SM i skattesänkning

Drygt ett år före nästa val är alla partier i färd med attutlova skattesänkningar. Att även socialdemokraterna ställt uppi denna tävlan beror säkert i hög grad på att moderaterna nufrämst utlovar sänkningar för låg- och medelinkomsttagare undermottot att man skall kunna leva på sin lön. Budskapet riktar sigganska tydligt mot traditionella socialdemokratiskaväljargrupper.Men när nu nästan alla vill sänka skatterna bordeman nog fundera något mera över vilka skatter som bör sänkas.Att göra skatterna till valfläsk och sänka för de grupper somför stunden verkar mest missnöjda är kanske inte den bästaprincipen. Den förra borgerliga regeringen hade som motto attdet var viktigast att sänka de skatter som är mest skadliga förtillväxt och sysselsättning. Detta talar knappast för atthuvuddelen av skattesänkningar tar sig uttryck i höjning avgrundavdraget, sänkning av fastighetsskatten eller ökadebilavdrag.

Däremot är det förstås från tillväxtsynpunkt odelat positivt attäven socialdemokraterna nu åtminstone delvis vill ta bortvärnskatten, för inkomster upp till omkring 30.000 kronor imånaden. Detta bör i någon grad öka viljan att försöka få ettmer kvalificerat arbete, samtidigt som det kan hjälpa till atthålla nere lönekraven för de stora tjänstemannagrupper somligger något över medelinkomsten.

Sammanlagt lär det dock inte bli några större effekter avsocialdemokraternas förslag. Det som man har diskuterat är ettutrymme på 10-15 miljarder kronor vardera under åren 1999 och2000. Dessa pengar kanske dessutom skall räcka till vissautgiftsökningar, som många motioner inför den socialdemokratiskapartikongressen kräver. Enligt statsminister Göran Persson blirfördelningen av det väntade överskottet mellan nya utgifter ochskattesänkningar en av kongressens viktigaste frågor. Egentligenär utgångspunkten för socialdemokraternas förslag omskattesänkningar närmast befängd. Det handlar alltså om att ettväntat överskott i den offentliga budgeten, utöver de mål somhar satts upp, skall överföras från den offentliga till denprivata sektorn, som det hette i vårpropositionen.

Först stramar man åt och höjer skatterna med stora belopp närarbetslösheten står på topp. Därefter planeras sänkningar närkonjunkturen blir starkare och sysselsättningen väntas öka.Eftersom budgetsaldot i huvudsak varierar med konjunkturen, såatt underskott uppstår när växande arbetslöshet medför attutgifterna ökar och inkomsterna minskar, innebär regeringenspolitik, om den upphöjs till princip, att man skall strama åtpolitiken i lågkonjunkturer och besluta om stimulansåtgärder ihögkonjunkturer.I själva verket är det inte alls säkert att blirmöjligt att använda något framtida överskott tillskattesänkningar. Om konjunkturen blir sämre än väntat uppståringet överskott. Och blir den bättre än väntat åren 1999 och2000 förefaller det vara en äventyrlig politik att stimuleraekonomin med ofinansierade skattesänkningar.En förutsättning förframtida skattesänkningar är att lönebildningen fungerar bättreän hittills, så att ökad konsumtion inte medför överhettning ochrisk för inflation. I annat fall kommer riksbanken att medräntehöjningar motverka effekten av skattesänkningarna, mednegativa effekter för investeringar och sysselsättning.

Mot detta resonemang kan man invända att skattesänkningarna avallt att döma blir ganska obetydliga och att de beräknadefortsatt växande överskotten i den offentliga budgeten är etttecken på att den ekonomiska politiken, enligt regeringenslångsiktskalkyl, blir fortsatt åtstramande även om skatternasänks något.

För en mer rejäl skattesänkning krävs att de offentligautgifterna skärs ned i motsvarande grad. På sikt är det väl inteomöjligt att även socialdemokraterna vill gå vidare. Östros harsagt att han tycker 50 procent vore ett rimligt skattetryck. Menen återgång till 50 procent skulle innebära att man sänkteskatterna med ungefär 65 miljarder kronor, eller lika mycket somde har höjts under den senaste regeringsperioden.

Det är också tydligt att även socialdemokraterna är beredda påatt Sverige i framtiden av internationella skäl måste sänka bådeförmögenhetsskatten och kapitalskatten, trots att den sistnämndafått en utformning som är gynnsam för sparandet och som fåttpositiv internationell uppmärksamhet.

De flesta ekonomer anser det närmast som självklart att så högaskatter på arbetskraften som det svenska skadar tillväxt ochsysselsättning. Samtidigt tycks det finnas en utbredd opinionför en hög nivå på vård, omsorg, skola och trygghetssystem.