Stålbad öppnar för affärer

I början av november undvek British Steel med ett nödrop en konkurs och nedläggning då kinesiska Jingey meddelade att de tar över resterna av den brittiska stålikonen. Prislappen uppges ligga på närmast symboliska drygt en halv miljard kronor.

Men det är inte bara brittiska stålbolag som har problem. En rad sammanfallande olyckliga omständigheter har gjort tiderna tuffa för i stort sett hela stålindustrin. Stålpriserna faller – hittills i år med runt 20 procent beroende på sort och kvalitet – medan råvarupriserna för insatsvaror som järn, kol, nickel med flera inte gått ner i motsvarande grad, vilket pressat tillverkarnas marginaler.

Marginaltappen har inte kunnat kompenseras av ökade volymer, då efterfrågan, med undantag för Kina, generellt har stått still. En stor överproduktion i Kina och Asien har slussats till USA och Europa, vilket tvingat USA att skydda sina egna producenter med höga skyddstullar. För att hindra att kineserna kompenserar detta med ökad export till Europa har EU infört importkvoter. Dessa handelsstrider sätter sina spår i en stor oro på marknaden vad gäller priser och utbud.

Situationen med ett stort utbudsöverskott har inte underlättats av att efterfrågan försvagats genom att konjunkturen allmänt går in i en cyklisk nedgångsfas. Mest oroande här är att världens bilindustri, en storkonsument av stål, signalerat stora nedskärningar. Audi, BMW, Daimler och VW har infört sparprogram, aviserat personal- och produktionsneddragningar. Den gemensamma nämnaren är att de vill skära kostnader för att finansiera övergången till elbilar. VW har sänkt sin tillväxtprognos kraftigt för de närmaste två åren. Farhågan är att bilköparna skjuter upp sina köp till dess att de nya elbilarna kommer, vilket skulle bli mycket tufft för biltillverkarna – och stålindustrin.

Efterfrågan på stål påverkas också av handelskonflikten mellan USA och Kina. Det gäller inte bara bilindustrin utan också andra områden. Inom jordbruksprodukter har till exempel en av SSAB:s kunder i USA, Deere & Co, redan dragit ner sin produktion med 20 procent inför en förväntad försäljningsnedgång nästa år.

”Marknadstrenden arbetar inte till vår fördel”, konstaterade finländska Outokumpus vd Roeland Baan i delårsrapporten, något som också SSAB-chefen Martin Lindquist håller med om. De två tillsammans med Sandviks SMT är de tre största nordiska stålföretagen. Alla tre har också en världsledande position där SMT är världsledande på rostfria sömlösa rör, Outokumpu på rostfri plåt och tråd samt höglegerade specialstål och SSAB på höghållfasta stål där bolaget har en världsmarknadsandel på 25 procent.

Österrikiska Voestalpine, Arcelor Mittal, som är världens största ståltillverkare samt Thyssenkrupp är alla betydande konkurrenter till SSAB inom det svenska bolagets paradgren seghärdade stål, Q&T. Kanske är det också bland någon av dessa som SSAB skulle kunna plocka upp någon del som inte passar in hos dem. SSAB går hur som helst på offensiven med hopp om att den usla stålkonjunkturen ska öppna för något strategiskt nyförvärv till den prioriterade specialstålrörelsen.

– Det vi tittat på hittills är förvärv av mindre till medelstora företag som kan addera till vår existerande affär, bekräftar SSAB:s vd Martin Lindqvist.

– Med en stark balansräkning har vi en beredskap att agera när möjlighet ges.

Problemet är att de förlusttyngda Thyssenkrupp och Arcelor Mittal kanske inte har specialstål överst på säljlistan, då det är här som marknadsutsikterna är bäst. För SSAB är det också olika sorters specialstål inom Q&T och AHSS, avancerade höghållfasta stål, som är grädden på moset. Här finns det stålsorter som SSAB kan sälja till priser flera gånger över reguljärt grovplåtspris. Tillväxten här är också högre än för massproducerat stål.

