Sista affären

Det här är helt klart det sista uppdraget av den här sorten jag tar på mig”, säger Björn Björnsson.

Det är skärtorsdag, den 13 april 2017. Som styrelseordförande i sökföretaget Eniro har Björnsson bara några dagar tidigare sytt ihop en överenskommelse som, om den går i lås, räddar Eniro. I alla fall på kort sikt.

Nu är han sjuk. Ligger nedbäddad i sängen med feber och frossa.

– Jag har åkt på en rackabajsare till förkylning, säger han.

Björn Björnsson hade inte kunnat drömma om att arbetet med Eniro skulle bli så intensivt eller så segdraget. Då hade han aldrig sagt ja till ordförandeposten.

– Jag är ju till åren kommen. Men jag blev övertalad av den förra valberedningen.

I valberedningen fanns representanter för Danske Bank och för några av de större ­institutionerna. De behövde hans hjälp, hävdade de.

– Och då tänkte jag: Ska jag sitta här och mata duvor eller ska jag ta ett sista uppdrag?

Björnsson ställde flera krav. Han ville ha corp-lådan Erneholm & Haskel som finansiella rådgivare, och styrelsen skulle vara liten, med bolagsfixaren Örjan Frid som en av medlemmarna.

Valberedningen accepterade.

Därefter var det bara för den 70-årige Björn Björnsson att dra igång.

***

När Björnsson klev in befann sig Eniro i finansiell knipa. Stamaktierna hade förlorat nästan hela sitt värde, bolaget hade svårt att möta lånevillkoren och tilltron till affären saknades.

Det är lätt att tro tro att dessa bekymmer uppstått de senaste åren, då bolaget uppmärksammats för vinstvarningar, tveksam periodisering av intäkter, bristande informationsgivning och polisanmälan av den förre vd:n Johan Lindgren. Men problemen började långt tidigare. Ursprunget sträcker sig till tiden runt millennieskiftet.

Det dåvarande telefonkatalogbolaget Eniro noterades på börsen hösten år 2000. Då hade många investerare lämnat de tidigare så hajpade internetbolagen. Eniro sågs som ett spännande mellanting som tjänade bra med pengar på tryckta kataloger, men hade sin framtid på internet.

Bolaget låg långt fram, hade mest trafik på internet av alla svenska sajter och var först i världen med en kommersialiserad söktjänst. Bolaget förberedde redan då en lansering i mobilen.

Planen var att föra över denna spjutspetskunskap till andra företag i samma sektor. En kraftig expansion inleddes. Eniro köpte katalogverksamheter i Finland, Ryssland, Polen och Tyskland. På bara ett år ökade omsättningen med 50 procent, till 4,5 miljarder kronor. Rörelsemarginalen pressades något men kassaflödena låg kvar på höga nivåer. ­Antalet anställda mer än fördubblades.

­Aktiemarknadens aktörer älskade vad de såg – Eniro jämfördes med förvärvscase som låsbolaget Assa Abloy och säkerhetskoncernen Securitas. Kursen steg. I april 2001 nåddes toppnoteringen, bolaget var värt över 20 miljarder kronor

Men om det var frid och fröjd utifrån sett, så var läget desto tuffare på insidan.

Bakom kulisserna pågick nämligen ett aggressivt spel från ägarna, varav flera var utländska fonder. De tryckte på hos såväl vd som styrelseordförande för att Eniro skulle dela ut mer pengar. Bland annat gjordes en analys som visade att Eniro genom att öka belåningen skulle kunna frigöra så mycket som 4 miljarder kronor. Inledningsvis fanns styrelseledamöter som argumenterade för att Eniro behövde en beredskapskassa, inte minst ordföranden, den tidigare Ericsson-vd:n Björn Svedberg. Men när Svedberg lämnade i slutet av år 2002 fick den nya styrelsen, med tidigare Telia-vd:n Lars Berg i spetsen, svårt att stå emot ägarnas krav. Styrelsen fylldes med den ena aktieägarvänliga styrelsemedlemmen efter den andra. Återköps­program och utdelningar blev vardag. Nästan allt fokus var på finansiella frågor. Bolaget skar i kostnaderna, omvandlade bundet eget kapital till fritt och ökade ­belåningen. Allt för att kunna dela ut ännu mer pengar. Det resulterade i tre utskiftningar.

