Staten brer ut sig

Finansialisera. Smaka gärna på den hemmagjorda termen, som snickrades till i slutet av 1990-talet på spekulationsföretaget Enron. Det skandaltyngda Houstonföretagets affärsidé var ju att

etablera en marknad för alla upptänkliga tillgångar. Allt från miljöskulder till politiska risker var “finansialiseringsbart”. Marknadsmekanismerna skulle klara i stort sett alla uppgifter, var det tänkt.

I dag, våren 2002, är förstås läget ett annat. Oavsett om man känner bedrövelse eller skadeglädje över Enronimperiets fall så är det nu regelefterlevnad, kontroll och tillsyn – inte avregleringar – som finns högst på den politiska agendan. Marknadslösningar står lägre i kurs än vi varit vana vid och näringslivets ikoner håller en lägre profil än brukligt. Både USA:s respektive Sveriges mest uppburna företagsledare har fått stor badwill de senaste veckorna. Jack Welch på General Electric figurerar i en trasslig otrohetsaffär medan det i Percy Barneviks fall handlar om en katastrofal imagedevalvering.

Däremot har statsmakten, på båda sidor om Atlanten, fått en plötslig renässans. Det märks på flera sätt. För något år sedan hade få väntat sig att USA skulle börja ge mångmiljardstöd till en del av det privata näringslivet (flygbolagen) eller att man skulle införa utmanande handelshinder (ståltullar). Det verkar inte längre vara självklart för de bästa och smartaste amerikanerna att söka jobb på Wall Street. I stället åker många av dem – liksom var fallet när den offentliga sektorn var inne i en annan expansiv period i början av 1960-talet – till Washington för att arbeta som lobbyister eller politiska tjänstemän.

Hög svansföring

I Europa har politikernas svansföring också blivit mer självmedveten. Göran Persson får ingen kritik för att han låter bli att sänka skatterna utan håller statens kassakistor sprängfyllda. I länder som Storbritannien, Frankrike och Holland är den viktigaste politiska frågan nu inte att sänka skatterna utan att försöka stärka och förbättra den offentliga servicen.

Är det då fråga om ett trendbrott? Är det slut på avregleringarna? Väntar en återgång till 1970-talets genomreglerade näringsliv? Nej, så blir det nog inte. Det finns nämligen inte någon medveten ambition vare sig i USA eller Europa att öka det offentliga inflytandet över ekonomin. Skälet till att statsmakterna vinner – eller uppfattas vinna – terräng från marknaden är i stället att tre trender råkar sammanfalla just nu.

Den första av dessa trender har redan berörts, nämligen allmänhetens reaktion på skandalerna i företagen. Olof Petersson, professor i statskunskap i Uppsala, pekar på de opinionsmässiga “självmål” som gjorts i näringslivet i form av skyhöga direktörslöner och manipulationer av olika slag. Här har vi Enrons fiffel och Andersens dokumentförstöringsverksamhet som de mest flagranta exemplen. Men även Barnevik/ABB-historien är exempel på händelser som f��rsvagat tilltron till marknadskrafterna. Ytterligare ett, och viktigare, exempel är IT- och telekombubblan som komprometterat både mäklarbranschen och, enligt vissa, näringslivet i stort.

Spekulativa faser

Efter alla spekulativa faser kommer sådana reaktioner. Efter 1920-talets börsyra och påföljande börskrasch införde USA den stränga börslagstiftning (Glass-Steagall-lagen) som kom att gälla i över 60 år. Efter 1980-talets snabba kreditexpansion och bankfallissemang fick Sverige insättargarantier och skärpta riskspridningsregler. Och efter 1990-talets börshausse införs nu skärpta regler för mäklares och analytikers egen aktiehandel. När vi befinner oss i en sådan reaktionsfas, vilket alltså är fallet nu, blir det lättare för dem som ser ett stort statligt inflytande över ekonomin som ett självändamål att nå ut med sitt budskap. Det var knappast någon tillfällighet att det första förstatligandet av ett svenskt storföretag på decennier, av Assidomän, skedde i fjol när börshumöret var som sämst och ett drygt år efter den för aktieägarna så misslyckade privatiseringen av Telia.

Några nya privatiseringar verkar inte vara på tapeten, inte ens av bolag vars utveckling hämmas markant av det statliga ägarskapet (exempelvis Vasakronan och Vattenfall). I stället konstaterar regeringen nöjt att staten är den största ägaren på Stockholmsbörsen, där man vid årsskiftet ägde aktier för 137 miljarder kronor.

Samma “statsexpansiva” mönster kan märkas ute i Europa. De franska politikernas ursinniga försvar för elmonopolet EDF möter stort stöd bland väljarna i hemlandet; i Frankrike har man alltid sett staten som en garant för välfärd, service och stabilitet och det synsättet har förstärkts av börsraset. Även i Tyskland talar den konservativa oppositionen, CDU/CSU, med anmärkningsvärt små bokstäver om avregleringar inför höstens val.

Den andra trenden som minskar marknadens inflytande just nu är att statsmakten tenderar att få mer makt i orostider. Det är naturligtvis mot bakgrund av terrorangreppet i New York i september som man ska se stödpaketet till de amerikanska flygbolagen på över hundra miljarder kronor. Det är ju bara staten, eller flera stater i en allians, som kan försvara den enskilde medborgaren och dennes tillgångar. När samhällets resurser ska mobiliseras mot en yttre fiende sker därmed ett nästan automatiskt nivålyft i statens andel av BNP. Före första världskriget svarade staten för ungefär 10 procent av BNP i de flesta industriländer. Under mellankrigstiden låg andelen ungefär på en dubbelt så hög nivå. Andra världskriget innebar drastisk reglering av ekonomin och många regelverk kom att leva sitt eget liv av bara farten långt efter 1945. I Sverige levde valutaregleringen kvar till 1989 och hyresregleringen har vi faktiskt fortfarande kvar. I snitt har industriländerna en offentlig utgiftsandel på 45 procent av BNP jämfört med 9 procent för hundra år sedan.

