Sluta jaga konsumtionen

Att det är hushållen som ska stå för större delen av årets konjunkturlyft kan knappast ha undgått någon. Tyvärr pekas den här utvecklingen oftast ut som osund.

En del pekar på att det är valår och att det i vanlig ordning därför delas ut extra dusörer till hushållen, något som på längre sikt kommer att visa sig vara negativt för samhällsekonomin. Andra pekar på hushållens snabbt stigande skulder eller på att bostadspriserna skenar. Något som kommer att stå hushållen dyrt när nästa lågkonjunktur slår till. Även om det är minst sagt oklart hur lågkonjunktur och höga räntor ska uppstå samtidigt.

Gemensamt för bägge synsätten är att det är uttrycks som en fara för ekonomin när hushållen sätter på sig spenderbyxorna.
Resonemangen är svåra att förstå. Ser man på hushållens ekonomi så har nog aldrig förutsättningarna varit så gynnsamma som nu för att öka den privata konsumtionen. Förmögenheterna är rekordstora, de disponibla inkomsterna stiger kraftigt trots att löneökningarna är måttliga och sparandet är rekordhögt.

Dessutom är den privata konsumtionen i förhållande till bruttonationalprodukten förhållandevis liten, i alla fall jämfört med länder som USA eller Storbritannien som ofta framhålls som föredömen när det gäller ekonomins funktionssätt.
Visserligen stiger skulderna i snabb takt. Under 2005 ökade de svenska hushållens skulder med 224 miljarder kronor. Men utvecklingen ska jämföras med att hushållens finansiella tillgångar växte med hela 458 miljarder kronor. Detta motsvarar ungefär en tredjedel av hushållens totala inkomster under ett år. Den finansiella nettoförmögenheten beräknas därför ha stigit med cirka 230 miljarder kronor enbart i fjol.

Priserna på bostäder har stigit kraftigt under flera år och takten tycks till och med ha accelererat under senare tid. Under 2005 steg priserna på småhus med 11 procent och på bostadsrätter med 22 procent. Det är dåliga nyheter för den som för första gången ska kliva in på bostadsmarknaden eller för dem som tänker sig att byta upp sig.

Å andra sidan ökar den reala förmögenheten hos det stora flertal som väljer att bo kvar. Hushållens reala förmögenhet beräknas av Nordea till totalt 3200 miljarder kronor, eller ungefär 1,5 gånger Sveriges BNP. Svenskar är också totalt sett lågt belånade på bostadsmarknaden jämfört med hushållen i länder som Danmark eller Storbritannien.

En ytterligare faktor som ska läsas in i konsumtionskalkylen är de snabbt stigande inkomsterna. För även om löneökningarna är måttliga så väntas inkomsterna stiga med närmare fyra procent i år. De allt bättre offentliga finanserna inom såväl stat som kommuner betyder dessutom att det finns utrymme för fler skattesänkningar under nästa år.

De kommande åren har därför alla förutsättningar för att ge de största inkomstökningarna sedan perioden 2000- 2001. Det var en period som kännetecknades av så goda offentliga finanser att beslutsfattare såg sig tvungna att sänka skatterna.
Hushållens sparande är dessutom rekordstort i utgångsläget. Svenskarna sparar cirka åtta procent av sina disponibla inkomster per år. Det är betydligt högre än i de flesta andra västländer. Det finns med andra ord utrymme också för att sänka sparandet utan att den lägre sparkvoten för den skull blir någon fara för samhällsekonomin.

I dagsläget står den privata konsumtionen för knappt hälften av den svenska bruttonationalprodukten. I USA är samma siffra 70 procent. Det är samma nivå som Sverige hade runt 1950.
Att låta hushållen stå för en större del av det ekonomiska lyftet, att låta dem öka sina skulder och minska sitt sparande framstår därmed som den rätta vägen för att få ännu mer tryck i svensk ekonomi. Visserligen går det alltid att hävda att allt egentligen är en bubbla och att de optimistiska kalkylerna spricker när börsen sjunker, bostadsmarknaden kollapsar och räntorna stiger till uppemot 15 procent.

Visst. Så kan det bli, men den ekonomiska politiken bör vara inriktad efter det mest sannolika utfallet. Inte efter vad som är det värsta möjliga som kan hända.