Då var Eniro fortfarande en eftertraktad kassako med överskottslikviditet. Men det fanns mörka moln på himlen. För samtidigt tappade man fart på den operativa sidan. ­Intäkterna från katalogerna sjönk i såväl Sverige som Finland och det kompenserades inte av ökande intäkter på internet. Därtill gjorde Eniro ytterligare ett förvärv: norska Findexa. Prislappen var hög, 10,5 miljarder kronor, och finansierades med lån. Samtidigt hårdnade konkurrensen från spelare som Schibsteds Hitta och amerikanska Google.

Eniros glansdagar var över. När finanskrisen slog till var fiaskot ett faktum. Eniro tvingades år 2010 genomföra en nyemission på 2,5 miljarder kronor. Därefter följde ­fallande lönsamhet och en ständig jakt på att möta bankerna krav. Den första nyemissionen skulle följas av ytterligare en. Sam­tidigt pågick ständiga förhandlingar med de sex banker som ingick i det konsortium som ­lånat ut pengar.

Det hjälpte inte att Eniros ledning, med vd Johan Lindgren i spetsen, skar i kostnader och amorterade på lån. Det var ständig brist på kapital. Och när varken banken eller aktieägarna ville ställa upp med nya pengar söktes nya vägar.

Under åren som kom skulle Eniro lansera det lånepaket som kommit att bli en hämsko för bolaget.

Våren 2012 emitterade Eniro preferensaktier och tog in 400 miljoner kronor. Under år 2015 tog Eniro in pengar via en emission av stamaktier till befintliga aktieägare och dessutom via ett konvertibelprogram. Totalt 1 433 miljoner. Pengarna användes i huvudsak till att betala av på lån, men med den nya kapitalstrukturen hade ledning och styrelse samtidigt satt bolaget i en rävsax. Villkoren för Eniros preferensaktier, i kombination med kassaflödet och skuldsättningen, omöjliggjorde i praktiken all ny kapitalanskaffning.

Enligt amorteringsplanen skulle Eniro nämligen amortera 175 miljoner kronor under år 2017 – i år alltså – plus betala räntor på cirka 85 miljoner kronor. I ett bolag som för helåret 2016 hade ett kassaflöde i den ­löpande verksamheten på 217 miljoner kronor är det hiskliga belopp.

***

Björnsson får kallas svenskt näringslivs städgubbe nummer ett.

Det ryktet byggde han upp när han på minoritetsägarnas uppdrag tog plats i investmentbolaget Trustors styrelse. Bolaget plundrades dagen efter att han valdes in i styrelsen och Björn Björnsson befann sig mitt i en riktig skandal. År 2004 blev han vice ordförande i skandaldrabbade sparkoncernen Skandia och ansvarade bland annat för att driva och följa upp frågor som kretsade kring processerna mot personer i den tidigare ledningen. Och Björnsson tog över som ordförande i Carnegies bad bank-enhet efter att staten tog över banken i samband med finanskrisen hösten 2008. För att nämna några exempel.

Björn Björnsson har en karg framtoning. Han beskrivs som rättfram och lite bufflig. Det finns de i näringslivet som är rädda för honom. Men han är också känd för att vara omutlig och ha stor integritet. Det är användbara egenskaper för att lösa till synes olösliga konflikter.

När hela styrelsen i Eniro, till de allra flestas förvåning, lämnade bolaget våren 2016 var det därför inte konstigt att ägarna tog kontakt med Björn Björnsson.

I förhållande till plundrade kassor, processer mot ledningspersoner och banker utan tillstånd trodde Björnsson att Eniro skulle bli ett ganska enkelt uppdrag.

