Staty över ironin

Visst är det väl dags att Greta Thunberg får en staty? Hon har träffat påven, utsetts till en av världens 25 mest inflytelserika tonåringar och blev i år dessutom korad till Årets kvinna. Hon har blivit kallad vår tids frälsare i en kolumn i Aftonbladet och ärkebiskopen i Berlin har jämfört Greta Thunbergs fredagsdemonstrationer med Jesu intåg i Jerusalem. Ja, och så har Svenska kyrkan i Limhamn utsett Greta Thunberg till en av Jesus efterträdare.

Nu är det ju policy att ännu levande personer inte får statyer resta över sig. Men borde vi inte göra ett undantag för Greta Thunberg?

Kommer ni ihåg David Letterman som i mer än trettio år ledde pratprogram i amerikansk tv? Det är fem år sedan han slutade och vet ni, jag saknar honom väldigt mycket. För under de fem år som gått har åtminstone en sak blivit så mycket… Ja det är lika bra att dra av plåstret, så mycket sämre. En sak som det offentliga klimatet. För det är inte bara naturen som har klimat. Relationer människor emellan har det också.

Vi ska inte gå in på Greta Thunberg, men vi kan mycket väl prata om ironi. David Letterman var en blandning av skådespelare, komiker och nyhetsjournalist och han gjorde något storartat med sina pratprogram. Han försökte lära oss ironi.

Ironi betyder att det finns en skillnad mellan vad man säger och vad man menar. Tekniken är ett sätt att påminna om proportioner och peka på det löjliga hos oss själva. Ni hör själva, det där fungerar inte längre. Det finns inte en chans i dag att skoja offentligt, inte ens om man sätter på sig pajasmössan innan man drar i gång. I dag säger man, i alla fall om man vågar, vad man tycker. Men man säger inte en sak och menar en annan. Inte om man vill överleva socialt.

En man som inte hade det problemet är den moderate då politikern Carl Cederschiöld. Börjar med att be om ursäkt, Carl Cederschiöld, kanske är det en råttan-i-pizzan, (gammelmedia för det ungdomar kallar fake news). Möjligen sade du aldrig att bara 17 procent av svenska folket förstår ironi… men idén är en fullträff. Det gör den omöjlig att gå förbi. Det var den ultimata varningen till alla andra politiker; försök inte skämta till det. Gör aldrig det. Vi andra, som inte var inne i politikens nollsummespel, kunde kosta på oss ironi för 17 procent, det är i alla fall inte så dåligt. Och det var i alla fall tillräckligt många för att hålla i gång Letterman i trettio år. Men hur många är det i dag som förstår ironi?

När jag diskuterar vad som hänt de senaste årtiondena, säger min drygt åttioåriga väninna, som dessutom är psykoterapeut, något intressant. Hon säger att vi inte känner tillit till varandra. Och när vi inte känner tillit, blir vi sämre på att läsa undertexten i vad som sägs. Och eftersom ironi till hela sitt väsen är en enda stor undertext, så faller den numera platt till marken. I stället för att bli fnissiga, blir folk förbannade. Varför, frågar jag, känner vi inte tillit till varandra längre? För att vi inte vet vilka vi är, blir svaret.

Så när jag föreslår att Greta Thunberg ska stå staty, så behöver vi inte lära oss mer om henne. Det är oss själva vi behöver lära känna. För gör vi inte det, riskerar våra liv tillsammans att bli outhärdliga. Och det är därför, Herren förlåt mig, jag begick ironi.

Så innan ni bestämmer er för att jag förespråkar en Greta Thunberg-staty och trycker på send:

Läs föregående stycke en gång till. Och en gång till. Och en gång till.

En möjlig flyktväg

Alice i Underlandet är alltid en möjlig flyktväg, när verkligheten inte är vad den borde. Och nu kan man äta sig dit. Det enda som behövs är att boka bord på Etolie i Stockholm och sedan ställs den mest vidunderliga sagomat på bordet. Inget är vad det ser ut som men allt smakar vidunderligt. Killevippen!