Utnyttjar yttre hot

Statens expansion hänger inte bara ihop med direkta krigsuppgifter. I många fall utnyttjar politikerna ett upplevt externt hot för att motivera ingrepp i den civila ekonomin som annars skulle vara svåra att sälja in. Ett exempel är att det nu råder internationellt konsensus om att klämma åt skatteparadis som Schweiz, Liechtenstein, Kanalöarna och Cypern med hänvisning till att de utnyttjas av terrorgrupper.

I själva verket har dock detta varit något som politiker i många länder velat göra av andra skäl. Ett historiskt exempel är utbyggnaden av det amerikanska motorvägsnätet på 1950-talet, som röstades igenom under programtiteln National Defense Interstate Highway Act. Motorvägarna sades alltså vara vitala transportleder för försvaret av det amerikanska hemlandet, medan projektet i själva verket nästan enbart kom att få civil användning.

En svensk parallell är från mitten av 1970-talet. Då, inför hotet om en akut energikris, beslöt riksdag och regering att intervenera i ekonomin på ett oanat sätt genom att subventionera företagens lageruppbyggnad och på så vis undvika uppsägningar.

Den tredje “statsvänliga” trenden är medborgarnas successivt ökade anspråk på tjänster. I det tjugoförsta århundradet förväntar vi oss att sjukvården ska vara avancerad, att skolorna ska vara bra och att infrastrukturen ska vara tillförlitlig och rätt dimensionerad. Därför var det svårt även för en så målmedveten politiker som Margaret Thatcher att – trots massiva utförsäljningar av statliga tillgångar – sänka den offentliga utgiftsandelen särskilt mycket under sina drygt tio år vid makten. 1980 utgjorde offentliga verksamheter 43 procent av BNP och 1998 var siffran 40,2 procent.

Väljarna har ledsnat

I Storbritannien har labourpartiet regerat sedan 1997. Under de gångna fem åren har partiet lagt ner den största energin på att bevisa att det för alltid avsvurit sig skattehöjarpolitiken. Men under det senaste året har premiärminister Tony Blair insett att väljarna ledsnat på de vanskötta privatiserade tågbolagen och den underfinansierade sjukvården, och är beredda att betala för bättre service via skattsedeln. Britterna satsar nu stort på framför allt sjukvården.

I en högskattenation som Sverige finns knappast något sådant tryck för högre offentliga utgifter. I vårt land ska den offentliga sektorn i stället reformeras så att den inte skadar växtkraften i ekonomin utan att tillväxten kan komma upp på en högre bana.

Det verkar vara en grundregel att alla industriländer har en offentlig utgiftsandel av BNP på åtminstone 40 procent. Skälet är att många av de servicefunktioner som efterfrågas i ett välfärdssamhälle i regel tillhandahålls bäst genom offentlig finansiering. Även det marknadsorienterade USA har funnit att pensioner och sjukvård för äldre bör vara en federal angelägenhet.

I Östeuropa lider ekonomierna av att staten är för svag, påpekar Daniel Tarschys, professor i statskunskap vid Stockholms universitet och tidigare generalsekreterare i Europarådet. Han betonar att grundmekanismerna för en väl fungerande ekonomi bland annat förutsätter en fungerande rättsstat. Rättsstaten har ännu stora brister i öst, särskilt i de före detta sovjetstaterna.

Mäktiga särintressen

En ytterligare drivkraft bakom den offentliga expansionen är att det har vuxit fram mäktiga särintressen i producentledet. Det kan vara till exempel lärare och sjukvårdsanställda som får en bättre arbetsmarknad om den offentliga sektorn byggs ut.

Den stora utbyggnaden skedde på 1960- och 1970-talet. Under de gångna 20 åren har den offentliga sektorn inte expanderat som andel av BNP. I Sverige har andelen bara ökat marginellt sedan 1980 (från 60,1 till 60,8 procent år 1998). Under denna tid har alltså den privata sektorn kunnat förfoga över tillväxtutrymmet, vilket förklarar de standardhöjningar som de svenska hushållen (äntligen) har fått på senare år.

Det finns ingenting som tyder på att någon storskalig återreglering av ekonomin skulle vara i faggorna. Staten breder ut sig i ganska många avseenden, som vi har sett ovan. Men graden av ökad intervention i ekonomin är rätt begränsad. Finansmarknaden bestraffar snabbt de politiker som blir alltför klåfingriga. Det märks till exempel i Norge, där börsbolag med statligt ägande värderas med en rabatt på i snitt 30 till 40 procent jämfört med privatägda företag. Norska staten har ju traditionellt lagt sig i ovanligt mycket, vilket motiverar en riskpremie.

Aktie- och fondsparandet är också en massföreteelse. Det gör att 1980-talets statliga påhitt som valpskatten och mångmiljardindragningen från det privata pensionssparandet inte kommer att upprepas, eftersom socialdemokratin i så fall skulle utmana stora väljargrupper. Politikerna får sägas ha lärt sig läxan. I Europa har insikten om behovet av avregleringar och tillväxt vuxit markant under 1990-talet.

Staten tar alltså för sig just nu, men försiktigt.