– Jag hade väl inte trott att allvaret skulle börja förrän efter sommaren, säger han.

Men där hade han fel.

De kommande månaderna väntade inte mycket vila.

***

I juli förra året befann sig Björn Björnsson i huset i skånska Brantevik. Det var sommar, Björnsson var 70 år fyllda och hade tänkt njuta av sommar, sol, vänner och ­familj. Men Eniro kom emellan. I telefonmötet med Eniros styrelse i början av juli insåg Björn Björnsson att läget var värre än han trott.

– Jag tänkte, hoppsan vilka stora problem vi har. Vi kan ju inte följa den amorteringsplan som finns.

Illa var det också i den operativa verksamheten. När bokslutet presenterades några veckor senare hade bolaget tappat en femtedel av intäkterna. Och nu var det inte de i stort sett avskaffade papperskatalogerna som stod för raset. Intäkterna föll på nätet.

Bolaget gjorde i samband med rapporten en nedskrivning av de immateriella tillgångarna på 873 miljoner kronor. Vd Stefan Kercza byttes ut. Styrelseledamoten Örjan Frid klev in och tog operativt ansvar.

Huvudfokus lades på att hitta en affärsidé där Eniro var lierad med och tillförde värde till sina kunder, alltså annonsörerna. Dessa hade i många år gjort stora förskottsbetalningar. Nu skulle de abonnera på tjänsterna och betala i samband med att erbjudandet levererades. För det behövdes mer kapital.

Men att göra nyemission med den kapitalstruktur som Eniro hade var i princip omöjligt.

Björn Björnsson och hans rådgivare fick bli kreativa. I gruppen ingick bland andra Stefan Haskel på Erneholm Haskel och ­advokaten Robert Olsson på Nord & Co.

I oktober 2016 hade de tagit fram en första skiss.

– Då trodde vi nog att det var lätt som en plätt, säger Björn Björnsson.

Men lösningen visade sig vara svårsåld. Parterna jobbade vidare. Haskel och Olsson sprang som skottspolingar mellan bankerna. Två månader senare, i december, presenterades ytterligare ett förslag.

Björn Björnsson fick en andningspaus.

Men den varade inte länge. Parterna hade svårt att enas. Först skulle lösningen presenteras i januari, sedan februari. Till slut blev det sista mars. Det var mycket räknande. Mycket att komma överens om. Mycket juridik.

– Vi fungerade som en skrivcentral, säger Björn Björnsson.

Lösningen innehöll ett nytt låneavtal. Men för att gå med på det måste konvertibelinnehavare och preferensaktieägare konvertera sina innehav till stamaktier. Därefter ska det göras en nyemission på 275 miljoner kronor. Pengarna ska användas för att betala av lån. Om det görs går bankerna med på att skriva ned sina lån med motsvarande belopp. Dessutom ska bankerna kvitta en del av lånen mot aktier.

Totalt innebar det en skuldsänkning med 828 miljoner kronor, där banklån stod för 612 miljoner kronor, konvertibeln för resten.

– Nu försöker vi övertala preferensaktie­ägare och konvertibelinnehavare att byta. Gör de det så har vi ett nytt bankavtal.

Men först ska stamaktieägarna godkänna upplägget på stämman den 9 maj. Därefter behöver minst 95 procent av preferensaktierna samt av konvertiblerna godkänna uppgörelsen. Det beräknas vara klart i mitten av juni. I slutet av augusti ska Eniro sedan göra ytterligare en nyemission, riktad i första hand mot de gamla stamaktie­ägarna, i andra hand mot de nya. Om allt går i lås kommer bankerna att skriva av lån på samma belopp.

För Björn Björnssons del är det dags att samla kraft.

– Det var tuffare och tog mycket mer tid än jag trodde. Jag har ägnat halva min tid åt det här. När jag var 45 och 50, då kunde jag jobba mycket. Men åldern tar ut sin rätt. Nu räcker det.