SPANIEN OCH PORTUGAL: Spanien klarar nästan kriterierna

Spanien har stora strukturella problem, för en stram politik ochhar 20 procents arbetslöshet. Ändå växer ekonomin bättre än iflertalet andra EU-länder. Ett av skälen är EMU-ambitionerna.Trots att både budgetunderskott och inflation har pressats nermed flera procentenheter under bara några få år, har tillväxteni Spanien varit högre än i omvärlden. Italien, som har genomgåtten liknande förvandling, hade en tillväxt på under en procentförra året och väntas bara växa med drygt en procent i år.Tillväxten i Spanien var trots konjunktursvackan under 1995nästan tre procent 1995 och drygt två procent förra året.Prognoserna för i år och nästa år ligger på en tillväxt på runttre procent.

FRÅN LÅG NIVÅEn förklaring till den relativt höga tillväxten har naturligtvismed utgångsläget att göra. Spaniens BNP per capita liggerfortfarande en bra bit under genomsnittet för EU-länderna. Storabidrag från EU:s strukturfonder har också bidragit till denhögre tillväxten.

Det finns också förklaringar av mer kortsiktig natur. Pesetansfall under 1992 och 1993 innebar en kraftig förstärkning avkonkurrenskraften. Enligt så kallade relativaenhetsarbetskostnader (arbetskraftskostnader per enhet igemensam valuta) stärktes konkurrenskraften med över femtonprocent från 1992 till 1993. Det satte fart på den spanskaexporten som ökade med tolv procent 1993 och med över tjugoprocent under 1994.

Den djupa nedgången i resten av ekonomin 1993 fick dockarbetslösheten att stiga kraftigt. Det bidrog i sin tur till attpressa ner löneökningarna i näringslivet från nio-tio procenttill under tre procent 1994 och 1995. Eftersom pesetan har varitnågorlunda stabil sedan de turbulenta åren 1992-1993 har dengoda konkurrenskraften i stort sett bibehållits. De spanskaexportföretagen har kunnat fortsätta att ta marknadsandelar ochexporten har ökat med omkring åtta procent under de senasteåren.Penningpolitiken var mycket stram från senare delen av 1980–talet fram till början av 1993 med en reporänta på 10-15procent och reala korträntor på mellan sex och nio procent.Sedan början av 1993 har dock den korta realräntan kommit ner påmer normala nivåer på tre-fyra procent.

Inflationen har fallit kraftigt från nivåer på sex-sju procent ibörjan av 1990-talet till under tre procent idag. Det harmöjliggjort en kraftig sänkning av reporäntan från 9,25 procenti början av 1996 till 5,75 procent för närvarande. De långaräntorna har också fallit kraftigt under det senaste året ochligger för närvarande till och med under de svenska. Det främstagrundläggande skälet till att de långa räntorna har fallit såkraftigt är naturligt-vis att inflationen har sjunkit så mycket.Men ambitionen och utsikterna att Spanien kommer med i EMUspelar också stor roll. För närvarande ser Spanien ut att klarakriterierna både för inflation och långräntor. Liksom för deflesta andra länder är det konvergenskriteriet för underskotteti de offentliga finanserna som ser ut att bli svårast attuppfylla.

OECD bedömde i sin decemberprognos att underskottet hamnar på 3,4 procent i år, men påpekar att ett underskott på tre procent ärinom räckhåll. Investmentbanken Goldman Sachs har också enprognos på 3,4 procent men även de påpekar att man inte kanutesluta att Spanien gör ytterligare ansträngningar att klarakriterierna och också blir accepterat i EMU redan 1999. Om inteär det mycket sannolikt att Spanien kommer med ett fåtal årsenare.Enligt den spanska banken Central Hispano kan man tolkaränteskillnaderna mellan Spanien och omvärlden så attfinansmarknaderna sedan i slutet av förra året tror attsannolikheten för att Spanien kommer med i EMU redan 1999 liggerrunt åttio procent.

Låga räntor och ökande export bäddar också för ökandeinvesteringar. De ökade bara svagt med någon procent förra året,men i år bör ökningstakten bli högre. Det är framför alltmaskininvesteringarna som väntas öka och Central Hispanosprognos är att de ökar med tio procent i år.

Till skillnad från i många andra länder har den begynnandekonjunkturuppgången också inneburit en viss ljusning påarbetsmarknaden. Utgångsläget är visserligen uruselt med enarbetslöshet på över tjugo procent, men även om den säkertkommer att ligga kvar på mycket höga nivåer under de närmasteåren, har faktiskt sysselsättningen börjat öka. Högre tillväxttillsammans med vissa i och för sig mycket blygsamma åtgärderför att avreglera arbetsmarknaden – har inneburit attsysselsättningen redan förra året ökade med tre procent. GoldmanSachs prognos är att den fortsätter att öka med ett par procentäven i år och nästa år.

