Stackars de borgerliga!

Var håller de borgerliga partierna hus? Varför märks inte deras politik mera? Och varför ökar inte deras opinionssiffror? Moderaterna ligger kring 25 procent, kristdemokraterna runt 10 procent. Folkpartiet och centern pendlar mellan 4 och 6 procent.

Allt sedan 1992 har socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet haft runt 52 procent av rösterna medan det borgerliga blocket har legat på 45 procent eller mindre. Det är bara i två val under senare år som de borgerliga lyckas nå över 50 procent: 1976 och 1992. Vid det senare tillfället skedde det med hjälp av Ny Demokrati som fick 6,4 procent.

Den socialdemokratiska regeringen har de lägsta opinionssiffrorna i mannaminne. Just därför borde det gå bättre för de borgerliga. Men det gör det inte; istället kan man tala om kris. Två av de borgerliga partierna riskerar att hamna under riksdagens fyraprocentsspärr. Och få upplever de fyra partierna som ett regeringsdugligt alternativ till socialdemokraterna.

I skuggan

Det är förstås lätt att inse att oppositionen kommer i skuggan av regeringen och saknar politiskt inflytande i så gott som alla frågor. Sådant är vårt system. När fokus ligger på vänsterblocket blir det svårt för de borgerliga att väcka intresse för sina motförslag, som ju bara blir reservationer när riksdagen fattar sina beslut. Det är som att skriva i vatten, som en ledande oppositionspolitiker en gång uttryckte det.

För oppositionen är det alltid för långt till nästa val. De förlängda mandatperioderna från tre till fyra år gynnar regeringspartier och missgynnar oppositionen. För den sistnämnda hade det varit bättre om man samtidigt med förlängningen till fyra år häromåret hade gjort valen rullande. På så sätt skulle det vara lättare att åstadkomma extraval. När det ordinarie valet ändå ligger fast, lönar det sig nämligen mycket sällan att begära extraval. Hur som helst känns det långt till valet hösten 2002, väljarna är ovanligt lite intresserade mitt emellan två val, och där är vi nu.

Oeniga

Många borgerliga väljare förvånas säkert över att de borgliga partierna allt som oftast visar upp sin oenighet. Många tror att det skulle gå bättre för dessa partier om de enades om en politisk front. Men man kan konstatera att de fyra partierna faktiskt har visat att de kunnat förhandla fram en gemensam politik efter att tillsammans ha nått politisk majoritet, trots att de har ganska olika uppfattningar i många frågor. Det skedde 1976 och 1979 under Thorbjörn Fälldin och 1991 under Carl Bildt.

Men frågar man ledande politiker i de borgerliga partierna om de skulle vilja visa upp större enighet mellan valen blir svaret: “Det är tveksamt om vi skulle vinna på det”. De borgerliga partierna har ett långtgående samarbete om den ekonomiska politiken i riksdagens finansutskott. Men de skiljer sig till exempel i fråga om hur mycket skatterna ska sänkas. “I opposition skalar vi inte bort det som skiljer”, säger en ledande oppositionspolitiker, som inte tror att partiet skulle få ut sitt budskap bättre om partierna gick ihop. Så det tycks inte vara bristande enighet som är det problem som oppositionspartierna brottas med. Istället är det medierna.

Att nå ut

Det går inte många minuter av ett samtal mellan en journalist och en borgerlig politiker förrän han eller hon börjar tala om hur svårt det är att nå ut. Det är förstås aldrig fel på politiken utan alltid på medierna, som inte förstår hur viktigt det ena och andra är. I takt med att partiernas egna organisationer blivit allt svagare (medlemsantalet har nästan halverats under 1990-talet), har medierna kommit att spela en allt större roll. Det är främst TV som anses ha betydelse. För ett oppositionsparti anses det mycket värdefullt att förekomma i TV – i nästan vilket sammanhang som helst. Partikanslierna räknar ut att ett enda framträdande i Rapport betyder att partiet nått fler väljare än det kan göra under veckor eller månader av kampanjresande.

