Sluta lyssna när bolagen snackar grekiska!

Våren är på gång. Som aprilväder kommer också börsbolagens kvartalsrapporter och sprider omväxlande regn och solsken över marknaden. Snart får vi siffror från Ericsson, AstraZeneca, Electrolux, SKF, Nokia, Volvo, Telia och andra tongivande bolag.

Då kommer EBITDA, EBIT, EBT och övriga varianter på det alltmer svårtydda begreppet ”vinst” att hagla över oss. Bland förkortningar, extraordinära poster, goodwillproblem och diverse trixande är det inte lätt att skilja sant från falskt. För en vanlig medborgare är det omöjligt att orientera sig i redovisningsdimman.

I hög grad kan företagen visa det resultat, som styrelsen tror att börsen vill se. Fallet Enron visar att det var fullt möjligt att lura världens mest sofistikerade finansmarknad. Försköning inom lagens ram utgör dock en större risk för aktieägare och anställda.

En gång fick jag lära mig att ”vinst” är det som blir över till aktieägarna när allt annat har betalats. Så är det fortfarande, men olika krafter har gjort att just den vinst som tillhör aktieägarna sällan uppmärksammas.

För att bedöma ett företags ”normala” resultat ansågs det förr vara klokt att lägga de udda engångsvinsterna åt sidan. Men många företag anser i dag att det onormala är ett helt normalt inslag. Om firman går knackigt kan man rädda ansiktet genom att smyga in reavinster bland de vanliga intäkterna.

Dessutom betraktades goodwill oftast som en osäker tillgång. Att detta är sant bekräftar telekomoperatörerna var och varannan dag. 3G-licenser som var värda miljarder skrivs nu ned till ingenting. Det går fortfarande att skilja röda siffror från svarta men kunskapskraven har ökat för att kunna se om företagen går bra eller dåligt utifrån boksluten.

När jag exempelvis läser om Telia-koncernens ”underliggande EBITDA” reser sig nackhåren på mig. Det är en idiotiskt påfund som skapats för att dölja bristen på rejäla vinster i nutid. Ett positivt EBITDA antyder att företaget går med ”vinst” om man struntar i räntekostnader på lån, avskrivningar på tillgångar, inte minst goodwill, liksom skatten.

Som om sådana kostnader inte skulle höra till det normala. EBITDA är särskilt uppskattat bland teknikinriktade företag med osäkra framtidsutsikter, stora investeringsbehov och som efter dyra företagsköp sitter med ruttnande goodwillposter.

Marknad och medier har olika ekonomiska drivkrafter. Fondkommissionärer vill se argument för att kurserna ska stiga. Därför är acceptansen för resultatförskönande mått och värderingsmodeller stor. Om kurserna stiger tjänar de mest. ”Köp” smäller alltid högre än rekommendationen ”Sälj”.

Företagsledare och mäklare vill ha positiva nyheter, precis som PR- och reklammakare. Tyvärr blir många journalister offer för fagert tal. Men när medierna sköter sitt jobb är de överlägsna månglarna i börstemplet. Och utan affärspressens strålkastare skulle Lars-Erik Forsgårdh och hans aktiesparare stå sig slätt.

Journalister söker avvikelser och motsättningar. Ingen nyhetstidning kan nöja sig med att säga att allt är lugnt, eftersom det inte är sant. ”En nyhet är något som någon någonstans önskar förtiga. Allt annat är reklam”, lyder en 100-årig mediedevis. Den håller än. Och ”vinst” är i min värld fortfarande det som finns kvar till aktieägarna när allt annat är betalt. Inget löjligt ”underliggande EBITDA”.

Mats Edman