Skilda världar

Det blåste tio meter per sekund i Malmö förra tisdagen. Från syd. Dagen före var ungefär likadan. Och dagen efter, på onsdagen, ökade vinden till kuling, 13 sekundmeter, samtidigt som den vred mot sydväst och svepte in rakt från Öresund. Fast det var ännu värre en dag i slutet av november. När Affärsvärlden landade på Sturup i styv kuling studsade planet flera gånger innan det lugnade sig.

– Dä blöusur jo alltäjd härr, säger Malmöbon Martin Lundgren på stadens karaktäristiska variant av skånska.

Men Malmö är inte Sveriges blåsigaste kommun, inte rent meteorologiskt. Gotland har titeln, enligt en studie som forskare vid Uppsala universitet gjorde häromåret. Den skånska huvudstaden hamnade först på 62:a plats, långt efter exempelvis grannen Lund, på plats 32. Fast om det inte blåser mest i Malmö bokstavligen, så finns det knappast någon annan svensk stad som det stormar så mycket kring bildligen.

– Malmös gäng ligger några år före övriga Sverige, sa Amir Rostami, som forskar om gängkriminalitet, till Dagens Samhälle i somras efter ett stort skottdrama i stads­delen Rosengård där 27 personer greps.

Och för precis ett år sedan sände SVT:s Uppdrag granskning avsnittet ”Judehatet i Malmö”. Det väckte så stor uppmärksamhet, även internationellt, att USA:s president Barack Obama skickade sitt särskilda sändebud mot antisemitism för att förhöra sig med Malmös styrande om vad som pågick.

Under hösten och vintern har rikets tredje stad fortsatt att vara i händelsernas centrum. Nu som ankomstort för merparten av de flyktingar som anländer till Sverige. Få lär ha missat tv-bilderna från Centralstationen och Migrationsverkets lokala kontor där trycket periodvis var så hårt att somliga fick övernatta utomhus. Medieintresset fick ny kraft när regeringen införde identitetskontroller på tåg- och färjetrafiken över sundet, med stora konsekvenser för pendlare och andra resenärer i regionen.

Under de senaste veckorna har riksmedias sökarljus riktats åt annat håll. Nu pågår arbetet med att få staden att fungera någorlunda normalt igen. Fast det är inte lätt. För Malmö är ingen normal svensk stad trots att flyktingströmmen lättar. Långt ifrån.

***

Malmö sticker ut nästan oberoende av vilken socioekonomisk parameter man väljer att studera. Och sällan till det bättre.

Av rikets samtliga 290 kommuner ligger Skånestaden på någon av de tio sista platserna när det gäller sådant som andel elever som lämnar grundskolan med gymnasiebehörighet (plats 281), inkomstjämlikhet (287), arbetslöshet (289), socialbidrag per invånare (289) och barnfattigdom (290). En av få parametrar som malmöiterna kan glädjas åt är att de är relativt unga. 40 procent av ­invånarna är under 29 år och medelåldern på 38,6 år ligger 2,5 år under rikssnittet. Det ger plats 12.

Malmö har alltid varit en arbetarstad medan de mer välbärgade gärna har bosatt sig i kringliggande kommuner. Som Vellinge, Lomma och Lund. Men för 25 år sedan låg Malmöbornas inkomster ändå i paritet med rikssnittet. I dag ligger medianinkomsten på plats 282. Detta efter den fjärde sämsta realinkomstutvecklingen i hela landet under det senaste kvartsseklet.

Denna långa Golgatavandring har förstås satt spår även i kommunens ekonomi. Det har sagts att Malmö förhåller sig till resten av Sverige som Grekland förhåller sig till EU. Fast det är inte riktigt rättvist. Mot Grekland, kunde det vara frestande att tillägga, men det vore inte heller sant. Det går nämligen inte att jämföra en kommun med en stat. Uppdragen är väsensskilda. Och ett land kan till exempel lagstifta om allt möjligt från konsumtionsskatter och tullar till arbetsmarknadspolitik och socialförsäkringssystemens utformning. En svensk kommun kan i stort sett bara laborera med kommunalskatten och bestämma ambitionsnivån i den kommunala servicen, som dock till stor del styrs av nationell lagstiftning.

För att förutsättningarna inte ska skilja sig för mycket mellan Sveriges 290 kommuner finns sedan länge ett system med ekonomisk utjämning. Det består av två delar. Inkomstutjämningen, som brukar kallas Robin Hood-skatten i dagligt tal, innebär att cirka femton kommuner med stort skatteunderlag betalar in till systemet. Till det kommer kostnadsutjämningen som alla kommuner får. Det är avsett att bidra till att bekosta verksamhet som staten har ålagt kommunerna, som exempelvis skola och barnomsorg.

