Siffernissemed affärsnäsa

Nordstjernans vd Tomas Billing har flyt. Förra året gjorde investeringsbolaget ett rekordresultat, i år har samtliga noterade innehav nått all time high på börsen. Substansvärdet har under hans sexåriga styre trefaldigats. Med ett förflutet inom fyra familjeägda sfärer håller han inte alltid varit så. När Tomas Billing 2001, 37 år gammal, tillträdde som ordförande i det sargade byggbolaget NCC var han en kontroversiell rekrytering. Men eftersom han var vd i största ägaren Nordstjernan, hade andra ägare inte mycket att sätta emot.

– Jag ansågs för ung och oerfaren, säger Tomas Billing själv.

Så oerfaren var han nu inte, efter totalt 15 år både på finansmarknaden, i industrin och fastighetsmarknaden, senast vd för Hufvudstaden. Nu har han hållit hårt i klubban i fyra år. Under den perioden har NCC genomgått en metamorfos. Börsvärdet har mer än dubblats till 16 miljarder och kritikerna har tystnat. Viktigaste nyckeln till framgångarna var rekryteringen av nuvarande vd:n, Alf Göransson.

– Vi ville ha en person som hade jobbat både i och utanför byggbranschen. NCC behövde en nytändning och ett mer industriellt tänk. Vi ville också ha en person som var lite yngre. Alf Göransson passade perfekt.

Tillsammans lade Billing och nya ledningen om strategin, renodlade, sålde av de internationella bolagen och lade allt fokus på inköpssamordning och på att tänka mer industriellt.

– Bilpriserna faller varje år, bilindustrin är fenomenal på att öka produktiviteten. Men i byggindustrin händer ingenting.

NCC:s lyft är en viktig orsak till att substansvärdet i Nordstjernan har stigit till nio miljarder på sex år. Billing kom in i det gamla familjeföretaget efter att nuvarande Skandiaordföranden Bernt Magnusson på familjen Ax:son Johnsons uppdrag hade städat upp och sålt av allt utom NCC i det tidigare vildvuxna konglomeratet. Numera är det bara tavlorna med fartygsmotiv på väggarna som påminner om att Nord-stjernan en gång var ett globalt rederi. I dag är det ett investeringsbolag där strategin är att gå emot strömmen. För närvarande spänner innehaven över ett stort fält, från byggsektorn till industrikomponenter och bioteknik.

Nordstjernan höll ett extremt högt tempo förra året. Ni bildade riskkapitalbolaget Engelsberg, förvärvade Norden Machinery, skapade Sirius Machinery, köpte GP Plastindustri, fusionerade Altima och Ramirent och köpte aktier i Active Biotech. Orkar ni hålla den här takten?
– Man måste fånga fågeln i flykten när möjligheten ges. Men 2004 var ett extremt år, det var ett ovanligt år. Man kan inte alltid göra så mycket. Hittills i år har vi inte gjort så spektakulära affärer utan mest tagit hand om förra årets investeringar. Nu söker vi aktivt nya intressanta bolag igen, vi har en stark balansräkning och ett investeringsutrymme på två miljarder.

Vilken typ av bolag letar du efter?
– Mindre och medelstora bolag, gärna familjeägda. Vi vill köpa mellan 25 och 100 procent och investera mellan 100 miljoner och 1 miljard kronor per bolag.

Hur mobiliserar du resurser till alla affärer? Ni är ju bara 7 till 8 personer som jobbar med investeringar.
– Vi tar en del hjälp av konsulter i själva transaktionen, men inte mer än andra företag. Vice vd Peter Hofvenstam och jag har delat upp bolagen mellan oss. Vi gillar att jobba inne i bolagen. Avsikten är inte att bygga en stor organisation, vi ska vara små och snabbfotade. Där är en fördel med att vi är onoterade och har en tydlig ägare. Vi kan fatta snabbare beslut än många andra.

Hur hittar du affärer?
– Det är mycket tillfälligheter som spelar in när man hittar investeringar. Skånska Välinge, som utvecklar golvfogar, kom jag i kontakt med när jag tittade på Pergo, som dåvarande ägarna Custos och Industri Kapital ville sälja. Vi beslöt att vi inte skulle köpa Pergo, men började titta närmare på Välinge. När det gäller Sirius är det samma sak. Jag lärde känna bolaget när jag för över tio år sedan satt i styrelsen för ett bolag som heter Norden Pac som vi förvärvade 2004 och som numera ingår i Sirius-koncernen.

Vad tittar du på i ett potentiellt förvärv?
– Tre saker: vi ska alltid ha en annan åsikt än konsensus vad gäller siffrorna – jag är väldigt sifferorienterad. Vi måste kunna tillföra något nytt och vi måste ha tur med timingen. Det handlar mycket om en känsla – är det läge eller inte? Har man fel timing spelar det ingen roll att allting annat stämmer, köper du högst upp på konjunkturen blir det väldigt svårt och tar många år innan du får tillbaka investeringen.

