Spionen som bytte sida
Det är som ur en dålig agentfilm. Journalisterna Laura Poitras och Glenn Greenwald samt redaktören Ewen MacAskill från tidningen The Guardian i London ska träffa en uppgiftslämnare som säger sig ha viktig information. Det hemliga mötet ska ske i en korridor där det finns en uppstoppad alligator på hotell Mira i Kowloon, Hongkong, den 3 juni 2013. Där ska de hålla utkik efter en man med en Rubiks kub i handen.
Men det är ingen där. Har de blivit lurade? Kanske är de för tidiga? De beslutar sig för att pröva igen lite senare.
Nu står en man med en kub vid alligatorn. Han är klädd i t-shirt och jeans och verkar mycket ung, högst i 25-årsåldern. Knappast den senior member of the intelligence community som journalisterna hade förväntat sig.
Laura Poitras går fram och säger den överenskomna hälsningsfrasen:
– När öppnar restaurangen?
Den unge mannen svarar korrekt.
– Klockan tolv, men gå inte dit. Maten är urusel … Jag är Edward Snowden. Följ mig till mitt rum. Jag har något att visa er.
Egentligen började historien ett halvår tidigare när Glenn Greenwald, frispråkig kolumnist i The Guardian och baserad i Rio de Janeiro, började få mystisk e-post från en läsare. Verax, som läsaren kallade sig, hävdade att han hade information som visade att den amerikanska underrättelsetjänsten systematiskt sysslade med illegal avlyssning av amerikanska medborgare, något som är strängeligen förbjudet enligt USA:s konstitution. Men innan han kunde avslöja mer krävde Verax att Greenwald installerade krypteringsprogrammet PGP.
Teknisk analfabet
Detta var lättare sagt än gjort eftersom Greenwald var teknisk analfabet. Inte ens sedan Verax skickat en instruktionsfilm blev det något av den saken.
Men Verax var envis. Han tog kontakt med en bekant till Glenn Greenwald, dokumentärfilmaren Laura Poitras, som hade gjort dokumentärer om oegentligheter under kriget i Irak. Det gick bättre och snart hade krypterad kontakt upprättats. Verax förklarade att han ville träffa Poitras och Greenwald i Hongkong och bifogade ett smakprov, avlyssningsprogrammet Prism.
Glenn Greenwald fick klartecken att resa från Guardians redaktionsledning på villkor att en erfaren redaktör, Ewen MacAskill, följde med. Verax gav instruktioner om tid och plats för mötet. Så tillade han: ”Förresten är mitt namn Edward Snowden.”
Hemligt material
Snowden, Greenwald och MacAskill tillbringade dagarna på Snowdens hotellrum med att gå igenom det hemliga materialet och se vad som kunde publiceras samtidigt som Laura Poitras filmade. Materialet bestod bland annat av beskrivningar av olika illegala avlyssningsprogram och powerpointpresentationer som använts för interninformation och utbildning inom NSA. Därtill kom stora mängder epostkonversationer och bevis för avlyssning av G20-möten, av Tysklands förbundskansler Angela Merkel och av den brasilianska presidenten Dilma Rousseff, med flera.
Första artikeln blev avslöjandet att mobil- och internetoperatören Verizon skickade alla uppgifter om sina kunders förehavanden till spionorganisationen NSA.
Enligt god publicistisk sed kontaktades först NSA, som gavs fyra timmars frist för att kommentera anklagelserna. NSA:s högkvarter i Fort Meade norr om Washington DC kontaktades. Men eftersom yttrandefriheten i USA garanteras av konstitutionens första tillägg kunde publiceringen inte stoppas av myndigheterna. Dessutom hade materialet rensats på personuppgifter. Ingen tredje part kunde skadas.
I och med publiceringen hade Edward Snowdens namn offentliggjorts, och det var bara en tidsfråga innan han skulle spåras till hotellrummet i Hongkong. Genom Wikileaks fick han kontakt med en advokat, och från ecuadorianska ambassaden i London organiserade Wikileaks-grundaren Julian Assange sedan Snowdens flykt från Hongkong.
Plan till Moskva
Tanken var att Snowden skulle begära politisk asyl i ett latinamerikanskt land – Venezuela, Bolivia eller Ecuador. Problemet var att alla flyg till Sydamerika från Hongkong gick över USA. Det bestämdes att Snowden först skulle ta ett plan till Moskva och därifrån fortsätta till Kuba och till den ännu inte beslutade slutdestinationen.
Samtidigt hade amerikanska myndigheter spårat Edward Snowden och inlämnat en ansökan till Hongkongs myndigheter där man krävde att han snarast skulle gripas och utlämnas till USA. Hongkong svarade att det dessvärre inte gick, eftersom det fanns ett formellt fel i amerikanernas ansökan.
Detta gav Snowden ett dygns respit så att han hann ombord på ryska Aeroflots plan till Moskva. När han landade visade det sig dock att hans pass var indraget, vilket gjorde att han inte kunde resa vidare som tänkt.
Edward Snowden tillbringade nästan en månad på Moskvas internationella flygplats Sjeremetjevo, och han ansökte förgäves om politisk asyl i 21 länder, innan han till sist beviljades ett års uppehållstillstånd i Ryssland. Detta har därefter förlängts med ytterligare tre år.
Förstörde material
På Guardians redaktion i London gick den brittiska säkerhetstjänsten in och förstörde delar av tidningens datorer där Snowden-material förvarades. Men från Rio de Janeiro fortsatte Glenn Greenwald att publicera godbitar ur Edward Snowdens material i New York Times. Det ledde till att USA:s lagar för avlyssning skärptes våren 2014.
Den 29 november 2014 hade Laura Poitras film ”Citizenfour” svensk premiär i Stockholm i samband med att Edward Snowden och The Guardians chefredaktör Alan Rusbridger tilldelades The Right Livelihood Award
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.