Sjukare än någonsin

Läkemedelsbranschen mår dåligt. En del talar till och med om en krisbransch. Normalt förknippas läkemedelsfirmorna annars med hög innovationsgrad, god tillväxt och stigande aktiekurser. Det gäller inte längre. Företagen har allt svårare att få fram hela nya läkemedel. Marknadstillväxten är bara hälften mot vad den var för några år sedan, i år kanske 5-6 procent. Och kurserna har för de flesta läkemedelsaktier sjunkit till nivåer som rådde för fyra, fem år sedan.

Vad är det som hänt? Ingen vet riktigt. Det kan vara fråga om en tillfällig svacka, motsvarande den i början på 1980-talet. Då verkade det råda produkttorka. Men sedan kom en våg av nylanseringar. Bland annat fick vi se helt nya magsårsmediciner (Losec), bättre medel mot depressioner (Prozac) och effektivare mediciner mot högt blodtryck.

Nu har torkan pågått sedan 1996. Det året godkände den amerikanska registreringsmyndigheten FDA 53 nya läkemedel. Därefter har antalet godkännanden successivt gått ned till 17 i fjol. Det är ungefär lika många som i början av 1980-talet. Då satsade läkemedelsbolagen omkring 3 miljarder dollar på forskning och utveckling. I fjol var motsvarande siffra omkring 32 miljarder dollar. Trots tio gånger så hög insats kom det alltså ut obetydligt fler produkter än för 20 år sedan.

Bilden är likadan i Europa. Det europeiska läkemedelsverket i London, Emea, har skurit ned sin budget därför att allt färre ansökningar om nyregistreringar av nya läkemedel kommer in. I fjol blev det 19 ansökningar, jämfört med 46 stycken 2001 och 60 under 1997.

Den enda kategori som inte minskar är ansökningar om så kallade orphan drugs, särläkemedel på svenska. Det är mediciner för små patientgrupper och ovanliga sjukdomar, medel som inte kan göras marknadsmässigt lönsamma utan vissa garantier: skattefrihet, lång marknadsexklusivitet, kort behandlingstid hos myndigheterna. Emea behandlade år 2000 två ansökningar om “orphan drugs”, mot 12 i fjol, lika många som 2001.

Men dessa särläkemedel kan inte rädda branschen, eftersom de aldrig kan bli några stora produkter. Att dessa medel svarar för en växande andel av ansökningarna, nästan 40 procent i fjol, förstärker snarare intrycket av kris.

Har myndigheterna, alltså organisationer som FDA, Emea och det svenska läkemedelsverket, blivit hårdare i sina krav? Behandlingstiderna tycks ha blivit något längre hos FDA. Det kan bero på att verket har blivit försiktigare under senare tid sedan det visat sig att ett antal godkända läkemedel i USA givit så svåra biverkningar att de måste dras tillbaka från marknaden. Dessutom har det amerikanska verket varit utan chef i nästan två år, en ny började så sent som i november.

FDA har därför präglats av viss beslutsvånda, vilket bland annat drabbat två nyckelprodukter från Astra Zeneca. Behandlingen av cancermedlet Iressa och kolesterolsänkaren Crestor har dragit ut kraftigt på tiden. I fallet Crestor handlar det om snart två år. Ansökan inlämnades sommaren 2001. I bästa fall får Astra Zeneca besked om Crestor i april i år.

Förändringar i regelverket är ingen bra förklaring till produkttorkan i branschen, menar representanter för myndigheterna.

– Kraven har inte påtagligt skärpts. Dessutom är läkemedelsföretagen själva med och sätter kraven. De allt högre utvecklingskostnaderna behöver inte vara direkt relaterade till vad vi kräver. Företagen är pigga på att sätta egna krav. Den vetenskapliga utvecklingen går snabbt och det kommer nya tekniker som företagen vill utnyttja, utan att det finns några lagkrav. Då stiger kostnaderna, säger svensken Thomas Lönngren, chef för Emea, till Affärsvärlden.

Thomas Lönngren ser andra troliga förklaringar till produkttorkan i läkemedelsindustrin, nämligen metoderna att fatta beslut.

– Andelen misslyckade projekt har ökat drastiskt. Möjligen kan det bero på att det internt i företagen skapats andra mekanismer för att följa upp läkemedelskandidaterna. Besluten fattas på andra nivåer och med annan kompetens än tidigare.

