Sorry, krisen är inte över

Mellan 2001 och 2002 tappade alla de stora svenska aktörerna på finansmarknaden 20-40 procent av sina intäkter samtidigt som vinsterna föll med mellan 40 och 70 procent. 2002 blev det svartaste året i branschen på ett decennium.

Det fick drastiska konsekvenser:
# Runt 1 000 personer i branschen blev av med jobbet.
# Två utländska investmentbanker, Danske Securities och Julius Baer, drog sig helt ur marknaden.
# De kraftigt försvagade JP Nordiska och Aragon gick samman och blev sedan uppköpta av isländska Kaupthing.
# Alfred Berg, numera ABN Amro Norden, gick för första gången i modern tid med förlust.

Trots detta har branschen inte genomgått några genomgripande förändringar. Kostnadsnivån är fortsatt hög på många håll.

SEB-ägda Enskilda har enligt niomånadersrapporten kostnader som uppgår till 93 procent av intäkterna, medan Carnegie ligger på 87 procent.

De minsta och mest pressade aktörerna, som Fischer och H&Q, har tvingats till tuffa åtgärder för att överleva, men de fetaste fiskarna är fortfarande feta.

Men nu är stålbadet över. Stigande aktiekurser och det uppvaknande börsintresset har gjort att alla investmentbanker hoppas och tror att vi är i början av en vändning.
Eller?

Visserligen har marknaderna börjat röra på sig. Stockholmsbörsen har stigit med 25 procent hittills i år. Men courtageintäkterna är i de flesta fall ändå väsentligt lägre under årets första nio månader än under samma period förra året.
Osäkerheten kring prissättningen på aktier är fortfarande stor och risken hög. Det är också därför börsnoteringarna fortfarande lyser med sin frånvaro. Det är nu ett år och tre månader sedan ett nytt bolag noterades i Stockholm. Så trots vissa ljusblimtar är även 2003 i många stycken ett förlorat år. Guldåldern som rådde under åren i slutet på 1990-talet ser inte ut att återvända.

Därför borde branschen ha genomgått en metamorfos, men det har den inte.

Aktörerna har tagit vissa strukturgrepp:

Nordea har slaktat sin investmentbank, bantat och integrerat aktiehandeln och företagsaffärerna i resten av banken.

Erik Penser Fondkommission och Fischer har lagt ned sina avdelningar för corporate finance.

Handelsbanken har fört in den tidigare fristående aktiehandeln Securities i området Markets där alla aktierelaterade tjänster och finanstjänster för storföretag ligger.

Men de riktigt radikala greppen saknas, möjligen med ett undantag för Nordea. Nye chefen för Nordea Securities Frans Lindelöw, med många års erfarenhet av internationell investmentbanking, har rensat upp efter de misslyckade och dyra satsningarna för att ta sig upp i toppen av ligan. Tillsammans har Lindelöw och vd Lars G Nordström kommit fram till att “den gamla affärsmodellen är obsolet” som de sade i våras.

Och tittar man kritiskt på vinsterna i branschen kan man konstatera att den analysen inte bara är relevant i Nordea utan på flera håll. Vinsterna saknar till stor del substans. Det gäller såväl i dag som under guldåren.

Även under haussen bestod vinsterna till betydande del av “resultat av finansiella transaktioner”. I klartext betyder det huvudsakligen vinster som firmans egna handlare lyckas skrapa ihop på egen aktiehandel i olika former.

I Carnegie utgjorde nettoresultatet av finansiella transaktioner under toppåret 2000 mer än hälften av hela resultatet, 900 miljoner kronor av en vinst på 1,5 miljarder. Samma sak för Enskilda där handeln svarade för 700 miljoner kronor av 1,1 vinstmiljarder.

I dag är situationen densamma. I exempelvis Carnegies niomånadersrapport svarar tradingen för 68 procent av vinsten.

Fischer och Hagströmer & Qviberg har efter kraschen valt strategin att satsa huvuddelen av sina resurser på aktiemäkleriet och därmed får
tradingen en än mer framträdande roll. Vill inte kunderna handla får man göra det själv helt enkelt.

En duktig mäklare kan nästan alltid tjäna en hacka, medan corporate finance-folket och analytikerna bara är en kostnad när deras tjänster inte efterfrågas.

Investmentbankerna hävdar att detta är helt i sin ordning, och att trading hör till kärnverksamheten. På samma sätt kan andra rörelsedrivande bolag hävda att finansnettot är en reguljär och legitim post i deras redovisning. Det är sant, ändå säger den posten ingenting om hur duktigt bolaget är på att tjäna pengar på sina kunder. Den säger ingenting om affärsidéns och kärnrörelsens bärkraft.

Marginalerna skulle vara hälften så höga i finansbranschen om man räknade bort tradingen och då är också en del av magin borta.
Om tradingen är nödvändig för att upprätthålla vinsten i både dåliga och goda tider, är det då inte dags att se över sin affärsmodell?

Jo, men det är inget som de stora aktörerna tänker göra frivilligt. Så länge det går hyggligt är tjänstemännen mer fokuserade på att bevara sina lönsamma arbeten.

När vändningen i marknaden kommer stiger de redan höga kostnaderna igen men bäddas in och döljs av högre tradingintäkter. Samtidigt består branschens allvarliga strukturella problem.

En orsak till status quo är att marknaden inte fungerar. Annars hade konkurrensen slagit igenom i prisbilden. Visserligen har en anpassning skett, främst när det gäller courtagenivåerna, men under det senaste året syns även en press inom corporate finance-tjänster. Boston Consulting Group har gjort en studie som visar att rådgivningsavgifterna i Europa fallit från 4 till 3 procent av värdet på affären. Men de förändringarna är sannolikt mer konjunkturella än strukturella.

Skälen till obalanserna är delvis att stigande aktiekurser har drivit fram fusioner och noteringar som inte alltid är industriellt motiverade. Men en ännu viktigare faktor är att branschens stora kunder, institutionerna, hanterar andras pengar och därför inte är så priskänsliga. Portföljens utveckling slår mer på lön och bonus än att leta de lägsta priserna från leverantörer.

Så blir det någon ändring? Inte om inte kunderna kräver det.

Men det betyder inte att det saknas långsiktiga hotbilder mot branschen, där den nya tekniken har och kommer att få stort genomslag. Redan i dag går det att göra nyemissioner och börsnoteringar via internet, även om omfattningen hittills varit begränsad.

Men det finns tecken som tyder på att ett genombrott är på väg. Nyligen annonserade ledningen för det amerikanska it-företaget Google (sökmotor på internet) att de överväger att gå runt investmentbankerna och själva sköta sin notering i början av nästa år via nätet. Google beräknas få ett börsvärde på omkring 15 miljarder dollar och rankas som den mest emotsedda börsnoteringen sedan hausseåren.

Om bolaget gör allvar av utspelet och skapar en trend innebär detta det största hotet i modern tid mot de traditionella investmentbankerna. I förlängningen kan de tvingas att genomföra en kulturrevolution. Det blir i så fall inte en dag för tidigt.PROBLEMEN
– Börsbubblan bakom tillväxten.
– Överkapacitet i branschen
– Dåligt fungerande marknad
– För höga kostnader
– Trading blåser upp vinsterna
_________________________