör.

– Jag vet att jag kan ha en karg framtoning. Det är svårt att lära gamla hundar sitta, säger han själv.

Björn Björnsson är dock hur trevlig som helst när Affärsvärlden intervjuar honom. Hans vänner säger att han har ett varmt hjärta och lyfter gärna fram hans integritet, raka ärlighet och omutlighet.

– Tyvärr kryllar det av människor i svenskt näringsliv som inte håller på sin integritet. Folk vill sitta i styrelser för att det är fint. De gör saker som de egentligen inte är kvalificerade att göra. Men Björn är verkligen omutlig och har en enorm integritet, säger en som känner honom.

– Som individ så är han ju verkligen en person som står för sina åsikter, vågar uttrycka dem och är en fri man. De enda som annars gör så i Sverige är miljardärer, säger en annan vän.

En vän säger samtidigt att Björn Björnsson för många är “totalt omöjlig att jobba med” eftersom han har en förmåga att säga “ja” när han menar “nej” och kan skjuta in ett “inte” för mycket i en sats. Då uppstår missförstånd och folk blir arga. Men vännen påpekar att om Björn Björnsson får ett uppdrag levererar han alltid.

Björn Björnsson drar sig, som framgått, inte för konflikter och kan inta en ytterlighetsståndpunkt för att få i gång en diskussion. En man som kör efter sin egen uppfattning, men som också kan ändra ståndpunkt om nya fakta kommer fram. Fast man får “banka på honom mer än på andra för att han ska ändra sig”, enligt en person som har jobbat med honom.

Björn Björnsson beskrivs också som en tävlingsmänniska. Han gillar att åka skidor och, enligt uppgift, tycker han att han kör fortast – en uppfattning som inte alltid delas av omgivningen.

Han syns också ofta på Kungliga Tennisklubben där han spelar mot en tränare. En källa tycker dock att “det ser lite krampaktigt ut”.

Björn Björnsson är alltså en i många stycken udda figur som vågar gå sin egen väg. Någon kallar honom intelliget snobb. Fast det fanns inte mycket i hans uppväxt som tydde på att det skulle bli så.

Han kommer från Linköping och familjen flyttade till Stockholm – Hässelby och sedan Södra Ängby – när han var i tolvårsåldern. Fadern var statstjänsteman och mamman skötte hemmet. Björn Björnsson gick på Blackebergs läroverk och var elevrådsordförande.

På 1960-talet var många ungdomars dröm att få stipendium för att plugga i USA, men skolans rektor övertalade honom att söka till internatskola i Wales på ett Wallenbergstipendium. Där paddlade han enmanskajak i den kalla Bristolkanalen så mycket att han gjorde uppehåll med allt sportande när han kom tillbaka och pluggade till pol. mag. på Stockholms universitet.

1971 började han jobba på SEB:s fondbolag Aktiv Placering under Björn Carlson. Carlson benämns än i dag som en superbuffel som alltid följer sin egen övertygelse, men han sägs samtidigt ha varit mer av en visionär än adepten.

Björn Björnsson blev 1985 vd för Montague Fondkommission. Där skar det sig rejält med ledningsgruppen.

– Vi hade olika uppfattningar om hur man skulle driva firman, sedan gav det ena det andra. När man börjar bråka om en sak bråkar man lätt om flera saker, säger han.

Sedan 1990 har Björn Björnsson varit sin egen – en roll som har visat sig passa ensamvargen förträffligt.

Hur kommer det sig att du går din egen väg, Sverige är ju ett konsensusland?

– Det bygger på att man måste tro riktigt mycket på det man själv tycker och gör. Man måste vara stark i sin övertygelse. I ett litet samhälle som Sverige är det ganska naturligt att de flesta nästan alltid har samma uppfattning.

– Om jag hade varit litet yngre så hade jag förmodligen blivit hedgefondförvaltare. Det hade passat mig. En duktig förvaltare har oftast sin egen uppfattning som går stick i stäv med andras. Men hedgefonder fanns inte 1990.

Björn Björnsson blev sin egen ungefär samtidigt som bankkrisen rullade i gång och det första stora städuppdraget var fastighetsbolaget Reinhold City som skulle likvideras.

Bolaget hade bland annat en fastighet på Rue du Faubourg Saint-Honoré i Paris, en av de mest fashionabla modegatorna i världen.