– Det beror på att vi själva kan öka marknaden genom att uppgradera våra kunder till lättare och starkare stål, vilket ger dem mer effektiva och resurssnåla produkter, säger Martin Lindqvist. SSAB:s fokus för tillväxt är på specialstål, vilket framgick med all tydlighet på förra veckans kapitalmarknadsdag. Vårt strategiska mål är att de ska nå 50 procent av våra totala leveranser 2022, framhöll Martin Lindqvist. Under 2018 låg andelen för specialstål på 39 procent.

Medan SSAB:s europeiska stålrörelse tappade nära en miljard i resultat från tredje kvartalet i fjol till en förlust på 480 miljoner kronor under tredje kvartalet i år, gav specialstålet fortfarande vinst på 358 miljoner, visserligen 178 miljoner kronor mindre än samma kvartal i fjol.

Intressant att notera är att den amerikanska stålrörelsen går mycket bra. Den amerikanska marknaden är till cirka 30 procent underförsörjd med stål och skyddas nu av amerikanska ståltullar. SSAB:s två amerikanska anläggningar är två av de modernaste och mest effektiva i Nordamerika. SSAB:s position som marknadsledande där är därmed helt förståelig. Utöver grovplåt producerar SSAB också 300 000 ton specialstål, Q&T. Efterfrågan har inte kunnat mötas varför kapaciteten nu byggs ut till 400 000 ton.

Med förvärvet av stålverken i USA, 2007, och finländska Rautaruukki 2014 har SSAB fått en riskspridning och flexibilitet man inte haft tidigare. USA gav en ny stor och lönsam hemmamarknad och Rautaruukki två masugnar till de tre svenska. Därmed kan bolaget spela med totalt fem masugnar med olika kapacitet och lättare optimera produktionen.

SSAB:s tredje styrka är den tunga och snabbt växande andelen specialstål.

De tre styrkefaktorerna får Oskar Lindström, som följer SSAB för Danske Bank, att ha en köprekommendation för sina kunder trots den usla stålkonjunkturen.

– Fjärde kvartalet blir dåligt, stålpriserna går ner och malmpriserna är fortsatt höga, så man sitter i en rävsax. Men SSAB är ett välskött bolag med relativt stark balansräkning och bra kassaflödesgenerering, säger han.

Oskar Lindström menar att stålrörelsen historiskt haft en ebitda (rörelseresultat före avskrivningar) på mellan 50 och 150 dollar per ton – bortsett från ”supercykeln” innan finanskrisen inträffade, då SSAB tjänade närmare 300 dollar per ton i ett par år.

– Givet att specialstålrörelsen växer och man konsoliderar sin nordiska marknadsposition så är det inte orimligt att vänta sig att SSAB kan tjäna omkring 120 dollar per ton. Med en genomsnittlig produktion på omkring 7 miljoner ton och en dollarkurs på 9,5 kronor motsvarar det en ebitda i stålrörelsen på omkring 8 miljarder kronor. Lägger man till en halv miljard från handelsrörelserna så kan man tänka sig en långsiktig genomsnittlig vinst före avskrivningar på omkring 8,5 miljarder kronor.

Värderas denna långsiktiga snittvinst till en multipel på 6 ges ett företagsvärde på 51 miljarder kronor, minus skulder. Då återstår cirka 42 miljarder, vilket utslaget per aktie ger drygt 50 kronor, summerar Lindström.

Eftersom marknaden också kan räkna blir frågan: Varför är då kursen bara knappt 30 kronor?

– Jag tror att marknaden gör ett avdrag för att SSAB inte uppfattas ha en trovärdig utdelning trots relativt bra kassaflöden. Vid dagens låga ränteläge är en stabil direktavkastning mycket värd, säger Oskar Lindström.