Sparsam eller snål är oviktigt

Gränsen mellan sparsamhet och snålhet kan vara svår att definiera. Men precis som med skillnaden mellan pornografi och erotik så vet man vad det handlar om när man ser det. Om till exempel en av världens rikaste män – grundaren till en stor möbelkoncern – inte skänkte bort något av sin enorma förmögenhet till välgörenhet, utan lät pengarna samlas på hög i en ägarstiftelse i Holland, så hamnar han väl i snål-facket? Jo, det är nog ett epitet som har brukat följa Ingvar Kamprad, om inte i tryck så i alla fall i vardagskonversationer om det småländska entreprenörsgeniet.

Jag har aldrig träffat Kamprad men har förmodligen hört fler anekdoter om mannens ekonomiska sinne än vad han har år på nacken. Ändå har jag aldrig uppfattat ­honom som genuint snål. Skälet är att han, vad jag vet, inte brukar unna sig själv sådant som han inte unnar andra.

Nu visar det sig också att han på kort tid har seglat upp som en av de 15 mest givmilda filantroperna i hela världen (och på sjätte plats i Europa, se sid 14). Förmodligen spräckte donationerna miljardvallen förra året och de ökar snabbt. Nobelstiftelsen drunknar vid en jämförelse.

Vad har hänt? Min egen välvilliga tolkning är att karln länge var helt fokuserad på att bygga sitt företag och att han inte hade tid, kraft eller intresse över till välgörenhet. Men sedan några år tillbaka har Kamprad släppt greppet om Ikea och fått mer tid för annat. En alternativ tolkning är förstås att jag hade fel, att han är snål innerst inne, men har börjat tänka på sitt eftermäle på gamla dar.

Fast vad spelar det egentligen för roll för alla de organisationer och individer som får nytta av Ikea-miljarderna nu när grundaren äntligen har släppt på kranarna?

Bubblare i valrörelsen?

Försvarsfrågan stor i partiledar­debatten och Stefan Löfven pratade bostadspolitik på 1 maj. Irrbloss eller blivande valfrågor? Jag lutar åt det senare.