När Björn Björnsson i flera dagar förhandlade om en försäljning av den fastigheten hade han samtidigt ont i ryggen. Då och då under mötet lade han sig på golvet och fortsatte mötet, men utan att nämna sin onda rygg. Hans motparter sägs ha kommit av sig. Men Björn Björnsson fixade Reinhold City och fick nya jobb.

Nästa stora städuppdrag var Trustor. Björnsson reste runt i världen och grävde fram pengar från utländska konton. Det är svårt att säga hur mycket pengar Trustor fick tillbaka, men bolaget talade, utifrån ett aktieägarperspektiv, om en återvinning på drygt 90 procent.

Det var ett jobb som passade honom. Han gillar att gräva ner sig i dokument, reda ut vad som verkligen hänt, lösa problem. Och han gillar juridik.

– Jag har en kurs i juridik. Om jag inte läst till pol. mag. hade jag satsat på juridik. Jag är lite autodidakt på juridik, säger han.

De flesta av de påstådda plundrarna gick dock fria. Den som anklagades för att vara huvudman, Joachim Posener, gömde sig utomlands tills brottet var preskriberat.

Vad tycker du om Joachim Posener?

– Jag har aldrig träffat honom. Vilket öde. Uppenbarligen är det en väldigt intelligent person, men att ha levt som han gjort. Det är så tråkigt för hans familj att det slutat på det här sättet, säger han.

Poseners kusin Thomas Jisander dömdes dock av hovrätten till 1,5 års fängelse för anstiftan till grov förskingring, när han för andra gången åtalades i hovrätten, för ett brott som inte ingick i det tidigare fallet. Övriga gick fria.

– Om man läser hovrättsdomen mot Thomas Jisander så förstår man inte att personerna i fråga kunde bli friade av hovrätten i den tidigare rättegången. Jag efterlyser en debatt kring den frågan. Hovrättens dom är en total reversering av den tidigare domen, säger han.

Så kom Björn Björnsson in i Skandias styrelse. Bolaget var skandaliserat av skyhöga bonusar och lägenhetsrenoveringar på företagets bekostnad. Även här drevs rättsfall. Förre koncernchefen Lars-Eric Petersson gick fri, men förre personalchefen Ola Ramstedt fälldes för grov trolöshet mot huvudman.

– Jag vill inte kommentera rättegångarna och domarna i Skandia, säger Björn Björnsson.

I Skandias styrelse blev det trassel. Ordförande Bengt Braun pressades hårt och avgick. Braun, som är gammal granne och vän till Björn Björnsson, övertygade en motvillig Björnsson att ta klubban. Denne lovade att sitta några månader fram till stämman, då Bernt Magnusson tog över. Björnsson och Magnusson delade vid den tiden kontor på Hovslagaregatan 5 i Stockholm.

Snart blev det storbråk i styrelsen. Vissa ledamöter ansåg att Magnusson hade gått bakom ryggen på dem när han gett investmentbanken Morgan Stanley i uppdrag att sondera terrängen för strukturaffärer. Björn Björnsson och hedgefondförvaltaren Christer Gardell, som även han satt i styrelsen, tillhörde Magnussons falang.

– Jag kan bestämt förneka att jag gått bakom ryggen på styrelsen och jag är fullständigt säker på att Bernt inte gjorde det. Men jag kan inte förneka att de andra misstänker det, det var inget bra styrelsearbete den perioden, säger Björn Björnsson.

Situationen var inte bra för ledningen heller. De som kom upp på ledningsplanet i Skandia kunde välja mellan att ta till vänster till ledningen eller ta av mot höger och gå förbi styrelserummet till Bernt Magnussons kontor. Ledningen såg hur den ena intressenten efter den andra kom upp på våningsplanet och tog åt höger. Det skapade ingen bra stämning och det hela slutade i total oenighet när väl sydafrikanska Old Mutual kom med sitt bud, som till slut gick igenom.

– Affären var jättebra för de svenska aktieägarna, men jag är besviken på OM för att de inte tog kommandot direkt när de förvärvade Skandia. De skulle redan från början ha lagt ner huvudkontoret och låtit Skandia bli endast den svenska verksamheten. Nu tappade de väldigt mycket tempo och till viss del trovärdighet innan polletten föll på plats.

Efter Skandia blev det alltså Carnegie som Björn Björnsson fick hugga tänderna i. Han beskrivs som en terrier och förut hade han faktiskt en sådan hund, en jack russell. Nu för tiden tar han ibland hand om Saga, en wachtel, som ägs av ena dottern. När han inte är upptagen av att städa förstås.