Ont om ledare

Att politiker inte står särskilt högt i kurs i en tid när de ansett sig tvungna att minska på välfärden är naturligt. Många tycker att politiker är dåliga problemlösare, och uppfattar dem som ineffektiva och omoderna. Många borgerliga väljare vänder sig mot marknaden istället. Att arbeta kollektivt föraktas. Allt färre unga ser en framtid som politiker. Det har lett till att det är ont om toppkrafter i nästan samtliga partier. Det är svårt för partierna att hitta lämpliga partiledare och partisekreterare. Och det är ännu svårare att hitta kandidater, som vill ha dessa oerhört slitsamma och utsatta jobb, som ändå bara ger en bråkdel av vad ett VD-jobb ger.

Politikens låga anseende beror nog också på att den demokratiska processen med nödvändighet är ganska långsam. Många ska få säga sin mening, och beslutsprocessen framstår som ineffektiv jämfört med det rasande tempot i det övriga samhället.

God hjälp av socialismen

Under hela efterkrigstiden hade de borgerliga partierna god hjälp av socialismen. Den fungerade som en yttre fiende, som de kunde varna för. Borgerliga väljare trodde verkligen att socialdemokraterna ville införa socialismen i Sverige. I varje valrörelse hölls därför detta spöke fram. Inför valet 1976 var det löntagarfonderna som skulle ta över det svenska näringslivet. Den borgerliga segern i det valet berodde till viss del på dessa fonder.

Under senare tid har det blivit allt svårare att måla upp socialismen som ett hot. Socialdemokraterna vill visserligen ha kvar den generella välfärden, men den naggas hela tiden i kanten och partiet tvingas successivt till reträtt om skatterna – inte minst till följd av EU-medlemskapet. Och något totalt samhälleligt övertagande är inte aktuellt.

Detta har lett till att socialdemokraterna blivit något av ett mittenparti, även om det finns kvar skillnader. Det finns till och med en socialdemokratisk debattör – Olle Svenning – som anser att socialdemokratin i dag är socialliberal.

Vad man än tycker, har det blivit svårare för borgerliga partier att varna för socialismen. Det gamla spöket fungerar inte längre.

Den här utvecklingen har lett till att partierna har svårt att mana fram den stora ideologiska striden – den som kan engagera, inte minst de egna.

I en konjunkturuppgång är det förstås också ovanligt svårt att kritisera den sittande regeringen, som dessutom ser ut att nå sitt mål om halverad arbetslöshet, som de borgerliga raljerade så med när det sattes. Svårigheterna kommer att märkas när de borgerliga lägger fram sina motförslag till regeringens vårbudget. Kritiken kommer då mest att handla om vad regeringen inte gör (strukturerar om landet när det går bra för vår ekonomi).

Splittring

Under många decennier har socialdemokraterna med framgång sökt splittra de borgerliga partierna. Det har ofta skett genom uppgörelser med ett eller flera borgerliga partier – men aldrig med moderaterna, som utmålades som den verkliga motståndaren.

På detta sätt har centern under många decennier vållat borgerliga regeringsmakare problem.

Det fanns ett samarbete mellan centern (bondeförbundet) och den socialdemokratiska regeringen före andra världskriget och det togs upp igen på 1950-talet. Centern ville inte se sig som ett helhjärtat borgerligt parti och föredrog att kalla sig ett icke socialistiskt parti. Under efterkrigstiden har centern regerat i åtta år med borgerliga regeringar. Med socialdemokraterna har partiet samregerat i sex år och samarbetat i ytterligare ett par år.

För närvarande tycks centern inrikta sig på att ingå i en borgerlig regering. Det sägs klart ifrån att partiet vill ha en annan regering än den nuvarande. Därmed borde mycket vara vunnet för de borgerliga bröderna.

Men så enkelt är det inte. Centern har en avvikande uppfattning i två viktiga frågor: kärnkraften och EMU. Det kan därför bli svårt för de fyra borgerliga partierna att enas om en regeringsförklaring i dessa frågor, och socialdemokraterna ges möjlighet att spela ut kärnkraften och spräcka en borgerliga regering.

