Stålets smärta

Indignationen över de amerikanska ståltullarna är påtaglig bland politiker runtom i Europa. Ståltullarna höjs med upp till 30 procent på importerat stål och ska gälla under tre år.

Upprördheten i Bryssel är slående med tanke på att EU inte har varit något föredöme när det gäller hanteringen av stålindustrin. Under 1980-talet subventionerade nationella regeringar och EU branschen med tiotals miljarder kronor. Förvisso har de flesta bolag städats upp och sedan satts på börsen, vilket gjort att skattebetalarna fått god återbäring på sina pengar. Likväl kan man inte komma ifrån att konkurrensen har åsidosatts under lång tid och med olika medel.

Får statlig hjälp

Men nu är det alltså den amerikanska industrin som får statlig hjälp. Ståltillverkarna i USA hävdar att man visst tagit sitt ansvar när det gäller att rationalisera på egen hand och påpekar att 23 000 jobb försvunnit i branschen de senaste tio åren. Klart är att branschen är pressad. Så mycket som 20 procent av det amerikanska stålet produceras i bolag som verkar under skydd av konkurs-lagarna (Chapter 11-förfarande).

Till slut har dock den inflytelserika stållobbyn fått gehör för sina krav. Att så är fallet är anmärkningsvärt, men inte ovanligt. Det är nästan alltid de traditionella näringarna som lyckas få stöd av staten, vilket ofta beror på att de har haft decennier på sig att bygga upp sina respektive särintressen. Praktexemplet är förstås jordbruket. Industriländerna stöttar sina bönder med motsvarande 3 000 miljarder kronor per år.

Svensk industri på plats

Vad innebär då de amerikanska handelshindren för den svenska stålindustrin? Rätt litet. De cirka 150 000 ton stål som Sverige exporterar årligen till USA motsvarar bara någon procent av branschens tillverkade volym och betyder föga för respektive bolag (se faktaruta här intill). Dessutom finns delar av den svenska stålindustrin redan på plats med egen produktion i USA. Sandvik har flera stora anläggningar i USA. Och de volymerna undgår tullarna. Det finns heller ingenting som hindrar Sandvik från att flytta över tillverkning till USA när det gäller de produkter som berörs av tullarna. Det kommer sannolikt att ske.

Ändå ändrar tullarna på konkurrensmönstret i stålbranschen. Det beror framför allt på att de volymer som inte når USA kommer att spilla över på Europa och Asien. Det tvingar fram prissänkningar som kan drabba stålindustrin utanför USA hårt.

Än viktigare är förmodligen att det amerikanska näringslivet riskerar att tappa i konkurrenskraft. Den inhemska stålindustrin kan inte ensam leverera tillräckliga volymer högkvalitativt stål. Omstruktureringen av USA:s stålindustri riskerar också att försenas. Tullarna kan därför bli uddlösa och endast få till effekt att lidandet för det amerikanska stålet förlängs. Dessutom riskerar de amerikanska konsumenterna att drabbas av höjda priser eftersom den inhemska konkurrensen minskar.

Kräftgången fortsätter

Beskedet om tullarna har sänkt stålaktierna i Europa. Detta gäller bolag som brittisk/holländska Corus, finska Rautaruukki, svenska SSAB, tyska Thyssen Krupp och Arcelor (sammanslagningen av franska Usinor, spanska Aceralia och luxemburgbaserade Arbed).

Kräftgången för stålaktierna lär fortsätta tills dess att effekterna av tullarna går att urskilja i stålpriserna. Om inte annat så lär aktiemarknaden fortsätta att oroa sig för att återhämtningen inom stålindustrin nu drar ut på tiden.