Smakstart för Bush

Kalabaliken i Floridas domstolar i höstas känns redan långt borta. George W. Bush må ha vunnit presidentvalet bara en noslängd före Al Gore, men han har snabbt satt sin stämpel både på livet i Washington och den politiska agendan. Med en charmoffensiv gentemot Vita husets presskår och träffar med utvalda svarta politiker och demokratiska senatorer har han fått sina motståndare på defensiven.

Bush har fått sina kabinettsutnämningar godkända av kongressen på rekordtid. Till och med den ärkekonservative justitieministern John Ashcroft fick ett övertygande ja i senaten, där fördelningen demokrater/republikaner är exakt 50-50. Det ansågs också helt okontroversiellt att finansministern Paul O’Neill både är personlig vän med Alan Greenspan och hämtades från jobbet som chef för Nordamerikas de facto-monopol inom aluminium, Alcoa.

Strikt tågordning

En viktig anledning till att Bush fått ett sådant flyt är att han prioriterat hårt från första början. Till skillnad från Bill Clinton, som på akademiskt manér ville skicka upp en mängd bollar i luften och genomföra alla möjliga behjärtansvärda reformer, råder nu en strikt tågordning. Viktigast är massiva skattesänkningar. Sedan kommer ingenting, sedan ingenting, och därefter ett litet antal ytterligare förslag (utbildningsreform, robotförsvar, med mera).

Skattesänkningen är alltså slagnumret. Just nu ser det ut som skattesänkningspaketet på sammanlagt 1.600 miljarder dollar fördelat över tio år, kommer att gå igenom utan större problem. Detta är i sig anmärkningsvärt. För det första är nämligen amerikanska politiker av alla schatteringar i regel tveksamma till att ge en president allt eller det mesta av vad denne begär. För det andra kommer skattesänkningen, som den nu är utformad, att huvudsakligen gynna de rika. Medelklassväljarna får alltså skärvor medan de välbeställda får mer – något som kan straffa sig i kongressvalet 2002.

Kraftfull stimulans

Men det mesta tyder alltså på att förslaget blir verklighet. I så fall blir det en väldig finanspolitisk stimulans, à la den som Ronald Reagan genomförde under första halvan av 1980-talet. Skattesänkningens effekter på den samlade produktionen (BNP) beräknas till över en procentenhet per år.

Men det finns ett antal viktiga skillnader mellan nu och då: dels ser budgetläget betydligt bättre ut idag men dessutom genomdrivs skattesänkningen samtidigt som penningpolitiken lättas. När Reagan genomförde sina stimulanspaket så skapade han samtidigt stora underskott i budgeten. Nu är situationen betydligt ljusare och budgetöverskottet för den närmaste tioårsperioden beräknas till drygt 5.600 miljarder dollar. Och även om det är många som vill vara med att dela på den kakan, så är det mer än troligt att en del kommer att gå tillbaka till hushållen.

När Reagan genomförde sina stora finanspolitiska paket var det under en period av mycket stram penningpolitik. Under 1980-talets första år tvingades nämligen Federal Reserve, under sin dåvarande chef Paul Volcker, att agera synnerligen hårdhänt. Inflationen pressades ner med hjälp av (med dagens mått mätt) skyhöga räntor. Så blir inte fallet nu, i alla fall inte på kort sikt, eftersom Greenspan för närvarande gör sitt bästa för att gjuta nytt liv i den amerikanska ekonomin. Dessutom har Alan Greenspan bytt fot under den senaste månaden från att tidigare ansett att eventuella överskott skulle gå till att betala av statsskulden till att även han förorda skattesänkningar.

Svårt verktyg

Om denna dubbelstimulans lyckas vända den negativa trenden för amerikansk ekonomi så kommer president Bush att få en flygande start på sin mandatperiod. Han kommer inte bara att få beröm för att ha räddat USA:s ekonomi, utan också för att ha lyckats infria sitt viktigaste vallöfte. Å andra sidan finns också risker. Numera är det inte vanligt att använda budgeten som verktyg för att reglera temperaturen i ekonomin, eftersom skattejusteringar inte alls har samma flexibilitet som ränteförändringar. Risken finns att den federala budgeten blir underbalanserad och att inflationen med tiden skjuter fart.