När det gäller EMU ska det visserligen bli folkomröstning, som möjligen kan städa undan oenigheten om EMU. Men innan så sker kommer socialdemokraterna, moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna att uppträda på ena sidan – och centern, vänsterpartiet och miljöpartiet på den andra.

Ett annat problem med centern är dess litenhet. Aldrig har ett gammalt borgerligt parti legat så farligt nära fyraprocentsspärren. Skulle röstsiffran hamna därunder, blir det svårt för de borgerliga att uppnå majoritet i riksdagen.

Så även om centern närmar sig de borgerliga finns det alltså en rad frågetecken kring partiet – nu liksom alltid.

I valet 1998 kunde man notera att partier med partiledare som suttit länge och “var ett med vardagsrummet” (Gudrun Schyman och Alf Svensson) gick fram.

Med en sådan måttstock kan det bli svårt i nästa val för moderaternas nykomling Bo Lundgren. Även för honom gäller säkert regeln att det är bra att ha suttit länge och ha blivit en igenkändis. Det är också svårt att förutsäga hur det kommer att gå för en ny partiledare i andra avseenden. Carl Bildt hade det ganska svårt i starten och fick länge höra att han såg ut som en gymnasist. Bo Lundgren har väl ännu inte övertygat. Han har något oklanderligt över sig, och det han säger är lite för förutsebart. Frågan är om det beror på nybörjarrädsla eller om Bo Lundgren är sådan. Gäller det senare, får han svårt att vara kvar någon längre tid som moderatledare.

Lars Leijonborg och Lennart Daléus kommer säkert att vinna på att ha varit med ett tag. Men de kan drabbas mer än andra av att det är så många partier i riksdagen. Ofta blir det bara de största partiernas företrädare som får framträda, eller partiledare som skapat sig en särskild ställning som Alf Svensson och Gudrun Schyman.

En personlig särställning har också Marit Paulsen (fp). Man kan se att Lars Leijonborg har tagit efter hennes sätt att gå runt och tala med folk när hon är ute i landet.

Partiledarna har alltid varit mycket viktiga. Men när TV är så dominant, blir det än viktigare att vara en personlighet som fungerar i mediet. Att ha en partiledare av bäst-i-klassen-typen, som flera borgerliga partier har, är då mindre lyckat. Alf Svensson och Gudrun Schyman är exempel på motsatsen, de vågar bjuda på sig själva och är mer lika vanligt folk än politiker som bara varit politiker i hela sitt liv. Det gäller även Marit Paulsen.

Även stjärnpartiledare kan bli utslitna, och lämnar ofta ett tomrum efter sig. Krist-demokraterna kan därför få det svårt när Alf Svensson väljer att avgå. Han har redan varit partiledare längre än någon annan. Gruppledaren Göran Hägglund skulle få samma svårigheter som Bo Lundgren, Lars Leijonborg och Lennart Daléus. Folk i allmänhet identifierar sig inte med dem, åtminstone inte förrän de suttit många år i TV-rutan.

Ett skäl till att partierna trots nackdelarna väljer partiledare som aldrig haft något annat jobb är förstås att de är kunniga och har stora kontaktnät i sitt parti, uppbyggt redan från tiden i ungdomsförbundet.

I god tid före valet kommer säkert de borgerliga partierna att göra vissa gemensamma utspel, men knappast visa någon total enighet. Tanken är förstås att alla de fyra borgerliga partierna ska locka sin del av väljarkåren och först efter ett framgångsrikt val ena sig om en gemensam politik.Risken med den politiken är att väljarna aldrig riktigt märker att det finns ett verkligt alternativ till den socialdemokratiska regeringen.

Om man jämför med fotboll, är det roligare att titta på en match mellan två lag än mellan ett lag på ena sidan och fyra små lag på den andra. Problemet för de fyra lagen är förstås att motivera allas existens om de hela tiden tvingas uppträda som ett lag. Det har också visat sig svårt att vinna matcher för de borgerliga. Under de senaste 55 åren har det bara hänt tre gånger.