Sjukt slut på tillväxten?

Det är valår nästa år och då brukar det fläskas på. Men det är en myt att fläsklöftena ger tillväxt under valåret. I strikt statistisk mening är det svårt att finna något samband mellan valår och tillväxt. Däremot är det vanligt att den offentliga konsumtionen åker upp något.

För Sverige, som under flera år har utvecklats väl, blir 2006 ännu ett starkt år, med eller utan riksdagsval. BNP-tillväxten kommer att passera tre procent med råge. Det mesta i ekonomin rör sig åt rätt håll. Den privata konsumtionen får ännu högre fart när skattesänkningar från både statligt och kommunalt håll levereras efter nyåret, investeringarna ökar, den offentliga konsumtionen stiger och just nu ser det också ut som om exporten ska få förnyad fart.

Det som hittills har släpat efter är arbetsmarknaden men även där har det kommit en vändning. Tyvärr försvåras tolkningen av arbetsmarknaden av en statistikomläggning som skapat oreda och öppnat för egna tolkningar av siffrorna. Men gör man som Affärsvärlden och håller sig till gamla beprövade indikatorer såsom Ams nyanmälda lediga platser eller konjunkturbarometern så står det klart att det skedde en tydlig vändning på arbetsmarknaden redan på sensommaren och att den trenden har stärkts under de senaste månaderna.

Alltsedan kronan släpptes fri i november 1992 har det, med några få undantag, varit exportsektorn som drivit konjunkturen. Men att låta de svenska hushållen spendera för att driva upp tillväxten ytterligare är knappast någon fara när sparandet i utgångsläget är rekordhögt, överskotten i utrikeshandeln närmast absurt höga och något inflationstryck inte existerar.

Hoten mot den svenska tillväxten kommer framför allt från utlandet i form av en rejäl global konjunkturnedgång. Några inhemska faktorer som skulle kunna vända på kuttingen är det däremot svårt att finna. Ändå blir 2006 ett intressant år. Riksbanken ska höja räntan, kronan ska stärkas och en ny regering ska väljas.

Riksbankens dilemma är att inflationen troligen kommer att krypa ner mot nollstrecket under våren. Hyreshöjningarna som, enligt Riksbankens bedömning, skulle stå för en stor del av inflationen under nästa år ser ut att bli rekordlåga, och flera hyresförhandlingar har till och med landat i hyressänkningar.

Fortsätter dessutom trenden med sjunkande oljepris och prispress inom livsmedels- och sällanköpshandel ser vi att inflationen kommer kunna ligga under nollstrecket under en längre tid. Då blir det en pedagogisk utmaning för Riksbankens nye chef Stefan Ingves och hans lag att motivera räntehöjningar. Ledamöterna kommer att ha prisutvecklingen på småhus och hushållens lånebörda i fokus för att kunna motivera sina beslut.

Men några dramatiska räntehöjningar är inte att vänta. Möjlig deflation och en lönerörelse som sätter i gång under hösten talar för att Riksbanken kommer att gå försiktigt fram. Det kan handla om att styrräntan ligger någon procentenhet högre i slutet av 2006 än i dagsläget.

När väl Riksbanken börjar röra räntorna är det också dags för den svenska kronan att ta ett rejält kliv uppåt. Fortfarande talar alla fundamentala faktorer för en starkare krona och nu är det egentligen bara lite högre räntor som fattas för att uppvärderingen ska komma i gång.

Dessutom har regeringen åter lyckats få ordning på de offentliga finanserna. I början av året ansåg många ekonomiska bedömare att Sverige gick emot ett underskott på långt över 50 miljarder kronor i statens finanser, men nu ser det ut som om året till och med ska kunna sluta i ett litet plus på kontot. Det mesta talar för att även 2006 kommer att gå bättre än väntat ur en statsfiskal synvinkel, vilket i så fall ger regeringen möjlighet till lite extra dusörer till folket i vårpropositionen.

Men om det i ett kortsiktigt perspektiv ser synnerligen ljust ut så saknas det knappast problem att ta itu med. Sjukskrivningarna har visserligen sjunkit under senare tid men svensken har den otrevliga vanan att bli allt sjukare ju mer arbetsmarknadsläget förbättras. Om det mönstret upprepas under nästa år finns det risk för att “den goda cirkeln” som Sverige för närvarande är inne i bryts när de offentliga finanserna försämras och företagens nytillkomna delansvar för sjukskrivningskostnaderna riskerar att bli en ordentlig hämsko för såväl nyanställningar som investeringar.