STATSSKULDEN: Den skadliga skuldskräcken

Myterna om budgetunderskottet och statsskulden tycks floreralika mycket i dag som för några år sedan, fastän problemet meddet svenska budgetunderskottet håller på att bli det omvända. Viär ju snabbt på väg mot överskott, och diskussion pågår redan omvad pengarna skall användas till.

Statsminister Göran Persson har ju utlovat 10 miljarder kronornästa år, främst som stöd till kommunerna, eftersom budgeten dåväntas visa överskott med denna summa, eller till och med någotmer.

För bara ett par år sedan var det ingen ände på svartmålningarnamed hänvisning till budgetunderskott och statsskuld. I TV ochkvällstidningar visades bilder på spädbarn som sades ha föttsmed en skuld på hundratusentals kronor. Framtiden såg dyster ut.Nu skryter regeringen med att krisen praktiskt taget är över,eftersom vi är herrar i vårt eget hus och kan betala med egnapengar, inte med lånade. Vi har också, enligt finansministerErik Åsbrink, satt världsrekord i budgetsanering.

Sverige får redan i år ett av de lägsta budgetunderskotten inomEU och väntas nästa år få ett litet överskott samtidigt som deflesta andra EU-länder har problem med att uppfylla EMU-kravetpå högst tre procent av BNP i underskott. Det blir därmed alltsvårare att hänvisa till EU:s konvergenskrav som skäl för attdriva en stram finanspolitik.

NETTOSKULDEN LÅGDen offentliga svenska nettoskulden, alltså med avdrag förstatens finansiella tillgångar, är den näst lägsta inom EU(efter Finland, som har överskott). Vi har också till exempelhälften så stora nettoräntor på statsskulden som EU:s genomsnitt.Bruttoskulden ligger på genomsnittet som andel av BNP och lägetförbättras snabbare än i andra länder. Bruttoskuld är ju ettnågot märkligt mått. Den som har tusen kronor i skuld och tusenkronor på banken har en bruttoskuld på tusen kronor, men kangivetvis lätt göra sig skuldfri. Även svenska staten skulleockså på administrativ väg kunna minska bruttoskulden enligtEU:s krav (genom att öka andelen statsobligationer i AP-fonden).

Många tycks ändå betrakta det som självklart att Sverige såsnart som möjligt bör starta med att amortera statsskulden.Regeringen sade i sin senaste finansplan att den vill skapapermanenta överskott i statsbudgeten, något som finansministerErik Åsbrink upprepade för en tid sedan. Detta är samma sak somatt amortera skulden.

Centern, som ju är en del av regeringsunderlaget, har förklaratatt partiet vill inleda en amortering av statsskulden. Medan mani regeringens fall kan ana outsagda politiska motiv måste mannog misstänka att centerns förslag enbart bygger på missförstånd.Centern har inte tidigare visat intresse av att öka denoffentliga kapitalbildningen på bekostnad av den privata.

Bland allmänheten tycks det också finnas en allmän föreställningatt statsskulden måste betalas tillbaka. Det är klart att manskall betala sina skulder. Statsminister Göran Persson har jusagt att den som är satt i skuld inte är fri. Men det ärverkligen inte självklart att svenska folket får det bättre föratt statsskulden minskar. Den omedelbara följden är den rentmotsatta, nämligen lägre inkomster och förmögenheter.Socialdemokraternas syfte med överskotten är troligen just attde skall påverka fördelningen av inkomster och förmögenheter.För en privatperson kan det förstås vara någonting önskvärt attminska sina skulder. Men att den som har en skuld skulle varaofri är nonsens. Tvärtom finns det ofta goda skäl att sätta sigi skuld just för att öka sin frihet. Att skaffa sig en skuld ärvanligen en medveten handling som syftar till att på lång siktförbättra levnadsvillkoren. En svensk statsminister borde förövrigt önska att folk ville satsa mer både på investeringar ochpå utbildning, vilket för det mesta förutsätter skuldsättning.För staten har underskott och skuldsättning en helt annaninnebörd än för privatpersoner som kan göra det än mindreeftersträvansvärt att försöka göra sig skuldfri. Man kan tillexempel fundera över hur det går till när staten betalar sinaskulder. Det som brukar kallas statsskulden består i huvudsak avobligationer, till en mindre del statsskuldväxlar.

När riksgäldskontoret löser in statsobligationer betalar denförstås ut pengar till långivaren. Men vad är pengar? Bara enannan form av statliga skuldsedlar, därav namnet sedlar. Därförär det egentligen meningslöst att tala om amortering avstatsskulden. Den består ju bara i att staten byter en form avskuld mot en annan. Mer om detta nedan.

ÖVERSKATTATDet intressanta är vad som händer före själva amorteringen. Enprivatperson som vill betala av sina skulder kan till exempelarbeta litet extra eller snåla med sina utgifter. Han uppoffraren del av sin bekvämlighet eller standard i dag för att få merpengar över senare i livet. Kanske vill han ha mera trygghet,eftersom han är osäker om sina framtida inkomster, litar tillexempel inte längre på de offentliga socialförsäkringarna. Medstaten förhåller det sig på många sätt annorlunda. Staten kaninte i någon rimlig mening arbeta ihop mer pengar. Det somstaten kan göra är att höja skatten eller minska utgifterna. Ibåda fallen drar den in pengar från den privata sektorn avekonomin.

Amortering av statsskulden är alltså detsamma som att statenskaffar överskott i budgeten. Att säga att man skall användaöverskottet för att amortera statsskulden, som många politikergör, är egentligen tautologi, tårta på tårta.