– Förr låg besluten huvudsakligen på FoU-avdelningen och där var det vetenskapliga krafter som styrde och ställde. Nu kommer marknadsaspekter och finansiella intressen med i bilden. Och de stora utvecklingskostnaderna har tvingat besluten högre och högre upp i organisationen, menar Lönngren.

Han pekar också, liksom flera andra, på problemen med de många läkemedelsfusionerna för fyra, fem år sedan. De har inte givit spin off effekter i den omfattning som det talades så mycket om. Det har inte kommit fram fler och bättre produkter. Många projekt har lagts ned därför att de inte bedömts hålla måttet för att bli storsäljare.

Strukturen i branschen ser alltmer ut som ett timglas, med några mycket stora bolag i toppen, ett betydande antal små bioteknikföretag i botten, men få med en storlek däremellan. En konsekvens av den strukturen är att det finns allt färre företag som kan plocka upp de projekt som jättarna ratar.

Historiskt har det ofta varit de medelstora företagen som skapat de riktigt innovativa produkterna. Hässle i Mölndal, Astras dotterbolag som tog fram Losec, hade bara ett hundratal anställda. Astra låg vid denna tid på omkring 40:e plats i världen omsättningsmässigt.

Konsolideringen har skapat gigantiska FoU-organisationer, som inte verkar vara särskilt innovativa. Det har visat sig svårt att upprätthålla kreativiteten när en organisation blir för stor. Det ser ut att finnas klara stordriftsnackdelar i forskningen, som jättarna försöker åtgärda. De bryter ner sina organisationer i mindre enheter, ingår avtal med bioteknikföretag eller köper upp dem.

Fixeringen vid storsäljare har drivits mycket långt. Skälet är att det gäller att så snabbt som möjligt täppa igen hålen efter produktsuccéer som håller på att förlora sina patent. På det sättet har företagen blivit offer för sina egna framgångar.
Läkemedelsjättarna jagar “blockbusters”, alltså produkter som ska nå 1 miljard dollar i försäljning. Det har höjt risknivån i forskningen eftersom det innebär större patientgrupper och därmed ökad risk att några drabbas av svåra biverkningar.

Lanseringen av Baycol 1998 är ett bra exempel. Den kom ut som nummer sex på den heta och snabbt växande marknaden för kolesterolsänkare. Baycol fick rykte om sig att vara mycket potent tack vare att den kunde tas i höga doser. Produkten sålde bra.

Efter bara tre och ett halvt år på marknaden kom rapporter om svåra biverkningar. 100 personer dog efter att ha fått muskel- och njurskador och medlet fick dras in. Tillverkaren, tyska Bayer, har fått 15 000 stämningar på halsen. Riskerna med de höga doserna hade uppenbarligen underskattats, både av bolaget och av FDA. Det är fallet Baycol som försenat handläggningen av Crestor.

För att hitta bättre metoder att få fram nya produkter har läkemedelsbolagen satsat stora summor på det molekylärbiologiska området, främst inom genforskningen. Det råder delade meningar om utbytet av dessa satsningar.

En del hävdar att alldeles för mycket resurser gått till kartläggningen av arvsmassan och studier av hur generna styr olika proteiner. Utvecklingen har skenat i väg, menar de. Den klassiska patientorienterade medicinska forskningen har fått stå tillbaka alltför mycket. Det är detta vi ser effekterna av nu i form av produkttorka, hävdar dessa kritiker.

De som försvarar den molekylärbiologiska inriktningen pekar på alla nya produkter som är på gång i form av biotekniskt framställda mediciner. En växande andel av de produkter som når marknaden kommer från små bioteknikföretag. Över 100 biosyntetiskt framställda substanser befinner sig i sena kliniska prövningar eller väntar på godkännande hos FDA.

Få bioteknikprodukter har blivit storsäljare, trots 25 år av forskning. Men de kan bli fler. För närvarande finns en stor mängd monoklonala antikroppar som säljer mycket bra. Det rör sig om genetiskt modifierade antikroppar som är verksamma mot ett särskilt protein. Tre av dem har nyligen passerat miljarddollarstrecket i försäljning efter relativt kort tid på marknaden. Det gäller Rituxan, från Genentech och Idec, mot cancer och blodbrist, Remicade, från Johnson & Johnson och Schering-Plough, mot Crohns sjukdom (inflammation i tarmen) samt Enbrel, från Wyeth och Immunex, mot reumatisk värk.

