Socialdemokrater: Det röda Europa

Den 1 mars år det val till delstatsförsamlingen i Niedersachsen.Det är inte självklart att detta nordtyska slättland, med sinadimmiga åkrar och välmående men själlösa småstäder, skall spelaen nyckelroll i europeisk politik. Men kraftmätningen är av storbetydelse för hur Europas ekonomisk-politiska kurs skall läggasut.

Det som står på spel är den politiska framtiden för GerhardSchröder, delstatens regeringschef och ett av de ledande namneni SPD, de tyska socialdemokraterna. Om Schröder får väljarna medsig stärker det hans aktier inför partiomröstningen i april dåSPD skall ta ställning till vem som blir alternativet tillHelmut Kohl i valet i höst.

Valet mellan Schröder och hans rival, partiordföranden OskarLafontaine, är inget som bara statsvetare och politiskajournalister behöver bry sig om. Ett SPD lett av GerhardSchröder skulle antagligen kunna bidra till att avreglera ochmodernisera Tysklands ekonomi. Det är Schröder som inger störstrespekt hos Kohl och hans regerande kristdemokrater, CDU, som nuallt mer börjar bli en uttömd politisk kraft.

BESKED INFÖR 2000-TALETMen tysk inrikespolitik är inte enda anledningen till att valeti Niedersachsen är intressant. Ännu viktigare är att Schröderseventuella framgångar ger ett viktigt besked om vilken sortssocialdemokrati vi kommer att få i Europa inför 2000-talet. Ochdet är viktigare än på många, många år. Partierna har inte varitså starka på decennier. En SPD-seger i höst skulle göra att allaEU-länder utom Spanien och Irland blir rödfärgade på kartan.Utan socialisternas och socialdemokraternas medverkan är detinte möjligt att genomföra de tillväxtinriktade reformer somEuropa behöver.

När partiernas ledare möttes i Malmö i fjol fick Frankrikesnyvalde premiärminister Lionel Jospin varma applåder. Men detvar tillsammans med den ungdomlige och segerrike britten TonyBlair som Göran Persson och alla hans partiledarkolleger villebli fotograferade. Storbritannien har en arbetslöshet på femprocent jämfört med dubbelt så höga nivåer i övriga Europa.Många socialdemokratiska politiker vill att denkonsumtionsglädje och den framåtanda som märks i LaboursStorbritannien skall smitta av sig på deras trögrörligaekonomier.

Kan ett rött Europa så småningom också bli ett dynamiskt Europa?Kanske, är bedömningen hos Donald Sassoon, professor i europeiskhistoria vid University of London. Han menar att desocialdemokratiska partiernas politik konvergerat mot varandrapå senare år.

I sin bok Looking Left – European socialism after the Cold Warpekar Sassoon på de väldiga skillnader som fanns under det kallakriget mellan försiktiga nordeuropéer och radikala latinare. Hanser det som en historisk händelse att partierna under 1990-talethar närmat sig varandra så snabbt. Ingen socialistledarebestrider idag att inflationsbekämpning måste sättas före fullsysselsättning.

ALLA VILL LÄRAMen att motvilligt godta kapitalismen är en sak. Att offensivtta till sig den globaliserade ekonomins nya villkor är en annan.Här visar det sig att skillnaderna mellan partierna fortfarandeär mycket stora.

Den som förknippar socialistpartier med skäggiga funktionärer imanchesterkavaj i trista lokaler utsätts för en kulturchockredan i entrén på Millbank Tower, Labourpartiets högkvarter vidThemsenstranden i London. Vacker blåtonad matta, ljusa väggaroch öppet kontorslandskap där hundratalet välklädda unga män ochkvinnor arbetar vid datorer eller för intensiva diskussioner medvarandra för tanken mer till handlarrummet på en investmentbankän till en politisk organisation på vänsterkanten. Det går inteatt missta sig på att Labour, som vann den största valsegern iStorbritannien i detta sekel i maj 1997, kännetecknas avframtidstro och beslutsamhet. Framgångarna väcker beundran ochintresse bland broderpartierna. Vi hade en fransk delegation härförra veckan och igår träffade jag folk från LO i Stockholm,säger den internationelle sekreteraren Nick Sigler. Han berättaratt kontakterna med de andra socialistpartierna aldrig har varitså täta och livliga som de är idag.

Delvis vill kontinentaleuropéerna lära av Labours valstrategier.De vill ta del av framgångsreceptet; hur man appelerar tillväljarna, till exempel genom att inta bestämda ståndpunkter närdet gäller lag och ordning eller genom att välja en ung,färgstark ledare som kommunicerar bra med massorna. Men detviktigaste är förstås den ekonomiska politiken. Labour har tagitett språng åt höger från den linje som rådde på 1980-talet dåpartiet samarbetade med det militanta facket och villeförstatliga stora delar av näringslivet. Den ekonomisk-politiskakurs som lades fast av Margaret Thatcher är i allt väsentligtorörd. Det vi eftersträvar är en folkets kapitalism, säger dennye socialförsäkringsministern Frank Field. Det allt bistrareklassamhälle som vuxit fram under det konservativa styret verkaratt förbli intakt. Många labourpolitiker ser med sorg på destora sociala klyftorna. Men de konstaterar också sakligt – ochmed all rätt – att likartade klasskillnader håller på att växafram även i de länder som bedriver traditionellsocialdemokratisk politik.

