Sluta bluffa, Persson

Någon gång på 1960-talet lär Tage Erlander i ett svagt ögonblick ha sagt att det största hotet mot socialdemokratin vore att partiet fick egen majoritet i riksdagen. Erlander syftade förmodligen på att socialdemokraterna då skulle ha tvingats genomföra alla sina reformförslag. Det hade kunnat bli förödande för svensk ekonomi.

Erlanders tanke går på ett bakvänt sätt igen i årets vårproposition. Med dagens starka opinionssiffror framstår åter en egen socialdemokratisk majoritet som en realitet. Just då lägger regeringen fram en vårproposition som helt saknar utfästelser gällande framtida reformer. Man skulle kunna misstänka att statsminister Göran Persson i stort sett gjort samma analys och med valåret i åtanke dragit sina egna konsekvenser av detta: Med en egen majoritet inom möjlighetens ramar är det säkrast att inte äventyra opinionen med några drastiska utfästelser som kan komma surt efter senare. Inget utrymme för reformer, alltså.

Det finns en oerhört vacker, närmast förförisk linje i regeringens sätt att i det fördolda resonera sig fram till den slutsatsen: Låg BNP-tillväxt (men inte för låg, Sverige ligger fortfarande över EU-snittet) bidrar till att arbetslösheten stiger (men inte så mycket att det ska oroa väljarna), vilket i sin tur bidrar till att lönepressen avtar och inflationen sjunker tillbaka. Med en sådan tillväxttakt blir överskottet i statsfinanserna så pass lågt att det inte tycks finnas något utrymme för kostsamma reformer. Samtidigt klarar regeringen utgiftstaket (alltså att statens utgifter är bestämda tre år i förväg), men missar överskottsmålet i det offentliga sparandet med ytterst liten marginal (målet är 2 procent, regeringen hamnar på 1,8). Sammanfattningsvis är det en formidabelt lyckosam seglats förbi alla ekonomisk-politiska grynnor.

Problemet är bara att det är fel kurs. Det är nämligen just nu som det finns ett gynnsamt läge för reformer som främjar landets tillväxt på sikt.

Motsatt besked

Låt oss för en gångs skull bortse från BNP-tillväxten och istället koncentrera oss på vad som egentligen händer i den underliggande ekonomin. Då är faktiskt beskedet det rakt motsatta regeringens. Bristen på personal stiger i rekordfart (nära 50 000 kvarstående lediga platser i mars), löneökningarna ligger på dryga 4 procent jämfört med regeringens prognos på 3,5 procentiga löneökningar och inflationen är månad efter månad överraskande hög. Senast i mars låg inflationen på 2,9 procent – klart över riksbankens inflationsmål på två procent.

Högre löner och högre inflation innebär förstås att även skatteintäkterna blir högre. Och det är detta som i sin tur ger regeringen utrymme för framför allt två saker:

För det första finns en chans att rätta till ett ganska grovt löftesbrott. I mitten av 1990-talet lovade socialdemokraterna nämligen att minska den så kallade skattekvoten, när möjligheten gavs. Skattekvoten räknas fram genom att dela skatteintäkter med BNP och är ett mått som förenklat uttryckt beskriver hur stort det totala skattetrycket är i landets ekonomi. Den långsiktiga målsättningen var att sänka skattekvoten till 50 procent av BNP. Men 50-procentsmålet är fortfarande långt borta. 2001 låg den på 54,2 procent av BNP.

För att utreda hur regeringen kunnat misslyckas så grovt med det löftet får den förra vårpropositionen tas som exempel. Då trodde regeringen på en BNP-tillväxt på 2,7 procent och ett överskott i de offentliga finanserna på 3,6 procent. Utfallet för fjolåret blev istället en BNP-tillväxt på låga 1,2 procent, medan överskottet i de offentliga finanserna landade på rekordnivån 4,8 procent. Trots att ekonomin enligt preliminära siffror gick betydligt sämre än väntat, så blev alltså skatteintäkterna betydligt högre.