Staten finansierar den absolut största ­delen av utjämningssystemet, Robin Hood-skatten bidrar endast med en mindre del. Och bara sju kommuner är nettobidrags­givare, alltså skjuter in mer än de får tillbaka. Två av dessa är Malmös grannar Lomma och Vellinge. ­Övriga fem finns i Stockholmsregionen.

Malmö är för sin del landets utan jäm­förelse största mottagare av generella statsbidrag (det finns särskilda också, men de ingår inte här) och intäktsutjämning. År 2014 fick kommunen 4,5 miljarder kronor, det är 36 procent mer än tvåan Göteborg. Utslaget per invånare tog varje malmöbo emot drygt 14 000 kronor, nästan dubbelt så mycket som snittet i landets tio största kommuner och 70 procent mer än rikssnittet.

Bidraget finansierade en fjärdedel av stadens budget på drygt 18 miljarder. Eller 29 procent av ”verksamhetens nettokostnad” (budgeten minus kommunens avgiftsintäkter). Även här tävlar Malmö i en egen division. Snittet bland landets tio största städer är 16 procent.

Samtidigt har Malmö en speciell situation. Runt 8 000 av kommunens invånare arbetar i Danmark och betalar därför inte vanlig kommunalskatt. De skattar i stället direkt till svenska staten, pengar som sedan kommer Malmö tillgodo bidragsvägen.

– Siffrorna över bidragen till Malmö blir uppblåsta av det skälet. Kommunens ekonomi ser något sämre ut än den är, säger ­Annika Wallenskog, chefsekonom på organisationen Sveriges Kommuner och Landsting, SKL.

Hur mycket detta påverkar ”bidragsberoendet” är svårt att säga exakt, men förmodligen handlar det om 2–3 procentenheter.

***

Malmö är alltså en stad som inte mår något vidare. Men vad beror sjukdomen på? Det finns ett enkelt svar på den frågan: den öppna arbetslösheten i landets tredje stad är 14,9 procent, näst högst i hela Sverige efter Landskrona. Nästan dubbla rikssnittet på 8 procent.

Med så pass många som inte förvärvs­arbetar blir självfallet inkomsterna och därmed också skatteintäkterna låga. Samtidigt som kostnaderna för socialtjänsten blir större.

Den som gräver vidare i Malmös arbetslöshetsstatistik finner en avgrundsdjup klyfta mellan å ena sidan de inrikes födda, där arbetslösheten är ungefär som den i Sverige i stort, och å andra sidan utrikes födda med en arbetslöshet på hisnande 30 procent.

Nästan var tredje malmöit är född i ett annat land än Sverige (också det dubbelt mot riket). Den genomsnittliga arbetslöshetssiffran döljer alltså en mycket stor segregation i staden.

Säkert är det många som inte minns längre, men för 15–20 år sedan förekom begreppet tvåtredjedelssamhället ofta i debatten. Ordet var populärt främst i vänsterkretsar. Det beskriver ett samhälle där två tredje­delar av befolkningen lever under ganska goda omständigheter med arbete och hyggliga inkomster. Den återstående tredjedelen livnär sig på bidrag i relativ fattigdom. Malmö i dag är ett sådant tvåtredjedelssamhälle.

Förvärvsfrekvensen bland malmöbor i arbetsför ålder, 20–64 år, är 64,7 procent. Det betyder att knappt två av tre i åldersgruppen förvärvsarbetar och att var tredje således inte gör det. Bland dem som inte arbetar finns naturligtvis några studenter och möjligen en och annan rentier eller hemmafru/hemmaman. Men de allra flesta försörjs av samhället och lever alltså i det som vi numera brukar kalla utanförskap. I hela Sverige är förvärvsfrekvensen bland de arbetsföra 77,3 procent och Malmös siffra är näst lägst i landet. Bara värmländska Eda med 8 500 invånare ligger lägre.

Men den höga andelen utrikesfödda kan inte vara hela förklaringen till Malmös skrämmande arbetslöshet. Både Stockholm och Göteborg har cirka 50 procent högre andel utlandsfödda än landet. Ändå ligger arbetslösheten i dessa städer nära eller under riksgenomsnittet. Skillnaden skulle kunna bero på att arbetsmarknaden i Malmö är sämre, men så verkar det inte vara.

– Vi har aldrig haft så många arbetstillfällen i Malmö som vi har i dag, säger kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S).

Och Carita Wittfjord, chef på Arbets­förmedlingen i Malmö, bekräftar bilden.

– Vi kan se att det finns många lediga jobb här, och de blir dessutom fler och fler. Men de kräver någon form av kompetens i form av utbildning eller erfarenhet.

Det är alltså snarare de sökandes profiler som brister.

– Tittar vi på de arbetssökande så ser vi att 70–75 procent saknar den kompetens som efterfrågas. De matchar helt enkelt inte och står därför långt ifrån arbetsmarknaden, ­säger Carita Wittfjord.

