Snart friade

KRÖNIKA. I fredags häktades Allras dåvarande vd och grundare Alexander Ernstberger, misstänkt för grov trolöshet mot huvudman. Han riskerar upp till åtta års fängelse. Även Olle Marcusson, vd för Allras fond­bolag i Luxemburg, har häktats.

Det innebär att två ledande personer i pensionsbolaget häktats. Samtidigt har åklagaren tagit tillgångar till ett värde av 140 miljoner kronor i beslag. ­Ytterligare 242 miljoner kronor har belagts med kvarstad.

Beloppen är åklagarens bedömning av hur mycket Allra, som ­tidigare hette Svensk Fondservice, misstänks ha berövat sina sparare på. Åklagaren hävdar att Allra för spararnas pengar har betalat ett saftigt överpris för finansiella ­instrument.

Det rör sig om två separata affärer. Den ena gjordes, enligt åklagaren, under åren 2015 och 2016. Motpart var Allras dotterbolag i Dubai, Allra Capital Markets, ACM. Bolaget gjorde sitt första verksamhetsår ett rörelseresultat på 171 miljoner kronor. Pengarna var provisioner för köp av strukturerade produkter. ACM agerade mellanhand mellan Allras fondbolag och den investmentbank som satte ihop produkterna.

Den andra affären som åklagaren syftar på gjordes 2012 (eventuellt också 2011). Allra köpte då strukturerade produkter från Oak Capital. Allra betalade 430 miljoner kronor för en produkt som Oak Capital köpt in för 260 miljoner kronor. Hela 170 miljoner kronor skulle således ha gått till Oak Capital.

Båda häktade förnekar brott.

En obesvarad fråga är om Allra och Oak Capital har kopplingar till varandra, och i så fall vilka.

Svenska Dagbladet skrev i mars i år att Oak Capitals huvudägare Mattias Bengtsson köpt aktier i Allra av vd Alexander Ernstberger och en kompanjon. Ernstberger säger till tidningen att affären inte hade ­någon koppling till de lönsamma affärer som Oak Capital gjort med Allra.

– Vi som ägare till Svensk Fondservice har aldrig haft ambitionen eller möjligheten att påverka förvaltarnas beslut. Vi har aldrig någonsin varit delaktiga i förvaltarnas upphandling med någon motpart.

Det är inte osannolikt att påståendet är sant. Det gör frågan om vad som är legalt och inte svår att reda ut. De strukturerade produkter som köptes kan mycket väl vara så komplicerade och så ovanliga att det är svårt att begripa vad den verkliga och marknadsmässiga kostnaden för produkten är.

Allras förvaltare hade förstås aldrig köpt en Ericsson-aktie för 70 kronor, när kursen står i 48 kronor. Att bedöma korrekt pris på en avancerad strukturerad produkt är långt svårare. Komplicerade matematiska formler används för att räkna ut värdet.

Amy M Starr är chef för avdelningen för kapitalmarknadstrender på SEC, den amerikanska motsvarigheten till Finansinspektionen. I ett tal, i maj 2015, frågade hon retoriskt hur många i publiken som kunde räkna ut produkternas värden, och garanterade samtidigt publiken att de flesta av de privatkunder som investerat i produkterna absolut inte kunde det.

– Jag undrar också hur många mäklare ­eller rådgivare som säljer dessa produkter till privatkunder som verkligen förstår vad det är de säljer, både vad produkterna avkastar och vilka risker som är förknippade med dem.

Svårigheterna att räkna på strukturerade sparprodukter är en av flera anledningar till att de ofta kritiserats. Samtidigt kan de fylla en funktion. De kan fungera som ett skydd eller diversifiera en portfölj.

Det finns gott om forskning som visar att strukturerade produkter är lönsamt för dem som utfärdar och säljer dem, men dyra för dem som investerar. Med åren har produkterna också blivit mer komplexa.

Konsulten Stellan Abrahamsson författade på uppdrag av Finans­inspektionen en rapport som släpptes 2014. Den visar att provisionerna för strukturerade produkter emellanåt är så höga som 7 procent. Avgiften har stor effekt på utfallet. Att strukturerade produkter inte alltid är begripliga och inte alltid håller vad de lovar har blivit påtagligt de senaste åren. Kreditkrisen för knappt tio år sedan utlöstes av dåliga lån som förpackats i form av strukturerade produkter. Flera europeiska banker, däribland spanska Santander och brittiska Lloyds och RBS är på gång med uppgörelser med privata sparare efter att de gjort stora förluster på strukturerade produkter som inte hållit vad säljarna lovat. Varken säljare eller sparare verkar ha förstått vad det var som handlades.

I fallet Allra har produkterna inte sålts direkt till privatpersoner, utan till en fond, där spararna är helt ovetande om vad som pågår. Det gör det extra allvarligt.

Men det är heller inte omöjligt att en förvaltare accepterat det som erbjudits och sett det som ett marknadsmässigt pris. Vem bär ansvaret då? Och vad är ett marknadsmässigt pris när det inte finns någon marknad?