Stigande skattekvot

Hur den ekvationen egentligen går ihop är dessvärre okänt. Följden blev i alla fall att skattekvoten steg. Den förklaring som Affärsvärlden kan bidra med är att aktiviteten i svensk ekonomi har varit betydligt högre än de preliminära BNP-siffrorna visar. Dessutom har både löneutveckling och inflation blivit högre än väntat, vilket bidrar till att fylla på statskassan. Man undrar faktiskt när någon ska ta konsekvensen av alla prognosmissar gällande det offentliga sparandet, och ifrågasätta prognosmetoder eller preliminära utfall.

För det andra ger de ökade skatteintäkterna regeringen möjligheter till åtgärder som kan främja tillväxten på lång sikt: att öka utbudet av arbetskraft och hålla tillbaka inflationen.

Inflationen är, ur valsynvinkel, kanske främst ett riksbanksproblem. Det är riksbanken som kommer att ta en stor del av opinionssmällen i och med att den kommer att tvingas höja räntorna kraftigt.

Det allt allvarligare problemet att matcha de arbetslösa mot företagens och den offentliga sektorns rekryteringsbehov är däremot i högsta grad en regeringsfråga. I vårpropositionen saknas det i princip helt insatser för att få ut mer människor i arbetslivet. De fåtaliga åtgärderna handlar snarare om att med arbetsmarknadspolitiska insatser och studiesatsningar hålla tillbaka arbetskraftsutbudet.

Skattesänkning en möjlighet

För att få ut fler människor på arbetsmarknaden är skattesänkningar en väg. Den skattesänkning som ligger närmast till hands är anständighetskompensationen för egenavgifterna, en reform som kostar cirka 13 miljarder. Argumenten mot denna handlar i huvudsak om att den möjligtvis skulle bidra till att spä på en kommande överhettning. Må så vara. Men sett till att hushållens totala disponibla inkomst nästa år hamnar någonstans kring 1 200 miljarder så är det svårt att se hur en sådan reform skulle stjälpa hela lasset. Dessutom är den stora vinsten med en skattesänkning inte att den spär på konsumtionsutrymmet, utan främst att den kan ha en återhållande effekt på löneutvecklingen. Svenska löntagare har under de senaste åren vant sig vid höga reallöneökningar och staten kan faktiskt åter bidra till att det blir så.

Att det inte skulle finns något utrymme för ekonomiska reformer är alltså en sanning med modifikation. Visserligen är utrymmet för utgiftshöjande reformer starkt begränsat, i och med att budgeteringsmarginalen till utgiftstaket är synnerligen snålt tilltagen. Med stigande kostnader för sjukskrivningar är frågan också om regeringen kommer att klara att hålla utgifterna i schack. Visserligen finns det alltid utrymme för kreativ bokföring, men när marginalen är måttliga 900 miljoner, trots att stora utgiftsposter tidigarelagts från 2002 till 2001, blir frågan akut.

Högre överskott

När det gäller den offentliga sektorns totala överskott är bilden en helt annan. Regeringens mål är att överskottet i den offentliga sektorns finansiella sparande ska vara 2 procent i genomsnitt över en konjunkturcykel.

Enligt regeringens egna prognoser blir överskottet i år 1,8 procent. Eftersom målet gäller över en hel konjunkturcykel så kan regeringen undvika kritik när målet missas ett enskilt år och med så liten marginal.

Affärsvärlden tror i sin tur att överskottet blir betydligt högre. Redan under det här årets tre första månader har skatteintäkterna överskridit prognoserna. Riksgäldskontoret har tvingats revidera upp sina prognoser från tidigare tio till tjugo miljarder kronor i överskott. Fler uppjusteringar är att vänta.

Regeringens proposition framstår alltså som ett anti-dokument, som ska röra runt så lite som möjligt i den förda politiken. Förhoppningsvis har regeringen några äss i rockärmen att plocka fram när valet närmar sig. Men troligen kommer det då främst att handla om höjd A-kasseersättning eller avdragsrätt för fackavgiften. Det borde handla om att öka arbetskraftsutbudet och hålla tillbaka lönerna.