Stefan Löfven får vad han förtjänar

Stefan Löfven har usla förtroendesiffror. 26 procent, enligt senaste Novus, mindre än Annie Lööf. Ett halvår före valet låg han runt 45 procent. Vad är det som har hänt?

Först några ord om vad som inte hänt. De ekonomiska prognoserna dippar inte. Det stormar inte kring stora kontroversiella förslag. På läktaren sitter en tandlös opposition, utan särskilt skarpa kritikpunkter. Inte heller har regeringen haft några riktiga skandaler att hantera. Om vi inte ska kalla bostadsminister Kaplan och vice statsminister Åsa Romson för ständigt pågående skandaler, åtminstone när de öppnar munnarna.

Även på det personliga planet lyser det negativa med sin frånvaro. Om bilden av en ung David Cameron är en vilt festande överklass-slyngel som gjorde onämnbara saker med döda grisar, så tänker vi på Stefan Löfven som en strävsam och ödmjuk arbetarpojk. Han har dessutom vässats som talare och debattör. Om han tidigare kunde låta som han svalt en hårboll, och ibland hela katten, kan han numera vara både statsmannamässig och rapp.

Ändå uselt förtroende, alltså. Annars var ju utgångsläget gott, inte olikt Fredrik Reinfeldts. Båda efterträdde misslyckade partiledare, båda hade knappt tre år till nästa val när de utnämndes, båda hade starkt mandat. Men där Reinfeldt metodiskt byggde upp en politik och en allians och ett eget nära arbetslag så gjorde Stefan Löfven… vadå?

I ett framsynt reportage i tidningen Fokus 2013 listades fyra områden som Löfven ville undvika som stridsfrågor i valet 2014: ekonomin, skatterna, integrationen, sjukvården.

Ekonomin för att Anders Borg var för populär. Skatterna för att skattehöjningar aldrig är en valvinnare. Integrationen för att en sådan debatt skulle gynna SD. Och sjukvården för att partiet var splittrat kring välfärdsvinsterna.

Vad Löfven slutligen gick till val på, var jobben och jämlikheten. Det räckte för att besegra en allians som tappat kontrollen både över skolan med usla Pisa-resultat och över invandringen/integrationen, där vi till slut bara fick beskedet att vi skulle öppna våra hjärtan.

Men vad skulle jobbpolitiken bestå i? Förutom det reklamsloganmässiga målet ”Europas lägsta arbetslöshet 2020”? Okej, lite mer AMS-politik. Men utöver det? Och jämlikhetspolitiken, vad var skarpt i den? Vid sidan av fluffiga formuleringar om att ”någonting håller på att gå sönder” i samhället?

Löfven blev svaret skyldig. Och det är han fortfarande, i dessa och en hel rad andra centrala frågor. Varför är till exempel målet för bostadsbyggandet 250 000 bostäder när behovet är minst det dubbla? Och hur ser han på minskade ränteavdrag och återinförd fastighetsskatt på lång sikt?

När det gäller flyktingkrisen är Löfven permanent svävande i sin argumentation. Är det av solidaritet eller egenintresse – ”de demografiska utmaningarna” – som vi ska ha hög invandring? Och om det nu skulle vara egenintresset, varför kräver inte Löfven då större flyktingkvoter till Sverige? Och varför har han inte passat på att träda fram som nationell ledare? Inte sällan adlas politiker av kriser, som Reinfeldt och Borg under finanskrisen. Men Löfven har mest svansat efter Merkel och twittervänstern. Fram till regeringsförklaringen, då han plötsligt lät som SD light, med betoning på hård gränskontroll och hjälp i närområdet.

Välfärdssektorn är en annan het potatis, där han sänt ut motstridiga signaler. En pågående utredning har långtgående direktiv om vinst­begränsning, men Löfven själv har i flera sammanhang talat gott om välfärdsföretagen.

Exemplen kan mångfaldigas. Mönstret är att vi aldrig får tillgång till Stefan Löfvens tankevärld. Målkonflikter, strategiska svårigheter, egen osäkerhet – en ledare varken kan eller bör dölja sådant som håller honom vaken om nätterna. Ibland är jobbet faktiskt att tänka högt utan färdiga svar. Och ibland, förstås, att sätta ner foten: Nu kör vi så här.

Stefan Löfven behärskar varken det eller det andra. Det låga förtroendet är därför väl­förtjänt.

Ständigt denne Björklund

Den svenska – janbjörklundska – skolan, upphör inte att förvåna. På föräldramöte nyss i det gymnasium där dottern påbörjar det samhällsvetenskapliga ­programmet fick vi veta att inget skönlitterärt skrivande ingår i ämnet svenska. Inte en enda uppsatsrad där fantasin får flöda under hela gymnasietiden. Noll. Nada. Skolverket anser inte att det går att formulera betygskriterier för fritt skrivande, löd förklaringen. Fly mig luktsaltet, någon.