Hoppet står alltså till bioteknikföretagen. Risken är förstås att de går samma väg som de stora läkemedelsbolagen, det vill säga de väljer fusionsvägen när storsäljarna tappar sina patentskydd. Vi har redan sett början på en konsolidering i bioteknikbranschen, exempelvis Amgens köp av Immunex samt några sammanslagningar i Storbritannien.

Kanske blir det en produktivitetskris också bland bioteknikbolagen så småningom.

Ett annat hopp för branschen är Asien, främst
Japan, Kina, Indien och Singapore. Japan har aldrig utmärkt sig som en framstående läkemedelsproducent. Men när patentskydd infördes i mitten på 1970-talet påbörjades en läkemedelsutveckling som vi nu ser resultatet av.

Alltfler läkemedel har japanskt ursprung. Visserligen har inte japanerna förmått skapa några internationella läkemedelsbolag av rang, men många substanser har licensierats ut till företag i väst. Ett exempel är Crestor, som tagits fram av Shionogi. Det japanska företaget ska ha royalty motsvarande 15 procent av försäljningen.

Av framtagna läkemedel i världen kommer i dag ungefär 30 procent från Japan, det är dubbelt så mycket som landets andel av världsekonomin. Vad händer om Kina skaffar vettiga patentlagar? Det lär finns 5 000 läkemedelsbolag i Kina. Singapore gör en storsatsning på stamcellsforskning och har lockat till sig forskare från USA och Europa, som finner bättre arbetsvillkor i Asien.Storsäljarna
I fjol sålde omkring 60
läkemedel för mer än 1 miljard dollar (“blockbusters”). De flesta finns naturligt nog hos de stora. Pfizer och Glaxo Smith Kline har omkring 10 vardera. Världens mest sålda läkemedel 2002 var Pfizers kolesterolsänkare Lipitor. Losec, som legat etta i flera år, tappar nu alltmer och har fallit till tredje plats. Ersättaren Nexium säljer mycket bra (2 miljarder dollar i fjol) och kan komma in på tio-i-topp i år. Det största biotekniskt framställda läkemedlet finns med på listan, Eprex från Johnson & Johnson (mest känt som bloddopningsmedlet epo). Annars domineras listan av medel mot höga blodfetter, magsår, högt blodtryck och depressioner. Pharmacias värkmedicin Celebra har fått lämna på grund av minskad försäljning.

Världens mest sålda läkemedel,
miljarder dollar 2002
Produkt, verkar mot, bolag, försälj, ökning
Lipitor, blodfetter, Pfizer, 8,0, 24
Zocord, blodfetter, Merck, 5,6, 6
Losec, magsår, Astra Zeneca, 4,6, -18
Eprex, blodbrist, J&J, 4,3, 14
Norvasc, blodtryck, Pfizer, 3,8, 7
Zyprexa, mani, Lilly, 3,7, 20
Lanzo, magsår, Abbott/Takeda, 3,2, 7
Seroxat, depression, Glaxo Smith Kl., 3,0, 17
Zoloft, depression, Pfizer, 2,7, 16
Vioxx, reumatism, Merck, 2,5, 8Kostar och tar tid
Kostnaderna för att utveckla ett läkemedel har ökat dramatiskt. I mitten på 1970-talet räknade man med runt 50 miljoner dollar, i dag ligger kostnaderna kring 800 miljoner dollar, enligt beräkningar av Tufts University i Boston. Normalt beräknas det ta 10-13 år att få fram ett preparat. Men det finns exempel på mycket längre utvecklingstider. Astra Zenecas magsårsmedel Losec tog 20 år och den nya trombinhämmaren Exanta har bolaget hållit på med i 18 år.
Att kostnaderna åkt i höjden beror bland annat på att så många projekt misslyckats och har fått läggas ned. Gränsen mellan marknadsföring och kliniska prövningar håller också på att suddas ut. Många av de stora kliniska prövningarna är i själva verket marknadsföringsstudier där företagen försöker positionera sina produkter.