Splittringens tid

Det var några år efter frälsarens snöpligt tidiga frånfälle. Lärjungarna hade återsamlats för att hedra sin mästare och för att minnas de händelser som ägde rum omedelbart efter katastrofen. De kom ihåg den publika uppmärksamheten, sorgen, stenen som var bortrullad, grottan som var tom och frälsarens triumfatoriska färd upp mot himmelen i en brinnande vagn.

Nu satt de där och begrundade vad som hänt sedan dess. Fanns något hopp för samfundets överlevnad?

Det var inte längre så många av dem som vågade tro det.

Under den första tiden efter mästarens bortgång visade lärjungarna upp en enad front mot omvärlden. Det unisona budskapet från alla håll i samfundet var “business as usual”.

– Vår frälsare har visserligen lämnat oss för högre uppgifter, men vi ska hedra hans minne genom att fortsätta att handla som han har lärt oss, sade de.

Någon av apostlarna hade låtit undslippa sig att det “funnits en plan”. En trösterik tanke, ansåg de andra.

Men så började tvivlen hopa sig likt regnstinna åskmoln över lärjungarna. Vad hade frälsaren lärt dem? Vad hade han sagt? Hur skulle de, egentligen, handla i olika situationer? Hur skulle han själv ha gjort?

En del av lärjungarna började tvivla på att det verkligen funnits någon plan.

I stället måste det ha varit själva frånvaron av plan som var anledningen till att de så entusiastiskt följt sin ledare, resonerade de. Han var själv vägen, planen och målet. Ty det var han, och endast han, som hela tiden visste vad som skulle göras.

Tillvaron var ju sådan att planer inte var mycket att hålla sig till.

– Var dag har nog av sin egen plåga, hade frälsaren själv sagt och fortsatt:

– De kostnadseffektiva ska besitta världen.

En tid efter frälsarens bortgång härskade endräkten i samfundet. Så småningom började emellertid allt fler av lärjungarna att göra anspråk på att vara bäst bland alla dödliga på att förstå vari den rätta läran bestod.

– De kostnadssnåla ska inte besitta någonting. Det ska i stället de långsiktiga risktagarna göra, opponerade en av dem.

– Trams, allt handlar om att driva upp de rosa apostlagärningarna till världsherravälde, invände en annan.

Stor bävan spred sig i ledet. Det stod allt mer klart för dem att frälsaren – likt en helig ande – varit närvarande i vars och ens telefonlur oftare än någon vågat eller velat erkänna.

Åren som följde blev allom bekanta som “Den stora splittringens tid”.

Och nu satt lärjungarna åter samlade som sändebud för olika fraktioner av det stolta gamla samfundet. Representanter för “Sista dagars gratisutdelade” satt sida vid sida med “De perifera GSM-licensernas vittnen”. I salen hade också predikanter för “Österns Eter” bänkat sig intill företrädare för många andra trosriktningar.

Att “icke tvivla utan endast tro”, var en av de dygder som frälsaren hade predikat för sina apostlar.

Men vem skulle man nu tro på?