Som i fornstora dagar

Under de allra senaste veckorna har den svenska kronan stärkts mot såväl den amerikanska dollarn, som mot det brittiska pundet och euron. Så nu är det åter dags att fråga sig hur stark den kan bli.

Men det är synnerligen svårt att göra växelkursprognoser. Det är bara att se på hur många som har misslyckats under de senaste åren. Ständigt har det, med hänvisning till det stora bytesbalansöverskottet, hävdats att kronan är undervärderad och på sikt måste stärkas. Lika ofta har profetiorna kommit på skam.

På senare tid har därför många prognosmakare börjat göra betydligt försiktigare prognoser på den svenska växelkursen, trots att bytesbalansöverskottet fortsatt att växa.

Följden av dessa prognosjusteringar har blivit att kronan i år är starkare än vad många hade räknat med skulle var möjligt. Konjunkturinstitutets växelkursprognos är ett exempel på detta, och frågan är om inte riksbankens växelkursprognos från försommaren snart också riskerar att vara obsolet.

För att kunna ha någon uppfattning om kronans utveckling framöver måste man bena upp de tunga argumenten för, respektive mot ytterligare förstärkning.

Två argument för en stärkning
För en kronförstärkning talar framför allt två argument: bytesbalansöverskottet och den starka svenska tillväxten.

Bytesbalansöverskottet ligger i dagsläget på närmare sju procent av BNP, en unikt hög siffra. Någon gång borde det få effekt på växelkursen eftersom det genererar ett så stort kapitalinflöde till Sverige. Framför allt stärks bytesbalansargumentet när man väger in att vi även har bättre tillväxtutsikter än de flesta länder i vår omvärld. Något som i sin tur borde stimulera till även finansiella placeringar i Sverige.

Det här har börjat uppmärksammas av de stora, internationella investmentbankerna som börjar se den svenska kronan som ett mer attraktivt placeringsalternativ. Så sent som i förra veckan var det Goldman Sachs som förordade svenska kronor framför brittiska pund, bland annat med hänvisning till att tillväxtutsikterna såg bättre ut i Sverige än i Storbritannien.

Så bara den internationella konjunkturen fortsätter att utvecklas väl, så borde en ytterligare kronförstärkning ligga i korten.

…och dom emot
Argumenten mot en kronförstärkning handlar mer om rent finansiella flöden, främst svenska. Som Robert Bergqvist, chefsanalytiker för valuta- och ränteanalys på SEB, uttrycker det:

– Svensk industri borde kanske skicka en tacksamhetens tanke till svenska portföljförvaltare och politiker som har möjliggjort stora finansiella utflöden som hållit nere kronkursen under de senaste åren.

Stora finansiella placerare som försäkringsbolag och AP-fonder har under senare år diversifierat sina finansiella portföljer till att innehålla en allt större andel utländska placeringar. Det har i sin tur motverkat en stor del av valutainflödet som genererats av bytesbalansöverskottet.

Dessutom har vetskapen om detta utflöde hämmat aptiten på svenska tillgångar hos utländska placerare, eftersom man på förhand kunnat räkna
ut att det skulle få en negativ effekt på kronan och därmed på svenska placeringar.

Så nu är frågan hur långt de svenska finansiella placerarna har kvar i anpassningsprocessen. AP-fondernas utlandsexponering ligger någonstans mellan 15 och 20 procent, men enligt politiska beslut har de rätt att ha 30 procent av tillgångarna i utländsk valuta. Enligt Robert Bergqvist finns det dock tecken som tyder på att de inte kommer att gå så långt i sin anpassning. Och att nå upp till 30 procent är inte något krav.

Så sammantaget finns det en hel del som talar för att vi bara sett början på en positiv krontrend. Affärsvärldens bedömning är att förstärkningen kan
bli uppemot fem procent fram till årsskiftet. Den sedvanliga brasklappen får bli att en liten valuta i stort sett alltid påverkas negativt om oron i världen ökar dramatiskt eller om konjunkturutsikterna plötsligt skulle mörkna.