Skandalöst, cynisktoch underhållande

Det är inte helt ovanligt att svenska makthavare vare sig det gäller näringsliv, politik eller artisteri klagar på den svenska kvällspressens arbetsmetoder: Ringa hem sent på kvällarna, inte ta tillräcklig hänsyn till anhöriga, vinkla taskigt genom att bara citera valda delar av vad man sagt och så vidare.

Utan att vare sig försvara eller fördöma de svenska tabloidernas arbetsmetoder så kan man i alla fall konstatera en sak efter att ha läst The Insider: De som klagar på svenska tabloider ska vara väldigt glada att varken Otto Sjöberg eller Anders Gerdin är några Piers Morgans.

Piers Morgan är det redaktionella underbarnet som på många sätt blev pappa till de betalningsbaserade metoder den engelska, kändisfixerade pressen använder i dag. Morgan sålde tidningar som ingen annan, kanske just för att han själv definierade sitt uppdrag som att handla mindre om pressetik och mer om att sälja tidningar. Och som han gjorde det:

Skrupelfritt, visst, men ohyggligt underhållande. Rupert Murdoch sammanfattade sitt redaktörsfynd på följade, träffande sätt:

“The problem with Piers is that his balls are bigger than his brains”.

I The Insider berättar Piers Morgan i dagboksform om alla detaljer från sin tid som tidningschef, från det att han slog igenom som 28-åring på News of the World tills han fick sparken från Daily Mirror efter att ha publicerat tortyrbilder från Irak, som visade sig vara falska.

Det är svårt att läsa den här boken utan att det vänder sig lite i magen av alla tidningscynismer. Så här berättar Morgan till exempel om den besvikna ryggmärgsreflex som satte in vid den tragiska Concordekraschen i Paris, när det plötsligt visar sig att det var hundra tyska pensionärer ombord, inte hundra kändisar och supermodeller som Morgan först trott:

“Jag lutade mig tillbaka i stolen och stönade: ‘För helvete, hundra gamla tyskar. Det är ingen story’. Ett par medarbetare tittade på mig med vag avsmak i blicken. En var modig nog att säga: ‘Jag tycker fortfarande det är en bra story, chefen, helt ärligt, även om inte Naomi Campbell dött.'”

Kan man gilla en sån redaktör? Jadå, det är hela poängen med Piers Morgan. Man kan inte låta bli att gilla honom, trots hans metoder. Han ger en svindlande och underhållande inblick i hur brittiska medier fungerar, vilket i sin tur ger en bra referensram för en svensk läsare till hur svenska medier fungerar. Det kanske inte är så illa här hemma alla gånger.
__________________

The Art of Always Being Right
Arthur Schopenhauer, Gibson Square Books 2005, 190 sid.

Filosofi. Arthur Schopenhauer dog för 145 år sedan, men hans filosofiska teorier om människans natur lever. Schopenhauer hade tydligen inte alltför höga tankar om mänskligheten: Människan är obstinat och kan inte ta nederlag. Hans essä “The Art of Being Right” listar på ett satiriskt sätt ett antal olika strategier som människan kan ta till för att vinna gräl och argumentationer.

Det roliga är att tipsen faktiskt fungerar. Vilken politiker känner inte till exempel inte Schopen-hauers sista utväg: När allt tycks förlorat, lämna ämnet helt och gå till personlig attack mot din motståndare i hopp om att få honom att framstå som en avskyvärd typ. Schopenhauers essä är visserligen inte lätt läsning, men den är klart nyttig för den som alltid vill ha rätt.
__________________

Mina egna Stockholmspärlor
Jan Bergman, Norstedts 2005, 272 sid.

Från tv till bok. “Stockholmspärlor” var ursprungligen en tv-serie av Jan Bergman. Serien visade gamla filmer från sekelskiftet fram till 1960-talet och fick relativt höga tittarsiffror. Tydligen finns ett sug efter huvudstadens historia även ute i landet. I boken däremot skildrar Bergman i stillbilder sina egna erfarenheter av 1970-talets Stockholm.

Här finns rivningarna och omdaningen av stadskärnan, stora nybyggen i förorter som Skärholmen och så förstås den politiska dimensionen: husockupationer och demonstrationer. För dem som inte var med under 1970-talet, eller växte upp någon annanstans, är det här ett fascinerande sätt att få se hur staden egentligen såg ut, till exempel hur uppgrävda de centrala delarna egentligen var. För dem som var med är boken säkert en rejäl nostalgitripp.