Sophie Nachemson-Ekwall: Telia behöver en strukturaffär!

Teliaaktien har fallit från 85 kronor vid börsintroduktionen till under 60 kronor som blev slutkursen på fredagen. Det är smärtsamt för de knappt en miljon svenskar som tecknade sig för Telia-aktier. En klen tröst i sammanhanget är att Telia-aktiens kursfall i stort sett följt utvecklingen för andra telekomaktier.

Listan över Telia-problem kan göras hur lång som helst:

– Finansdepartementets strävan att maximera utförsäljnigspriset var helt oförenlig med näringsdepartementets önskan att göra Telia till en folkaktie. Redan i våras höjdes kritiska medieröster som varnade allmänheten från att teckna aktier, men de drunknade i statens egen kampanj.

– Telialedningen med VD Jan-Åke Kark i spetsen har helt misslyckats med att bygga en positiv relation till analytiker, investerare och media. Relationen försvagas ytterligare av att Telias ordförande Lars-Eric Petersson ifråsätts alltmer för sitt sett att sköta VD-skapet i Skandia.

– Kritiska kommentarer från politiker av olika färgskalor försvagar ytterligare förtroendet för Telia. Regeringen behöver ju riksdagens mandat för att sänka ägandet under 50 procent.

– Den så kallade indexeffekten som skulle höja Telia-aktien kom att slå åt fel håll när Teliakatien aldrig steg. Idag ligger nästan samtliga förvaltare underviktade i Telia. Det har skapat den absurda situationen att förvaltarnas svenska fonder utvecklas bättre än inedx så länge som Telias aktiekurs går dåligt.

Beskedet att moderaterna valt att anmäla näringsminister Björn Rosengren till konstitutionsutskottet borde välkomnas. Den utlösande orsaken är att de två investmentbankerna som höll i utförsäljningen – Morgan Stanley och UBS Warburg -enligt uppgifter i Finanstidningen medvetet skulle ha valt att placera aktier hos kortsiktiga så kallade hedgefonder för att trissa upp priset vid utförsäljningen i juni. Om några kronor hit och dit är något att bråka om kan diskuteras. Enligt E24:s källor var näringsdepartementet väl informerad om att hedgefonder skulle få tilldelning, allt enligt mönster från andra större internationella utförsäljningar. Till det kommer att samtliga investmentbanker, inklusive de två ledarbankerna, ska ha gett Björn Rosengren budskapet att prislappen 85 kronor var väl högt.

Problemet för Björn Rosengren var istället att finansdepartementet krävde ett högt pris. Budskapet att det vore bra om aktien steg 10-15 procent skulle därför tolkas som att aktien inte fick stiga mer heller. När det finska telebolaget Sonera såldes ut fick den ansvarige ministern faktiskt gå för att prislappen hade satts för lågt.

Förhoppningsvis kan en granskning i KU istället leda till en ytterligare förändring av statens ägarpolitik av de statliga företagen. Möjligen kan den åskådliggöra skillnaden mellan finansdepartementets och näringsdepartementets syn på statligt ägande,liksom vilka svårigheter som möter politiker i sin rol som ägare av kommerciellt verksamma företag.

Något enkelt svar på Telias nuvarande problem finns inte. Bolag som har svårt att kommunicera en strategi, har en ledning som saknar trovärdighet, en ägare som inte är långsiktig och en svag kursutveckling på börsen brukar förr eller senare tvingas in i strukturaffärer.

Därför är uppgifterna om amerikanska SBC:s intresse för att slå ihop Teledanmark, där SBC äger drygt 40 procent, med Telia oerhört intressanta. Bolagen passar bra ihop. Med en stor strukturaffär i ryggen kan näringsministern återta initiativet som god statlig ägare. Samtidigt skapas möjlighet för förändringar i Telias ledning och styrelse utan att någon behöver tappa ansiktet. Och än bättre, om Telai och Teledanmark fusioneras sjunker statens ägande under den magiska 50-procentsgränsen utan att finansdepartementet behöver ta smällen att rea ut nya Telia-aktier.