Slut på det roliga

Det har nu gått en dryg månad sedan Skandia tillkännagav den kritiserade försäljningen av kapitalförvaltningsrörelsen till Den norske Bank. Även i andra avseenden har det stormat kring Skandia på senare år. Överlåtelsen av aktierna i det delägda skadeförsäkringsbolaget If till Skandia Liv har väckt starka känslor, liksom övergenerösa optionsavtal för vd Lars-Eric Petersson.

Viktigast är dock att aktien på knappt två år har tappat fyra femtedelar av sitt värde.

Negativa överraskningar

Men den senaste snålblåsten är faktiskt inte riktigt lika bister som de orkanvindar som regelmässigt plågade Skandia under 1980-talet och första halvan av 1990-talet. Då var Skandia primärt ett skadeförsäkringsbolag där i stort sett varje kvartalsrapport tyngdes av minusposter till följd av bränder, naturkatastrofer eller oväntade förluster i Norden, Italien och USA. Skandia överraskade titt som tätt och nästan alltid i negativ riktning. Bolagets redovisning var i regel obegriplig och ledningen var allt annat än öppen om riskexponering och förlustengagemang.

Därför var förväntningarna lågt ställda när Petersson tillträdde som vd i januari 1997. Det var en odramatisk succession efter den långvarige vd:n Björn Wolrath. Skandias rykte var luggslitet och bolaget hade just förlorat budstriden om Stadshypotek till Handelsbanken.

Men Petersson hade styrelsens mandat att städa i den vildvuxna koncernen. Så skedde. Under tre år avyttrades återförsäkringsrörelsen och skadebolagen i USA, Italien och Storbritannien. Dessutom slogs skadeverksamheten i Norden ihop med den hos norska Storebrand, vilket blev stommen i dagens If.

Förlustkällorna försvann alltså ut ur koncernen. Det märktes inte minst under 2001, då branschen förlorade mångmiljardbelopp på terrorkatastrofen i New York. De direkta effekterna på Skandia blev däremot minimala.

Entreprenören Carendi

Det var inte bara det att Skandia slutade leverera kallduschar i sina bokslut. Omorienteringen sänkte också risken i bolaget. Än viktigare var att man fortsatte uppbyggnaden av en succéartad tillväxtaffär i sin internationella sparrörelse, initialt kallad AFS (Assurance & Financial Services). Dess expansion leddes av en ständigt resande entreprenör, Jan Carendi. Entreprenörer brukar sällan trivas i storföretag, men eftersom Petersson och den övriga Skandialedningen i Stockholm var så upptagna med att sälja och trimma skaderörelserna så fick den USA-baserade Carendi ganska fria händer.

Carendis koncept (se separat artikel sid 36) hade stor bärkraft på den feberheta marknaden för individuella pensionslösningar. Den bärkraften underskattades inte av aktiemarknaden. Skandia-aktien blev börsvinnare särskilt under 1999 och 2000, då kursen toppade kring 250 kronor. På Stockholmsbörsen blev aktien en särling, som förryckte nyckeltalen för finansbranschen och tävlade med Ericsson och andra teknikföretag om de snabbaste kurslyften.

I efterhand är det uppenbart att Skandia-aktien drevs upp för högt. Aktien ansågs ge exponering mot det snabbt växande internationella pensionssparandet, men kom i praktiken att bli ett derivat på New York-börsen.

Kräftgång

När börsen vände neråt i mars 2000 sveptes Skandia med. Aktien är nu tillbaka på 1998 års nivå, och det finns en ton av modstulenhet i den så framgångsvana organisationen. Carendi har gått i pension, men i praktiken manövrerats ut och på USA-kontoret avlöser sparprogrammen varandra. Till detta kommer goodwillförlusterna till följd av affären med Den norske Bank. Börsuppgången under fjärde kvartalet i fjol förmådde tillfälligt lyfta kursen, men i år har aktien fallit tillbaka igen.

Denna kräftgång är inte unik för Skandia. Försäkringsaktierna över lag har gått dåligt de senaste månaderna. Terrorkatastrofen och de skakiga finansmarknaderna har givit bolagens portföljer en dålig värdeutveckling. “Enronsmittan”, det vill säga att placerarna skyr bolag vars redovisning betraktas som svårbegriplig, bidrar också.

Sammanfattningsvis kan man säga att Skandia har sluppit “World Trade Center-effekten”, men drabbats av Enronsmittan. Samtidigt har Skandias aktiekurs fallit mer än branschkollegernas, eftersom den var mer uppdriven.

Historien om Skandia-aktiens uppgång och fall bär tydliga drag av andra liknande episoder i den finansiella historien. Få bolag, om ens några, förmår förbli tillväxtaktier många år i sträck. Förr eller senare går företaget, eller den bransch där det är verksamt, på en mina i form av att dess produkt inte längre efterfrågas i samma tempo. Eller också räcker tillväxtbolagets organisation inte till för att göra de anpassningar och innovationer som krävs för att det ska förbli på topp.

Därför gick det som det gick för 1980-talets tillväxtmaskin, Trelleborg. Samma öde drabbade 1970-talets amerikanska börskometer Polaroid och Digital Equipment, som åsattes p/e-tal på 90 respektive 46 innan de sjönk ihop. (Skälet till att vi hämtar exemplen från USA är att den svenska börsen var så trög under detta decennium.)

Historisk parentes

Anledningen till att Skandiakursen lyfte mot särskilt höga höjder i slutet av 1990-talet var att två faser i bolaget sammanföll med varandra. Dels fanns alltså tillväxtskjutsen för den globala sparrörelsen, dels försäljningen av skadeförsäkringsrörelserna, som sänkte risken i koncernen. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att kursen kom ner på jorden med sådan kraft när luften väl gick ur marknaden. Till detta kommer, som sagt, all badwill i samband med Den norske Bank-affären, som dock har liten betydelse för värderingen.

Nyckelfrågan måste vara om Skandia kan komma tillbaka i gammalt gott slag. Affärsvärldens bedömning är att så inte blir fallet. Därför blir kanonåren 1998-1999 sannolikt en parentes i bolagets historia. Skälen till detta är två. För det första måste man räkna med en mycket mer modest börsutveckling framöver än den som rådde i slutet av 1990-talet. För det andra skärps konkurrensen inom bolagets kärnaffär, sparrörelsen (se separat artikel härintill).

Koncernen behöver alltså rusta sig för ett annat klimat. I viss mån är det arbetet redan i gång. Skandia har börjat spara, exempelvis genom att upphandla förvaltningstjänster på global basis, vilket inte skett tidigare. En del lovande utnämningar har också gjorts, som av den framgångsrike förre Tysklandschefen Michael Wolf, som blir ny finansdirektör.

Skandia är inte i kris. Men ambitionerna behöver skalas ner. En nystart på mer modest nivå kräver sannolikt ett byte i den högsta ledningen. Lars-Eric Petersson har gjort förtjänstfulla insatser, framför allt med städningen i koncernen, men har brister som kommunikatör och har inte längre samma starka förtroende på finansmarknaden. Det är nu uppenbart att förste vice vd Ulf Spång matchas fram som hans efterträdare.