MYCKET ATT TA IGENLabourpolitikerna är artiga och vill inte att man skallöverdriva skillnaderna i modernitet till de övrigabroderpartierna. De betonar att tyska SPD gav sitt ja tillmarknadsekonomin redan i den så kallade BadGodesbergdeklarationen 1959 medan Labour först 1995 avskaffadeden klausul i partiprogrammet som manade till att förstatligaföretagen.

Britterna hade alltså mycket att ta igen. Men som framgår avdiagrammet här intill har de gått om alla andra europeiskasocialistpartier när det gäller positiv syn på marknadskrafterna.Holländarna har tagit steg i samma riktning och premiärministerWim Kok är den utländske politiske ledare, näst efter BillClinton, som Tony Blair står närmast. Även de finländskasocialdemokraterna och de spanska och italienska socialisternahar blivit mer marknadsinriktade. Den pånyttfödelse av Italiensekonomi som nu ser ut att få sin belöning i ett EMU-medlemskapberor framför allt på den regerande olivträdsalliansen underpremiärminister Romano Prodi. Sedan 1995 har Italien inlett ettstort privatiseringsprogram, minskat subventioner, rivitkonkurrenshinder och genomfört en nödvändig pensionsreform. Utantvekan för de italienska socialisterna idag en modernare politikän de svenska socialdemokraterna.

Detta är en revolution. Under större delen av 1900-talet har detgått en ideologiskt betingad skiljelinje mellan denordeuropeiska och de latinska partierna. Medan nordeuropéernasfrämsta mål varit att göra ett befintligt industrisamhälle mermänskligt och värdigt, har latinarna ägnat sig åt att försökabygga en modern ekonomi som man redan från början försökt gevänstervärderingar. Det ideologiska inslaget har varit mycketmer markerat i Frankrike, Spanien och Italien än i Nordeuropa.Frankrike är för övrigt ett särfall då socialisterna upplevt attde måste förvalta hela idéarvet från revolutionen 1789. Vidarehar de spanska, portugisiska och grekiska socialistpartiernavarit statsbärande under de första demokratidecennierna efteratt diktaturerna störtades på 1970-talet.

GLOBALISERINGENS KRAVNordeuropéerna har tvingats inse att de måste dra ned påvälfärdsstaten och att de inte kan driva någon nationell linjenär det till exempel gäller välfärdens utbyggnad och den fullasysselsättningen. Globaliseringens krav har också tvingat despanska, portugisiska och grekiska socialisterna att sänkaambitionerna för socialt och ekonomiskt framåtskridande. IItalien har det kalla krigets slut och en serie mutskandalergjort om partistrukturen helt och hållet. I Florens hölls ihelgen en stor allsocialistisk konferens där alla vänsterpartier- och de är många i Italien – från kvardröjande marxister tillsocialliberaler frejdigt och uppsluppet debatteradeframtidsfrågor och eventuell samverkan. Så mycket mer än ordblev det inte. Mötet visade dock vilken fördomsfrihet som numeraråder i italiensk vänsterpolitik.

Pragmatism är det bärande temat i europeisk socialism avårsmodell 1998. I opposition kan socialisterna portionera ut endel valfläsk. Men mycket av det man säger får en annan ton iregeringsställning, säger en högt uppsatt tjänsteman isocialistpartiet i Paris. Nuförtiden finns det ju gränser förhandlingsfriheten som inte fanns för fem eller tio år sedan. Hansyftar förstås på de krav som finansmarknaden numera ställer påalla industriländer. Valutamarknaden var skakig i våras efter defranska socialisternas oväntade valseger förra året. Därför fickockså premiärminister Jospins göra en kovändning när det gälldeEMU-planeringen vid toppmötet i Amsterdam i fjol. Under tvåveckor var det då oklart om Frankrike överhuvudtaget skullegodta en oberoende ställning för ECB, eurozonens centralbank.Fransmännen föll dock till föga efter att ha utverkat ett tysktja till spanskt och italienskt inträde vilket resulterar i enmjuk euro, det vill säga den kommande valutan skulle inte barabestå av D-mark och franc utan också pesetas och lire.

35 timmar kvar

Jospins planer på förstatliganden har snabbt tonats ned. Detenda som återstått av det storstilade vänsterprogrammet frånförra vårens valrörelse är 35-timmarsveckan. Den har ocksådrivits igenom men i urvattnad form (den gäller bara störreföretag, startdatum är år 2000 och tillämpningen skallfastställas senare).

Ideologin har alltså kastats överbord. Vad finns där i stället?Kan man vinna röster på pragmatism? Nej, det kan man antagligeninte. Men i ett läge där motståndarna är så svaga och splittradesom Europas borgerliga partier är idag, är det möjligt förslätstrukna socialistpartier – vars väljarstöd ligger kring 30–35 procent – att ta och behålla makten tillsammans med olikakoalitionspartners.

