Statligt pristok

Det finns en – ofta berättigad – kritik mot att betalningar över gränserna inom EU är dyra och ineffektiva. Situationen underlättar inte precis förverkligandet av visionen om den inre marknaden med fria kapitalrörelser.

För att ändra på missförhållandena har EU antagit en förordning, som säger att bankerna inte får ta mer betalt för gränsöverskridande betalningar i euro än de gör för motsvarande betalning inom landet. En EU-förordning gäller med automatik även i Sverige – så länge det rör sig om euro. Eftersom Sverige har kvar en egen valuta uppstår en för svenska banker större fråga, nämligen vad som ska gälla för betalningar i svenska kronor. Det överlåter EU till Sverige att bestämma på egen hand. Det är en kontroversiell fråga.

Riksbanken på tvären

Regeringen vill tillämpa samma regler för kronan som för euron enligt en proposition som vårriksdagen ska ta ställning till. Det innebär alltså att en betalning i svenska kronor till utlandet inte får kosta mer än om samma belopp transfererades inom Sverige. Det spelar med andra ord ingen roll att kostnaderna för utlandsbetalningen är högre.

Visserligen är det mindre än en procent av alla betalningar som berörs, men förslaget är ändå uppseendeväckande eftersom det är fråga om att införa en ny prisreglering i detta avregleringens tidevarv. Regleringar riskerar alltid att bli ineffektiva eftersom de ofta ger upphov till kostnadsmässiga snedfördelningar och skevheter i konkurrensen. Det medger även regeringen, men finansminister Bosse Ringholm anser uppenbarligen ändå att fördelarna överväger.

Sätter press

Ringholm hoppas att regleringen ska sätta press på bankerna. Dessa ska förmås att utveckla konkurrenskraftiga betalningstjänster och att Sveriges integration i EU ska gynnas av att EU-förordningen tillämpas även på kronbetalningar. Danmark och Storbritannien, som är i samma situation som Sverige, har däremot hittills inte visat några tecken på att vilja utnyttja möjlighen att tillämpa EU-förordningen på de egna valutorna. Och frågan är om det är så välbetänkt att knyta kronbetalningar till en förordning som tillkommit för euroområdet där Sverige inte är med.

Regeringen kunde ha valt att lyssna litet mer på riksbanken, som varnar för att prisregleringen kan komma att motverka sitt syfte. Risken är, med andra ord, att bankernas intresse för att konkurrera om betalningar snarare minskar än ökar om avgifterna inte avspeglar kostnaderna. Det kan minska utbudet. Dessutom finns risken att kostnaderna tas ut någon annanstans, till exempel på inhemska betalningar. Även finansinspektionen har varnat för prishöjningar.

Det ligger nära till hands att tro att det är banker i länder med kostnadseffektiva inhemska betalningssystem som straffas hårdast av förordningen, även om de ekonomiska konsekvenserna för bankerna inte ska överdrivas. Det är också värt att notera att förordningen inte säger något om nivån på avgifterna – bara att utlandsbetalningarna inte får kosta mer (bortsett från växlingskostnader) än motsvarande inhemska betalningar. Det gör att EU-förordningen i sig knappast ger några incitament till sänkta avgifter.