Socialdemokrater: EU socialisternas stora hopp

Hamburg, industrimetropolen vid Elbe, är ett gammaltsocialdemokratiskt fäste. Men gamla lojaliteter är inte mycketatt ha på 1990-talet. Därför bestämde sig borgmästare HenningVorscherau inför lokalvalet i september i fjol för attkomplettera de traditionella budskapen med en EMU-fientligkampanj. Resultatet blev att SPD gjorde sitt sämsta val iHamburg under hela efterkrigstiden.

Kritiken mot EMU var säkert inte den enda orsaken tillvalnederlaget. Ändå drog SPD en viktig slutsats av Hamburgvalet:att tona ned sina tvivel på valutaunionen. Socialdemokratiskaväljare kan nog, liksom många andra tyskar, vara skeptiska tilleuron som efterföljare till den pålitliga D-marken. Men därifrånär steget långt till att vädra öppet EU-kritiska synpunkter.Europaprojektet är centralt för de europeiska socialisterna,inte sällan också på gräsrotsnivå. Det beror på att det intefinns så mycket annat som binder dem samman. Den tesen driverhistorikern Donald Sassoon i sin bok Looking left – EuropeanSocialism after the Cold War.

Socialisterna har, svårt att trovärdigt överträffa de borgerliganär det gäller att älska tekniken och globaliseringen. Retorikenom utbildningssatsningar, teknikutbyggnad och en bättre framtidfaller ihop som en sufflé om man ställer dem mot de lagförslagsom socialister i regeringsställning faktiskt lägger fram.

ETT KONSTRUKTIVT PROJEKTEU-samarbetet är alltså i realiteten det enda vänstern har attkomma med. Förvisso, alla älskar inte unionstanken likapassionerat. Nordeuropéerna är mer dämpade i sin kärlek änspanjorer, italienare och fransmän. Tyskar och holländarefruktar att deras välstånd skall späs ut om alltför mångalatinska länder släpps in i EMU. Den holländske finansministernGerrit Zalm talade i höstas om att han skulle avgå om Italienfick vara med från starten. Idag är dock Italiens medverkan enpolitisk realitet.

Det är bara i Sverige och Danmark som de socialdemokratiskapartierna har varit uttalat mer skeptiska till EU än deborgerliga. De konservativa i Storbritannien och högerpartiernai Italien är negativa till Bryssel. Som kontrast kan man lyssnatill Massimo d”Alena, arkitekten bakom olivträdsalliansensframgångar. Han ser integration med övriga Europa som endasättet att göra Italien till ett normalt land.

Även i Frankrike och Spanien lever Europatanken med större glödbland de socialistiska politikerna. I Tyskland är förvissoHelmut Kohl den som driver EMU-framåt men bland vanligt folk ärmotviljan mot euron större bland CDU-väljarna än bland de somröstar på SPD.

Orsaken till att socialister med sådan entusiasm åker tillmötena i Bryssel, Strasbourg och Luxemburg är given. EU är ettpolitiskt projekt. Det ger möjlighet för politiker att fattabeslut som marknadskrafterna faktiskt måste ta hänsyn till.Arbetet i Bryssel är också av konstruktivt slag eftersom detsyftar till att bygga något. I den nationella politiken handlardet däremot oftast om nedskärningar i de välfärdssystem somsocialisterna sett som sitt monument till historien. I viss månhandlar EU-entusiasmen också om ett uppehållande försvar för desocialdemokratiska idéerna. Socialistpartierna är idag de endasom försvarar den europeiska välfärdsmodellen, hävdar en källa idet franska socialistpartiet.

Utan EU har socialisterna inte något framtidsprojekt att tala om.Det är en historisk paradox, betonar Douglas Sassoon. Hanpåminner om att när den demokratiska socialismens uppstod förhundra år sedan hängde dess idévärld intimt samman mednationalstatens födelse. Rörelsens framtida utveckling lärdäremot avgöras av hur det går för det europeiska projektet.

BILDTEXT: Det finns inte så mycket annat än EU som idag bindersocialisterna samman.

Numera är det Europa som förenar socialister i alla länder.Bilden är från socialistpartiernas sammankomst i Malmö förraåret – med Göran Persson i talarstolen.