Det kräver dock att politiken inte upplevs som hotfull blandmedborgarna. Socialdemokraterna avstår följdriktigt från nyastora skattepålagor och värnar i största allmänhet om detbestående. Särskilt uttalat är detta i Tyskland. SPD har ingenlösning på problemet med industrins höga kostnadsläge ellernågra planer på att ändra i de årliga överföringarna på 1.300miljarder kronor till de lågproduktiva delarna avsamhällsekonomin. SPD har bytt partiledare med tre- ellerfyraåriga intervaller. Lafontaine tog makten i partiet för treår sedan genom en kuppartad omröstning. Han och Schröder ochderas allierade idkar krypskytte mot varandra i det hypermodernaoch tårtbitsformade partihögkvarteret i Berlin.

I näringslivskretsar anser en del att Schröder är den ende somkan knuffa igång avregleringen av Tysklands ekonomi. Någon TonyBlair är han dock inte, och antagligen inte heller någon MonaSahlin. Schröder har inte varit någon enastående premiärministeri Niedersachsen. Finanserna är i sämre skick än genomsnittet förde tyska delstaterna. Hans marknadsekonomiska övertygelse verkarinte så grundmurad. När den problemtyngda ståltillverkarenPreussag Stahl i vintras var på väg att säljas till utländskainvesterare gav han delstatsregeringen order om att köpa enkontrollpost för att säkra lokala arbetstillfällen. Vad säger dåoss detta om den europeiska socialdemokratins politik inför 2000–talet? Kan partierna skapa det nytänkande och de avregleringarsom behövs för att vända Europa i mer tillväxtvänlig riktning?

Formidabla motkrafter

Man kan alltid hoppas. Men utsikterna till storakursomläggningar enligt brittiskt mönster är tyvärr rätt små.Motkrafterna bland särintressena är formidabla oavsett om de ärtyska kolgruvearbetare, italienska småföretagare, franska böndereller svenska offentliganställda. Det krävs mycket för att rå pådem. För att se hur en reformprocess kan komma igång finns detanledning att titta på de fyra länder där moderniseringen av densocialdemokratiska politiken har kommit längst. I tre fall varantingen partierna eller deras nationella ekonomier helt nereför räkning innan något började hända. Brittiska Labour höll påatt marginaliseras till ett småparti och hade tillbringat 18 åri opposition. I Italien utraderades den gamla partistrukturenhelt i den korruptionssanering som sattes igång för några årsedan (inför EMU-inträdet). I Finland slogs en femtedel avproduktionen ut och arbetslösheten tangerade 20 procent.Undantaget var Holland. Här har moderniseringen skett utankonvulsioner, men å andra sidan påbörjade partiet omläggningenmycket tidigt och har drivit en konsekvent marknadsinriktadpolitik i nästan 15 år.

SLUTSATSENSlutsatsen blir att utan långvarigt kristillstånd är det svårtatt få fram en omriktning av politiken. När det gäller Labourkan man dessutom säga att partiet hade ganska mycket tur. Trotsde många valnederlagen var partiets politik i början av 1990–talet inte alls så modern som idag. Dödsfall i partiledningengjorde emellertid att partiet 1994 vågade hoppa över enpolitikergeneration. Hade det inte varit för valet av Tony Blair,en då 41-årig Oxfordutbildad advokat med litet tålamod medpartiets traditioner, hade de 18 åren i opposition kunnat bliännu fler.

Här finns en intressant parallell till händelserna i Sverigehösten 1995. När socialdemokratin skulle välja Ingvar Carlssonsefterträdare var Mona Sahlin det tydligaste alternativet. Närhon föll på sitt kontokortstrassel innebar det att partiet gickmiste om tillfället att få en ledare som visserligen inte varnågon strateg eller statsmannapersonlighet, men som kunde tänkaokonventionellt och som skulle ha haft en chans att få rörelsenmed sig på en omläggning av politiken i modernare riktning. Nublev det i stället en politiker av traditionellt snitt, GöranPersson, som tog över partiledarskapet.

BILDTEXT: Socialdemokratiska eller socialistiska partier regerari 12 av 15 EU-länder. Efter valet i Tyskland i september kan detbli 13.

Vilken sorts socialdemokrati skall Tyskland få? Valet stårmellan den traditionella Oskar Lafontaine (t.h.) och denmodernare Gerhard Schröder (t.v).

Den franske socialistledaren Lionel Jospin släpar på arvet avrevolutionen 1789 och svenske Göran Persson blickar tillbaka motvälfärdssamhället. Finlands Paavo Lipponen har släppt mycket avarvet. Britten Tony Blair leder Europas modernastesocialdemokratiska parti, och holländaren Wim Kok ligger också ifrontlinjen.

Labourpartiet ligger inte oväntat längst fram när det gäller attmodernisera sin politik. Skillnaderna är små mellan de flestaandra partier. Skalan har gjorts med ledning av partiernasståndpunkter i frågor som gäller avregleringar, beskattning ochvillkor för företagen. Den gör dock inga anspråk påvetenskaplighet.