Ökande sysselsättning och något högre löneökningar innebär atthushållens inkomster kan öka litet mer. Då bör även den privatakonsumtionen kunna öka något snabbare än de senaste årenslångsamma uppgång på under två procent per år.

Det är svårt att komma till någon annan slutsats än att det serganska ljust ut för Spanien de närmaste åren.

+ KNAPPAST EMU-MOGET: Dags att röja i strukturerna

För att komma vidare måste spanska politiker komma över sinkonflikträdsla.Känslorna svallar i Madridtrafiken. Likadant ärdet på fotbollsläktarna. Och när det gäller EMU harpremiärminister José Maria Aznar tagit tävlingsmomentet tillhjälp för att få med spanjorerna på ett inträde redan 1999:Självklart skall vi vara med i första divisionen! Men nu krävsnågot mer än aggressivitet i trafiken och mod påtjurfäktningsarenorna:Spanien behöver dådkraft för att attackera utvecklingshämmandestrukturer.I Sverige i höstas ansåg Calmforsutredningen att dentröga arbetsmarknaden gör att vi skulle få svårt att klara engemensam valuta med Tyskland och Frankrike. Spaniens utgångslägeär faktiskt ännu sämre, med stelbent lönebildning, övergenerösasocialförsäkringar och ett näringsliv som inte alls är såvältrimmat som det svenska.

De spanska politikerna har inte tagit så många tuffa beslutunder de senaste 20 åren som man kan tro om man enbart ser tilltillväxtsiffrorna.

Det är en kort tid som gått sedan dikta-turen dog med Franco.Demokratin är ung, och det förklarar nog bäst den påtagligaviljan till samförstånd och rädslan för konflikter i det spanskasamhället. Inbördeskriget 1936-39 kostade en miljon människorlivet och vållade djupa mänskliga och ekonomiska sår. EfterFrancos död 1976 var alla politiker eniga om att undvikaförnyade klyftor i samhället. Det tigs och skyls över. Ännu idagfår de spanska skolbarnen en summarisk och ytlig bild av landets1900-talshistoria. Det ligger nära till hands att jämföra medFinland, där det uppslitande inbördeskriget 1917-18 fortfarandeanses vara en orsak till den konsensusbetonade politiken.

REFORMSKJUTSI Spanien är broderfejden i ännu färskare minne. Alla som äräldre än 35-40 år verkar tycka att det behövs mer tid för attlappa ihop sprickorna. Därför har tyngpunkten i politiken legatpå reformer och samhällsbygge snarare än på effektiviseringaroch besparingar. Mellan 1977 och 1993 ökade de offentligautgifternas andel av BNP från 27 till 48 procent. Det innebäratt Spanien gick från en halvagrar ekonomi (1975 fanns ännu 21procent av arbetskraften i jordbruket) till välfärdssamhälle påmindre än en generation.

Till en början var politiken lyckosam. På samma sätt som Sverigeunder 1960- och 1970-talen kunde ha hög ekonomisk tillväxtsamtidigt som välfärdsstaten byggdes ut i rask takt, kundeSpanien under 1980-talet satsa på pensioner, sjukvård ochutbildning samtidigt som BNP ökade med cirka fyra procent per år.Det finns flera orsaker till att Spanien under dessa år kundegöra både och: Franco hade hållit hårt i den statliga budgetenvilket gjorde att det fanns ett betydande utrymme för offentligainvesteringar och välfärdsreformer. Det fanns ett uppdämtkonsumtionsbehov bland hushållen och en ström av internationelltkapital rann in i landet.

Inte minst EU-medlemskapet från 1986 bidrog till att leda inutländskt kapital. Det är framför allt EU-pengar som har betalatde nya motorvägar och flygplatser som turisten ser på vägen tillsydkustens och Kanarieöarnas badorter.

I slutet av 1980-talet var Spanien den fjärde störstadestinationen i världen för utländska direktinvesteringar fastänekonomin är betydligt mindre än i de länder som toppadestatistiken (USA, Storbritannien och Frankrike). Dessutomgjordes stora offentliga investeringar inför OS i Barcelona ochvärldsutställningen i Sevilla 1992.

I dag medger förre premiärministern Fé-lipe Gonzalez att destatliga utgifterna öka-de för snabbt under 1980-talet. Men varesig inom oppositionen eller regeringen finns någon märkbar viljaatt göra något åt de strukturella problemen: pensioner som är100 procent av lönen de sista åtta yrkesverksamma åren,socialavgifter på svensk nivå (33 procent av lönen),uppsägningsregler som gör att företag måste betala tre årslönerför att bli av med personal, statliga bolag som slukar 50miljarder kronor om året i förlusttäckning och subventioner.

STRUKTURPROBLEMEN GÖR ATT SPANIEN KNAPPAST KLARARMaastrichtkraven utan ansenliga bokföringstricks. De har ocksåbidragit starkt till att arbetslösheten permanentats på cirka 20procent.