En annan punkt där Malmö skiljer ut sig på ett ofördelaktigt sätt är att arbetslös­heten i staden har ökat stadigt de senaste sex sju åren. I resten av landet nåddes en topp år 2010 efter den globala finanskrisen. Därefter har arbetslösheten sjunkit. Skillnaden förklarar Carita Wittfjord med att Malmö har tagit ett oproportionerligt stort ansvar i de senaste årens flyktingmottagning.

– Dels är det den första staden som många kommer till, men framför allt så har vi en stor inflyttning av nyanlända från resten av landet, mycket beroende på att många har släkt och vänner här.

Exakt hur de utlandsfödda arbetslösa i Malmö skiljer sig från dem i Stockholm och Göteborg vet inte Arbetsförmedlingen, som nu utreder just den frågan.

En hypotes kan vara att invandrarna i ­Malmö har varit i Sverige kortare tid i genomsnitt och att de därför har sämre kunskaper i svenska, samt att de inte har hunnit skaffa sig nödvändig utbildning eller kunnat validera befintliga kunskaper i samma utsträckning.

Men den stora frågan är förstås: Går det att göra något åt situationen, ens på sikt?

***

Alla som Affärsvärlden har talat med är eniga om att integration sker via arbetsmarknaden. Och att nyckeln dit i sin tur är utbildning.

– Det finns ingen viktigare dörr att ta sig igenom på livsresan än att få godkända grundskolebetyg. Det finns ett mycket tydligt samband mellan det och hur man klarar sig senare i livet, säger Anders Rubin (S), kommunalråd med ansvar för skolan i Malmö.

Så mycket mer oroväckande då att var femte Malmöelev (20,7 procent) går ut skolan utan behörighet till gymnasiet (snittet i landet är 12,7). Ett skäl är förstås de speciella omständigheter som strömmen av nyanlända skapar.

– Många sätter sig på skolbänken för första gången i åttonde klass och då är det naturligtvis mycket begärt att de ska klara godkända betyg på ett och ett halvt år, säger Anders Rubin.

Nästan varannan elev i grundskolan, 46 procent, talar ett annat språk än svenska i hemmet. Fast det behöver inte vara ett ­problem, snarare tvärtom, även om kommunikationen mellan skolan och hemmet kan bli lidande. Den största utmaningen är i stället Malmös U-formade utbildningskurva med en hög andel lågutbildade och hög ­andel högutbildade, men en låg andel i mitten.

Enligt Anders Rubin ligger Malmös skolbarn över riksgenomsnittet om man justerar för utbildningsnivån i hemmen. Det är alltså den låga utbildningsnivån, inte kvaliteten på skolorna, som leder till att skolresultaten blir sämre, menar han. Samma sak gäller om man mäter dem med svensk respektive utländsk bakgrund separat. Rubin pekar också på att betygssnittet i Malmös skolor har ökat sex år i rad.

Oppositionskommunalrådet Torbjörn Tegnhammar (M) håller dock inte med om att utvecklingen går åt rätt håll.

– I mångt och mycket är Malmös problem ett utbildningsmisslyckande. För många elever har inte betyg för att komma ut på arbetsmarknaden, säger Tegnhammar.

– Jag vet att Anders Rubin ständigt drar sina siffror. Men behörigheten till gymnasiet, som är den viktiga parametern, den har sjunkit och det är allvarligt. När Anders Rubin försvarar vad som är oförsvarliga resultat så är det ett ledarskap som signalerar att det är okej att misslyckas.

Trots Malmös låga rankning i allehanda mätningar så finns det åtminstone en viktig faktor som skiljer staden från en typisk ­krisort i, säg, Norrlands inland eller USA:s rostbälte. Och det är att Malmö växer. Snabbt.

Häromåret gjorde kommunen en prognos att befolkningen skulle öka med 10 procent till 350 000 personer fram till år 2025. Men i höstas fick planen revideras. Den nya prognosen är att antalet invånare når dit redan om tre år, 2019. Och eftersom de som flyttar till Malmö är unga behöver staden bygga 26 nya skolor med plats för 500 elever i varje till dess. Dessutom behöver 1 200 lärare anställas.

– Jag tror att vi klarar det, men det förutsätter att hela samhällsapparaten hjälper till. Det blir tufft men det ligger inte utom räckhåll, säger Anders Rubin.

***

Malmö är allt det som har beskrivits ovan, men det är också något helt annat. Den stad som två tredjedelar av invånarna lever i, de i ”innanförskapet”. Sannolikt är Malmö den av alla Sveriges kommuner som har det bästa geografiska läget. Infrastrukturen är i världsklass med bron till den internationella storflygplatsen Kastrup och Köpenhamn, motorvägar, en stor hamn, ypperliga tågförbindelser. Det finns en högskola, en imponerande startup-scen och 30 procent högutbildade, en bra bit över snittet i landet. 15 börsföretag har sitt säte i staden och jättarna Ikea och IBM har valt staden för att etablera nya stora kontor.

