Slutfjäskat för väljarna

Minns presidentvalskampanjen i USA mellan demokraten Al Gore och republikanen George W Bush år 2000. I en kolumn i Aftonbladet några månader före valdagen beskrev journalisten Jan Guillou de två kandidaterna som i princip identiska dödsstraffkramande, skattesänkande krigshetsare. En kampanj mellan ”två högerextremister”, underförstått: det spelar ingen roll vem som vinner, båda är lika dåliga. Läst så här 14 år senare hör krönikan till Jan Guillous knasigare texter. Den ene (vinnaren) drog in USA i en lång period av blodiga, missriktade och extremt dyrbara krig. Den a­ndra (förloraren) tilldelades några år senare Nobels fredspris för sin kamp mot klimatförändringarna.

Men kolumnens tema hade fungerat som en sammanfattning av rapporteringen även inför det senaste svenska riksdagsvalet. Rubriken var: ”De vill en enda sak: låg skatt för de rika”, och genom media var det lätt att få en bild av att det inte skulle bli någon större skillnad om den nya regeringen skulle ledas av sociald­emokraten Stefan Löfven eller av moderaten Fredrik Reinfeldt. Möjligtvis med undantag för några symbolfrågor, så betydelselösa att de knappt gav utslag i statsbudgeten. Som läxrut.

För den som läste på lite mer var det visserligen ingen hemlighet att Social­demokraterna ville höja inkomstskatten för löner över 60 000 kronor i månaden, det var partiet öppet med. Kanske kom det ändå som en överraskning för många att det bara ­dröjde tre dagar innan den nytillträdda regeringen kungjorde de första skattehöjningarna, som då var större än S hade annonserat. MP ville lägga gränsen vid 40 000 kronor och ­Vänsterpartiet vid 30 000 kronor, så det fick bli 50 000 kronor. Beslutet ger cirka 2,4 miljarder kronor mer in i statskassan.

En annan inkomstskattehöjning den nya regeringen har aviserat är att brytpunkten för statlig skatt, ja inte sänks, men den höjs mindre än tidigare.

Så här pedagogiskt förklarar finansdepartementet saken i ett pressmeddelande den 6 oktober:

”Den nedre skiktgränsen för uttag av statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster för 2015 begränsas genom att den räknas upp med förändringen i konsumentprisindex, i stället för med förändringen i konsumentprisindex plus två procentenheter.”

Nästan utan att någon begriper hur det gick till får staten in 1,9 miljarder kronor extra, alltså nästan lika mycket som det betydligt mer uppmärksammade beslutet att sänka jobbskatteavdraget.

Avtrappningen av jobbskatteavdraget motiveras med att det ska finansiera en sänkning av skatten för pensionärer. Under regeringarna Reinfeldt har skattesänkningarna i första hand riktats mot dem som arbetar, vilket har lett till att pensionärerna har fått något mindre skattesänkningar. Lägre skatt på pensioner, alltså, men inte lika mycket lägre skatt som för dem som förvärvsarbetar.

Den nya S-MP-regeringen justerar detta genom att sänka skatten med ungefär 2 miljarder kronor för seniorer. Värt att notera är att det i första hand är de med lägre pensioner, under 12 000 kronor i månaden, som gynnas av sänkningarna. Finansminister Magdalena Andersson (S) tar alltså från förvärvsarbetande höginkomsttagare och ger till fattiga åldringar.

Samtidigt höjs kostnaden för dem som är över 65 år och förvärvsarbetar. Dagens system gör det förmånligt både för arbets­tagaren och arbetsgivaren med sådant arbete och tanken är att fler ska fortsätta att arbeta längre upp i åldrarna. Den nya löneskatten, som den kallas, ska uppgå till 8,5 procent och tas ut av arbetsgivaren. Den blir på så vis en del av arbetsgivaravgifterna som alltså även i fortsättningen blir lägre för dem över 65, men inte lika mycket lägre.

Löneskatten för äldre ger statskassan 2,3 miljarder kronor, alltså mer än vad skattesänkningarna för pensionärer kostar.

Minskat jobbskattavdrag, sänkt brytpunkt och höjd löneskatt för äldre. Tre höjningar av inkomstskatten som drabbar dem som har bäst råd: det vill säga dem som under åtta år med Alliansen har fått störst skattesänkningar. För det mesta i alla fall. Höjningarna visar på en fundamental ideologisk skillnad mellan blocken och hur den nu omsätts till praktisk handling.

Valrörelser fungerar så att opponenterna närmar sig varandra retoriskt i nyckelfrågor för att värva mittenväljare. Men när valet väl är över visar vinnaren åter sina rätta färger. Oavsett om segraren heter Socialdemokraterna eller George Walker Bush.