___________________________________________________________

Björn Björnsson om…

…vad som hade gått snett i de företag där han fått städa upp:

– Ägarstyrningen. Oftast har det funnits en dissonans mellan ägarna, styrelsen och företagsledningen. När man upptäcker en dissonans är det min erfarenhet att företagen förr eller senare får problem.

– Det måste finnas en hygglig balans mellan de tre maktcentra. Man ska inte ha en för stark ägare som går direkt till företagsledningen, en för stark styrelse som ignorerar ägaren eller en vd som kör över sin egen styrelse.

…styrelsearbetet i svenska bolag:

– Det jag saknar lite är att man så sällan diskuterar styrelsens uppdrag. En styrelse ska egentligen bara hålla på med tre saker: lägga fast strategin, anställa vd och se till att han eller hon gör ett bra jobb. Sedan ska ordföranden vara lite chef över vd.

– Tyvärr har det här med bolagskoden gjort att det blivit väldigt mycket felprioriteringar i styrelsearbetet. Det har blivit mycket annat på bekostnad av strategiska överväganden.

…varför han tar städuppdragen:

– Det är en filosofisk fråga, what makes people tick. Jag har blivit mer kräsen med åren, jag måste känna att det är någon form av intellektuell utmaning och gärna att det uppskattas också, att någon tycker att man gjort ett bra jobb. Det pekuniära är i någon mening med men det var viktigare de två första åren.

– För 20 år sedan var jag inte lika noga med vilka uppdrag jag valde. Nu arbetar jag bara med dem jag tycker om att jobba med. Jag har tackat nej, eller skilts från, ett antal uppdrag.

…varför han får så många städuppdrag:

– Jag tror att basen är att jag är en hygglig finansanalytiker rent kunskapsmässigt. Lite envis är jag också kanske. Man får inte vara rädd heller. Man får inte tveka, utan vara ganska distinkt. Det är bra om man är lite oberoende också, gärna från både sfärer och ekonomiskt.

…förebilder:

– Jag träffade Hans Mertzig i dag. Han är ett föredöme när det gäller att förvalta pengar. Han gör det svåra enkelt. Jag har också stort förtroende för Harald Lundén. Som företagsledare tycker jag att Stefan Persson gjort ett fantastiskt bra jobb. Han är utan tvekan en av Sveriges främsta företagsledare, men jag känner honom inte. (Hans Mertzig är legendarisk aktieförvaltare och Björn Björnsson sitter i Harald Lundéns investmentbolags styrelse, reds anm.)

…det största som hänt honom:

– Det var nog när jag träffade min blivande hustru på en gemensam bekants bröllop 1971. Det sa klick. (Hustrun Gunilla var länge Peter Wallenbergs privatsekreterare, men är nu pensionerad, reds anm.)

…sina placeringar:

– Mest i fonder. Jag tar risker när jag arbetar som konsult och vill sova tryggt. Jag placerar mest i Eikos eftersom jag sitter i styrelsen där. (Eikos är en hedgefond i Harald Lundéns regi, reds anm.)

…en bra aktie:

– Lundbergs är en bra placering. Det är tryggt, det finns en tydlig huvudägare som är försiktig och långsiktig.

__________________________________________________________________

Besöker gärna operan med ena dottern

Ålder: 64.

Familj: Hustrun Gunilla och två vuxna döttrar.

Bor: Bostadsrätt i Djursholm och hus i Brantevik, Österlen.

Tjänade 2008: Drygt 1 miljon kronor.

Beskattningsbar förmögenhet 2006: 29,5 miljoner.

Uppdrag: Carnegierelaterade styrelser, ordförande för det sammanslagna investmentbolaget Skanditek Bure, ledamot i Academedia, H. Lundén, Per Andelius & Partners och ett par bolag till. Dessutom sitter han i sitt eget bolag Ragninvest och ena dotterns damkonfektionsföretag Casualise.

Kör: Har sålt sin grå Porsche cab och i stället köpt en röd Saab 9-3 Vector cab att ha på sommaren. “Hustrun är från Trollhättan, det är lite emotionellt, lite nostalgi.” Annars kör han en grön Jaguar S-type.

Gillar: Att åka ensam ner till Brantevik och promenera längs stranden – oavsett väder och årstid. “Man funderar bra när man promenerar.”

Intressen: Sportbilar (läser gärna motortidningar på flyget), skidåkning, tennis, golf. Går ofta på operan med en av sina döttrar.

Last: Ingen, slutade röka för sex sju år sedan.