Somnar, somnar, somnar…

KRÖNIKA. Det var ingen riktig bra sommar, det här. Det beror på vädret förstås, men det är när jag tänker på allmänintresset som jag blir riktigt tveksam.

Det var allmänintresset som gjorde att svenskarna nödvändigtvis skulle upplysas om vad Anders Borg gjorde på en privat fest. Det var allmänintresset som gjorde att vi fick se bilder på Zlatan ombord på en yacht i Sardinien. Bara där finns material för flera säsonger av publicistisk debatt. Men det är en annan sorts allmänintresse som gör mig inte bara tveksam, utan väldigt fundersam, och det är det självpåtagna allmän­intresse som går under namnet Sommar i P1.

Stopp ett tag, nej jag skriver inte detta för att jag inte fick sommarprata. Det har jag gjort, så släpp det twitteruppslaget (och släpper du inte, så kommer jag i alla fall inte att svara). Och påbörja ingen näthatarkampanj för att jag skriver om den svenska sommarens flaggskepp, bara för att en till mig närstående var med bland årets sommarpratare. Försök att bara läsa detta som ett enkelt försök att räta upp Sveriges Radios flaggskepp som i somras gick i kvav. (Googla uttrycket.)

Visserligen är nu alla människor potentiella journalister, det ser vi på Facebook och Twitter. Och alla är ju självklart också fotografer, och lägger ut sina verk på Instagram så alla kan se (jag med). Men kanske är inte allt som publiceras i sociala medier lika bra? Och att en del material saknar omdömesgill utgivare är ju lika uppenbart. Men Sveriges Radio har både redaktörer och ansvarig utgivare och ändå tvingas vi lyssna till dessa Sommar-program.

Stäng av? Ja, det kan jag göra. Men det förklarar ändå inte hur Sveriges Radio resonerar. Och flaggskepp, det är inte jag som hittat på det. Det är SR:s egen benämning på programmet. Som dessutom kallar Sommar för den svenska poddradions ”lokomotiv” och en av få kvar­varande ”lägereldar” i Sverige.

Seriens så kallade Sommarvärdar presenteras vid Sveriges Radios största presskonferens, programmen recenseras dagligen i ett flertal dagstidningar och programmens innehåll omskrivs ofta i press. Det finns ett inslag av demokrati också, i form av ”Vintervärdar”. Sveriges Radio låter lyssnarna avgöra vilka av tidigare sommarvärdar som ska få prata en gång till, program som sänds … på vintern.

Så vad är det vi lyssnar till?

”Det ska vara lätt musik med prat med mening i”, sa Tage Danielsson till producenten Jörgen Cederberg på Sveriges Radio när de 1959 skissade på programidén. Personligt tilltal var en ny grej för Sveriges Radio och antalet som fick sommarprata var få.

På sjuttiotalet var det mycket politik och en hel del bråk i Sommar. Det stoppades med motivet att det fanns nog med politik i andra program. Fast en ”värd” på 80-talet kostade på sig lite politiska påhopp och eftersom han var underhållare till yrket, verkade det bara festligt.

Utan att såga några namngivna talare, sanningen är den att Sommars alltmer privata och väldigt självcentrerade material redan finns i överflöd i samhället. Sociala medier publicerar ständigt en flod av jagfokuserade uppdateringar, så ärligt talat, kära public service-radio, denna parad av eskalerande trivia har redan blivit förbi­sprungen.

Om dessa sommarpratare har fått instruktioner om hur de ska lägga upp sina program, och om värdarna har följt sina instruktioner, så måste det finnas någon som sagt åt dem: Prata om dig själv. Ge många detaljer om dig själv. Lyft fram så mycket du kan om ditt privata liv, då blir programmet bra.

Och då finns några följdfrågor – varför skulle detta vara intressant för andra än pratarens allra närmsta? Är det intressant för oss andra och är det bra för dig själv? Svaret är, nej.

Om två år är det sextioårsjubileum. Snälla, pröva tanken att skaffa en strategi som ger Sommar-programmen innehåll. Så lovar jag att använda av-knappen till dess.

Kunglig frånvaro

Förra veckans finaste efter­lysning stod Samtinget för. För bara andra gången uteblev kungafamiljen från dess öppnande och ordförande Stefan Mikaelsson kände sig besviken. Till Sveriges Radio Jämtland sa han att det sänder en viktig signal när statschefen närvarar, precis som vid riksdagens öppnande. Tidningen Barometern kommenterade: ”Kungarollen må fungera annorlunda i dag än för hundra år sedan. Men dess betydelse kvarstår.” Ja, saker ser inte likadana ut från landsbygden, som från Stockholms innerstad.