Malmös förutsättningar att vända trenden, få ner arbetslösheten och minska segregationen ser alltså ut att vara de bästa. Det enda kruxet: Hur?

Det är svårt att finna en internationell förebild. Visst finns det gott om nedgångna industristäder i världen som har vänt en negativ utveckling, fått fart på den lokala ekonomin och minskat arbetslösheten. Bilbao i Spanien, Manchester i Storbritannien och Providence i USA är några. Men de städerna har inte haft den typen av flyktingströmmar att hantera som Malmö har. Dessutom skiljer sig ­förutsättningarna vad gäller lagstiftning, välfärdssystemens uppbyggnad, arbetsmarknad etcetera så mycket mellan olika länder att det knappast skulle gå att kopiera ett utländskt benchmark, ens om det hade funnits något.

Och om man tittar i Sverige kan Malmö naturligtvis lära sig ett och annat av andra kommuner. Kommunens moderatledare Torbjörn Tegnhammar pekar till exempel på att Solna norr om Stockholm är bra på att få in nyanlända på arbetsmarknaden. Och att småländska Växjö sätter flyktingar i svenska­kurs, SFI, så fort de anländer, redan innan asyl är beviljad. Det snabbar på introduktionen till det svenska samhället.

Fast Malmös utmaningar är betydligt större än de flesta andra städers. Kommuner med liknande demografi, som Södertälje och Botkyrka söder om Stockholm, har inte heller knäckt nöten. De har också hög arbetslöshet (14,6 respektive 12,2 procent) och är ännu mer beroende av statliga bidrag och utjämning än Malmö. Det finns fog att påstå att Malmö befinner sig på outforskat territorium.

Kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh tror att det går att få ner arbetslösheten och minska segregationen. Hon pekar bland annat på de stora investeringar som görs på nya skolor och fler lärare. På kommunens ambitiösa byggplaner som innefattar nya typer av bostäder i socialt utsatta områden. Och hon nämner förbättrat samarbete med Arbetsförmedlingen, samt att det håller på att skapas en ny syn på regionens arbetsmarknad inklusive Danmark, i stället för det gamla, nationella perspektivet.

Samtidigt understryker kommunalrådet att Malmö behöver hjälp av regeringen men också från resten av Sverige för att lösa sina problem.

– Sverige slåss otroligt hårt för att hela Europa ska ta ett ansvar för flyktingarna som kommer. Då måste samma princip råda även i Sverige. Vi måste hitta ett system så att de kommuner som växer allra snabbast och har de största investeringsbehoven ­också får hjälp med de investeringarna. Och vi måste hitta ett sätt så att de kommuner som i dag inte tar emot så många flyktingar går in och stöttar, säger Stjernfeldt Jammeh.

Hon efterlyser bland annat förändringar i den så kallade Ebo-lagen som ger nyanlända rätt att flytta till vilken kommun de vill. Om de inte lyckas skaffa bostad och etablera sig hamnar de i dag i knät hos kommunens socialtjänst.

– För mig är det inte självklart att man ska kunna kräva att få ett boende i Malmö på kommunens bekostnad om man inte har ett kontrakt. Då tycker vi att ansvaret ska gå tillbaka till staten och så får den placera på ett ankomstboende. Det skulle minska segregationen både inom kommunen, men också mellan kommunerna.

Moderaten Torbjörn Tegnhammar vill ha en mer aktiv integration med tidig SFI-­utbildning för nyanlända men också aktivera Arbetsförmedlingen och socialtjänsten och ställa högre krav på de nyanlända. Han vill dessutom se förändrade lagar och regler så att asylsökande kan börja arbeta redan under ansökningstiden. Liksom nya skatteregler för att öka utbudet av enklare jobb och sysselsättningen i servicesektorn.

***

”Klarar vi Malmö klarar vi Sverige”, skrev Dagens Industris makroanalytiker Henrik Mitelman för en tid sedan. ”Annars blir Sverige ett nytt Malmö.”

Malmö är landets tredje största stad, men bara 3 procent av invånarna bor här. Så är det egentligen viktigt för de övriga 97 procenten hur det går för Malmö? Någon måste ju ligga i botten av tabellerna också.

Visserligen, men man kan också argumentera för att Malmö är den första större staden i landet som har blivit ett tvåtredjedelssamhälle på riktigt. Ingen annanstans är Sveriges tre största utmaningar – flyktingkrisen, bostadskrisen och skolkrisen – lika påtagliga som i Malmö.

I dagsläget finns inte mycket som pekar på att utvecklingen är på väg att vända. Sannolikheten att Sverige blir som Malmö känns avsevärt större än motsatsen.