Detta belyser något av skillnaden mellan privatpersoners ochstatens ekonomi. Den analogi som många gör mellan den enskildesekonomi och statens blir missvisande. En enskild som får pengaröver kan spara dem för att unna sig något extra. Om staten fåröverskott beror det ju på att skatterna varit högre än vad sommotsvarade utgifterna.

Det är svårt att se vad medborgarna skulle ha för glädje avdetta. För staten vore det meningslöst att till exempel höjaskatterna kraftigt det ena året för att få glädjen att sänka demnästa år. Skälet till att man skulle vilja göra en sådan manövermåste i så fall vara något annat, nämligen samverkan mellanstatens ekonomi och den totala samhällsekonomin. Om statensparar, och därmed stramar åt ekonomin, får man enproduktionsförlust. Därmed minskar de framtida resurserna, istället för att öka som blir fallet när en privatperson sparar.Statens sätt att amortera sin skuld, vilket många alltså tycksanse vara något positivt, är alltså att den drar in pengar frånallmänheten genom att inkomsterna i form av skatter och avgifterär högre än utgifterna. Eftersom företagens lönsamhet ärinternationellt bestämd blir det, åtminstone på sikt, hushållensom får bära bördan.

En sådan indragning kan vara lämplig i tider med ekonomisköverhettning. I så fall uppstår också automatiskt en amorteringav statsskulden. Det kan i vissa situationer finnas anledningatt driva en finanspolitik som medför en direkt minskning avstatsskulden. Minskad skuld kan alltså bli en följd av politiken,men det är nästan alltid olämpligt att låta orsakssambandet blidet motsatta, nämligen att en strävan att minska statsskuldenfår styra den ekonomiska politiken. I dag har Sverige flerarbetslösa än någonsin. Vi har därför ett starktunderutnyttjande av vår produktionskapacitet. Genom fortsattkraftig åtstramning av statens budget, i form av att inkomsternaöverstiger utgifterna, kommer efterfrågan i ekonomin attbegränsas ytterligare.

Det kanske ändå är nödvändigt att fortsätta att driva en stramfinanspolitik. Man bör nog utgå ifrån att detta är åtminstoneett av regeringens motiv för att vilja förbättra budgetsaldot.Syftet är att hålla tillbaka inflationen, till priset avfortsatt hög arbetslöshet. Om politiken blir mera expansiv ökarefterfrågan på arbetskraft, vilket i sin tur kan höja kraven ilöneförhandlingarna.

Sverige har fortfarande lönehöjningar som ganska rejältöverstiger konkurrentländernas. Kanske bedömer politikerna attdet behövs en utdragen period av åtstramning för att man inteskall riskera bakslag i inflationsbekämpningen.

Men detta är någonting helt annat än att av något slagsstatsfinansiella skäl vilja amortera statsskulden. Uttrycketstatsfinansiella skäl, som ofta används, är för övrigt ettvilseledande uttryck. All politik borde väl ha som mål att skapabästa möjliga villkor för medborgarna. Det finns ingenmotsatsställning mellan vad som är bra för staten och vad som ärbra för medborgarna. Att av hänsyn till statens ekonomi säga sigvara tvungen att driva en impopulär politik är ett svepskäl somtas till när man inte kan eller vill förklara de verkligaorsakerna.

ÅTSTRAMNINGDen samhällsekonomiska effekten av en amortering av statsskuldenblir alltså att efterfrågan hålls tillbaka. Staten skaffar sigöverskott genom att dra in högre skatter än vad som annars hadevarit nödvändigt.

Det som staten drar in i skatt utöver utgifterna användsautomatiskt för amortering av statsskulden. Detta tar sig formenav att staten löser in gamla obligationer på förfallodagen utanatt i samma utsträckning ställa ut nya lån. I princip påverkasinte spararnas beteende eller portföljval av att statligaobligationer förfaller. Men om de väljer att köpa äldreobligationer på marknaden kvarstår problemet.

Volymen statsobligationer har minskat, och ett alternativ tillatt statsskulden byts ut mot placeringar i utlandet är att manfår till stånd en inhemsk ökning av investeringarna. Detta kanförstås vara svårt att förena med en politik som drar inköpkraft och håller tillbaka efterfrågan. Som komplettering,eller ersättning, skulle därför krävas åtgärder som gynnarföretag och företagsamhet genom att skapa förväntningar omframtida lönsamhet.

Sverige har nu bland de allra lägsta investeringarna bland OECD–länderna (vi låg sist 1995, det senaste år för vilken enjämförelse finns, se Afv nr 10 1997). En även för statsskuldengynnsam utveckling vore om investeringar och därmed produktionoch sysselsättning tog fart, något som naturligtvis ärnödvändigt om vi i längden skall behålla vårt välstånd. Dåskulle statens skatteinkomster stiga och utgifterna för blandannat arbetslösheten minska. I ett sådant teoretiskt läge medsnabb ökning av efterfrågan finns ingen anledning att lätta påfinanspolitiken för att ytterligare driva på tillväxten.Överskott i statsbudgeten, och därmed amortering av statsskulden,uppstår då naturligt. Detta leder samtidigt till att inhemsktkapital frigörs till de ökade investeringarna. Men detta äralltså något helt annat än om man i planeringen har som förstapunkt att amortera statsskulden.

En finanspolitik som styrs av en vilja att betala tillbakastatsskulden blir destruktiv. De helt meningslösa argumenten ifinansplanen bakom ambitionen att amortera, som att det knyteran till en god svensk tradition tyder dock på att de verkligamotiven är andra.

BILDTEXT: Erik Åsbrink berömmer sig av att vara en duktig kamrer.Men svensk ekonomi skulle må bättre av skattesänkningar än avbudgetbalans.