Snart är hemmafruns bekymmer tillbaka

Sportlovet tillbringade jag med familjen i Österrike. Under resan erinrade jag mig en sorts tidskapslar vi fick göra i mellan­stadiet. Vi skrev ned och illustrerade med teckningar hur vi trodde att världen skulle gestalta sig om 25 år. Dokumenten förseglades i kuvert som inte fick öppnas förrän efter ett kvarts sekel. Tyvärr vet jag inte vart mitt kuvert tog vägen, men det spelar mindre roll för det jag vill komma till är att ett liknande experiment hade varit helt meningslöst i Österrike. Där tycks tiden nämligen ha stått still. Arkitekturen, restaurangmenyerna, teknologin, musiken på After Ski… Ingenting skvallrade om vilket årtionde vi befann oss i. Inte ens kläderna. I Sverige betraktas folkdräkt väl snarast som en slags exotiska yrkeskläder som bara riksspelemän, Skansen-guider och SD-politiker kan bära utan att någon lyfter ögonbrynen. Men mängder av österrikare går fortfarande omkring hela dagarna i dirndl-klänning, lederhosen eller kraglös kavaj med hornknappar utan att någon anmäler dem för att ha rymt från en Sound of Music-ensemble.

Man ska förstås vara försiktig med att dra några djupgående slutsatser av denna typ av anekdotiska etnologiska observationer, men blotta vistelsen i Österrike innebar en slags drabbande känsla av att omges av en obändlig konservatism i synen på hur saker görs, ja på hur livet i största allmänhet bör framlevas.

Samma mentalitet fångas i uttrycket ­”schwäbische Hausfrau”, ett vedertaget begrepp bland tysktalande. Hemmafrun från Schwaben, ett vagt definierat område i sydvästra Tyskland, är själva sinnebilden av en ansvarstagande, strävsam och sparsam hushållsförvaltare. Ett opretentiöst dygdemönster, kort sagt.

Samtidigt som jag skidade i Alperna pågick intensiva förhandlingar mellan Grekland och dess långivare för att undvika ekonomisk kollaps i landet. Hotet om en omedelbar Grexit tycks ha avvärjts för stunden. Men det har inte avlägsnats eller undanröjts, bara tillfälligt avvärjts, som sagt.

Ty Greklands återbetalningsförmåga eller tillväxtkraft är förstås inte dugg bättre nu än för några veckor sedan. Och den grekiska regeringens interna såväl som externa kamp för att hitta balans i sin radikalism när det gäller praktisk politik är inte mycket annat än just det. En kamp för balans i plakatpolitiken, snarare än en långsiktig lösning på Greklands grundläggande ekonomiska problem. Och på landets omöjliga situation inom EMU.

Grekisk radikalism mot ”schwäbische ­Hausfrau”, alltså.

Det är en dynamik som inte känns som någon vidare förutsättning för den enorma omvälvning av hur EMU fungerar som måste komma. För om valutaunionen verkligen ska fungera krävs förr eller senare – och förmodligen mer förr än senare – en radikal utveckling mot en gemensam finanspolitik. Alternativet är en massiv skuldrekonstruktion och/eller någon form av uppbrott från valuta­unionen.

Om fyra månader kommer alltså en ny förhandlingsrunda om hur Greklands ekonomiska misär och politiska radikalism ska hanteras av resten av unionen. Marknaden har tillfälligt andats ut på grunda av respiten, men hur länge är fyra månader för att få tillstånd en ändring av grekernas inställning till reformpolitik, eller för all del att verkligen reformera sig?

Inte tillräckligt länge, tror jag. Och för ”die schwäbische Hausfrau”, vars mentalitet tycks fast­nitad i urbergets rötter sedan tidernas begynnelse, ter sig förstås några månader som en blinkning i evigheten, en närmast absurt kort period för att ändra inställning till Greklands betalningsåligganden.

Grexit-krisen är tillbaka innan hon hinner säga mycket mer än wienerschnitzel tre gånger.

Chefsanalytiker för Skandinavien på Royal Bank of Scotland. Medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Läs den

Drömmen om att få skriva en generationsroman – helst som debutant – närs av många aspirerande författare. En som verkar ha lyckats, även om det är en novellsamling snarare än en roman, är amerikanen Phil Klay. Han höjs till skyarna för Redeployment, och jag stämmer in i kören. Läs den!