Skitjobb till varje pris?

Globaliseringen, en effekt av it och effektiva transporter, har flyttat de okvalificerade industrijobben utom synhåll. Kvar finns tre alternativ: arbetslöshet, ett lågproduktivt och lågavlönat jobb i tjänstesektorn eller en lång utbildning och livslångt lärande i hård konkurrens.

I bondesamhället tjänade de flesta ungefär lika mycket, eftersom arbetskraften var utbytbar. Drängen och pigan hade inget vidare förhandlingsutrymme.

Likadant inom industrin, tills helt nyligen. Nu hänger produktiviteten plötsligt på individens prestationer, och då dras belöningarna isär.

Detta är en oönskad bieffekt av en i grunden önskad process. Frågan blir inte om vi bör bekämpa den sociala splittringen – visa mig ett enda politiskt parti som vill öka utanförskapet – utan hur det ska gå till.

Mandatperioden 2006 till 2010 har förändrad svensk inrikespolitik på djupet. Borgerligheten har visat att den kan regera. Moderaterna har blivit ett mittenparti och Socialdemokraterna har mist en särställning som de haft sedan 1932.

Men det har hänt något annat också, något som är betydligt otrevligare.

Vi har fått en ny social representation i riksdagen, där Alliansen företräder människor som jobbar medan vänsteralternativet i första hand representerar människor som inte jobbar, eller riskerar att inte göra det. Den redan växande sociala och ekonomiska klyftan har flyttat rakt in i politiken, där den kommer att vidgas och cementeras ytterligare.

I ett historiskt perspektiv är detta ironiskt, för om man går ett sekel tillbaka var rollerna ombytta. Arbetarrörelsen representerade, som namnet antyder, dem som knegade. Högern representerade dem som åtnjöt frukterna av andras arbete, ofta utan att göra ett dyft mer än att kassera in räntan på kapitalet.

I sitt legendariska folkhemstal i andra kammaren 1928 sade den blivande socialdemokratiske landsfadern Per Albin Hansson så här:

“Det blir ständigt fler som frågar sig, varför den ekonomiska fördelningen skall i så hög grad vara till de hårt arbetandes nackdel.”

Fredrik Reinfeldt hade varit nöjd med en sådan formulering. En arbetande undersköterska i Stockholm har ju klart sämre ekonomiska marginaler än en bidragsförsörjd metallare i Norrland med frysen full av älgkött.

Genom arbetslinjen har Alliansen dels gett jobbandet en moralisk innebörd som sträcker sig bortom frågor om försörjning och offentliga finanser, dels använt piskan för att öka svenskarnas benägenhet att ta de jobb som står till buds.

Det är en dubbelt andefattig politik, trots att den är långt bättre än den rödgröna bidragslinjen. Skitjobb till varje pris är varken lösningen på Sveriges tillväxtproblem eller på individens sökande efter mening med livet.

Ett ännu värre problem är att policyn inte fungerar. För att komma upp i 1990 års sysselsättningsgrad – 84 procent – skulle Sverige behöva nästan 700 000 nya jobb. Alliansens skattesänkningar för 100 miljarder kronor ger en tiondel så många.

Här behövs radikalare grepp, utan ideologiska skygglappar. Särskilt när det gäller den förödande ungdomsarbetslösheten.

Nästa regering borde plocka de piggaste idéerna från varje politiskt ungdomsförbund, och starta en offensiv för lustfylld sysselsättning. SSU vill garantera alla unga ett sommarjobb, CUF vill att unga ska kunna anställas utan las och kollektivavtal.

Bra! Lägg ett golv med en jobbgaranti i offentliga sektorn för alla under 25, och låt dem förhandla fritt på arbetsmarknaden i övrigt.