Förra veckan nådde Aznars regering en överenskommelse med fackenoch arbetsgivarna om nya uppsägningsregler (de gällande ansesvara en viktig förklaring till den skyhöga arbetslösheten). Menreformen är inte särskilt långtgående. Inte heller den senasteöversynen av pensionssystemet blev tillräckligt genomgripande.Enligt Carmen Nuzzo vid mäklarhuset Salomon Brothers kommerbesparingseffekterna först framåt år 2005.

Det märkliga är att politikerna antagligen hade kunnat göramycket mer eftersom fackförbunden är så svaga (bara cirka entiondel av arbetsstyrkan är organiserad). Men precis som iFrankrike sitter fackliga ledare på nyckelpositioner itransportväsendet och den offentliga sektorn, och har därförbetydande makt. Dessutom finns alltså ingen politisk vilja tillkonfrontationer. Det gäller inte bara med facket, utan även medandra särintressen. Konkurrenslagstiftningen är outvecklad,fastighetsmarknaden är genomreglerad och i bankväsendet ochenergisektorn råder starka oligopol.

Strukturproblemen kan leda till ännu högre arbetslöshet – ochtill depression – om räntepolitiken i den kommande valutaunionenmåste anpassas efter den i Tyskland. Detta särskilt somnäringslivet inte alls har en sådan slagkraft som exempelvis detfranska.

LÄNGE HOPPLÖST EFTERBLIVETFortfarande sysselsätts över tio procent av arbetskraften inomjordbruket. Det största förädlingsvärdet bland industribranscher–na genereras inom livsmedel, drycker och tobak. Högteknologiskproduktion finns nästan inte alls. Spaniens stora bilindustriproducerar två miljoner bilar per år (jämfört med Volvosårsproduktion på cirka 300.000 fordon). Men den är heltutlandsägd och består huvudsakligen av monteringsfabriker.Landet har egentligen bara ett slagkraftigt multinationelltbolag, telejätten Telefonica som vuxit snabbt i landets fornakolonier i Latinamerika.

Man kan förstås vända på resonemanget. Spanien har faktiskt nåttmycket långt med tanke på förutsättningarna.

Landet var längre hopplöst efterblivet. Det hade sin glansperiodpå 1600-talet, då det amerikanska silvret gav Spanien rikedomarsom kanske kan jämföras med de som oljan ger Norge idag. Underde påföljande seklerna hände inte mycket. Landet var i Europasperiferi.Industrialiseringen kom först på 1960-talet och det varinte förrän efter Francos död som spanjorerna kunde börja se sigom i världen. Men Spanien har alltså också mycket kvar attuträtta för att bli en högeffektiv industrination. Så mycket attett EMU-medlemskap knappast är någon bra idé.

MER RIOJA ÄN ITIndustrins förädlingsvärde fördelat på branscher 1991. Biljonerpesetas.

Livsmedel, drycker o tobak 1 692Transport-medel 1 263Kemi 965Metall 887Papper o grafiskt 709Textil o konfektion 592Maskiner o utrustning 559Gruv 442Gummi o plast 441Trä, kork o möbler 401Källa: Instituto Nacional de Estad”stica, 1994.

+ PORTUGAL: Landet som gjort allt rätt

Portugal skulle platsa i EMU om det inte hade varit för grannenSpanien. Med stark tillväxt, låg inflation, sunda statsfinanseroch god sysselsättning borde Portugal platsa i förstaintagningen till EMU. Men eftersom Spanien är landets främstahandelspartner och den spanska ekonomin knappast är redo förvalutaunionen ännu, får Portugal antagligen vänta om Spanien fårdet.

Under tiden kan portugiserna fortsätta att skaka av sig sittsekellånga mindervärdeskomplex visavi spanjorerna. Regeringarnai Lissabon har gjort få misstag de senaste 20 åren – säkertdelvis för att Portugal var så outvecklat att de inte hade enchans att bygga upp en offentlig apparat liknande den spanska.

Dessutom har nationen sedan slutet av 1970-talet konsekventstyrts av marknadsinriktade högerpolitiker.

Resultatet har blivit ett tillväxtunder. Sedan EU-medlemskapet1986 har BNP varje år ökat 0,9 procentenheter snabbare ängenomsnittet för EU – inte minst på grund av de generösabidragen från unionens strukturfonder. Portugiserna har fört enklok och litet småtråkig ekonomisk politik, med kapitalsnålasatsningar på traditionella branscher som turism, konfektion ochlivsmedel. Ambitiösa infrastrukturprojekt, som Lissabons nyatunnelbana, finansieras för det mesta av Bryssel eller avutländska privata investerare. Till skillnad från Spanien finnsinga allvarliga strukturella trögheter och arbetslösheten liggerså pass lågt som sju procent.

Portugal är dock fortfarande relativt fattigt. På 100 portugisergår det bara 25 TV-apparater och 35 telefoner. BNP per capita ärbara 75 procent av Spaniens.