Vad är du själv mest nöjd med sista året?
– Affären mellan NCC-avknoppningen Altima och finska Ramirent. Med den har vi skapat Europas tredje största maskin-uthyrningsföretag och det är i dag vårt näst största innehav efter NCC. När det gäller NCC är jag nöjd med den stora omställning som ledning och styrelse gjorde för 2-3 år sedan, det ser vi effekterna av i dag.

Är det inte lite väl kort tid att utvärdera fusionen efter bara ett år?
– Geografiskt är de här bolagen en supermix, de var pusselbitar som passade ihop. Dessutom hade vi tur, byggkonjunkturen är stark. Riskkapitalbolagen är väldigt fokuserade på förvärvs- och försäljningstillfällena i affären, men vi ser mer till den långsiktiga avkastningen vi kan få ut. Vi tror, som Lundbergs, på att utveckla våra innehav, vi tjänar på att bolagen tjänar pengar, inte på att sälja av bolagen.

Om vi tittar på NCC, utgör inte det innehavet en alltför stor del av era tillgångar?
– När jag kom in utgjorde det 85 procent, i dag är vi nere i 55 procent. Det var en målsättning att andelen skulle minska, det har den gjort och den kommer att fortsätta minska.

Är det inte för hög risk? Ska man inte ha fler ägg i korgen?
– Fråga Ingvar Kamprad och Stefan Persson om de är ledsna att de har en så stor andel av sina förmögenheter i sina bolag. Som familjeföretag är risken också annorlunda för oss än exempelvis riskkapitalbolagen. Vi har inte alls samma belåning som de.

Kan du tänka dig att sälja posten i NCC?
– Vi har ägt NCC sedan 1928. Det finns alltid ett pris där man måste överväga att sälja, annars vore vi inte affärsmässiga. Men det finns inga sådana planer. Vi har mycket mer att göra där. När jag kom in som ordförande var NCC det sämsta bolaget av de tio största i en dålig bransch. Jag mäter avkastningen på eget kapital varje kvartal, nu ligger vi i mitten, och självklart är målet att vi ska bli bäst.

Om vi tittar på era större innehav, hur tänkte du när ni gick in i exempelvis industriförvaltningsbolaget Skanditek, som haft stämpel som ett ganska tråkigt bolag?
– Vi gick in på 15 kronor, nu står aktien i över 30 kronor, med en uppgång på över 25 procent i år. Vi är inte huvudägare, utan har bara fyra procent, men Vicky (Ax:son Johnson) sitter i styrelsen.

Active Biotech är knappast tråkigt utan har en väldigt volatil historia. Varför valde du det?
– Även där finns en annan storägare, Mats Arnhög, som vi har stort förtroende för, han är också ny i vår styrelse. Active är ett lysande exempel på hur vi försöker vara motvalls. Marknaden var väldigt negativ till läkemedel och bioteknik när vi gick in. Alltså var det rätt timing. Vi tyckte också att deras avtal med israeliska Teva (specialister på MS-medicin, där Active har ett potentiellt läkemedel på forskningsstadiet) verkade spännande. Det är klart att det är en lottsedel, man ska inte ha 55 procent av sina tillgångar i Active Biotech.

Du skräms inte av ryktena och den svaga utvecklingen med förre storägaren Bosse Håkansson?
– Det var ju ytterligare ett skäl till att vi kunde köpa för ett rimligt pris. Vi tycker att Mats Arnhög och den nya ledningen har gjort ett bra jobb hittills.

Kursen har stigit rejält sedan ni kom in för knappt ett år sedan, från 35 till 67 kronor, blir du inte frestad att sälja?
– Inte ett dugg. Om det här fungerar blir det en mångmiljardaffär, många MS-patienter har en usel livskvalitet därför att de måste ta sin medicin som spruta. Active har en tablett, som skulle göra livet mycket lättare för patienterna.

Är du beredd att satsa mer?
– Ja, vi garanterade en nyemission senast i somras.

Vilket av era innehav har den största potentialen?
– Jag vill inte kommentera noterade innehav, men av onoterade är det nog Välinge. Bolaget har i dagarna tecknat ett kontrakt med ett av världens största golvbolag, tyska Kaindl. Med det avtalet blir vi golvbranschens Microsoft. Välinges värde kan trefaldigas. Drömmen är att Välinges golvfogar blir standard i branschen. Men alla innehav har både potential och risk.

Planerar ni att börsnotera Välinge och andra onoterade innehav?
– Välinge är väldigt lönsamt, med marginaler på 50 procent, men jag är inte säker på att börsen skulle uppskatta ett bolag med bara licensintäkter. Vi skulle kunna notera Sirius om vi ville, men jag tror att det finns många fördelar med att vara onoterad. Det är enklare att vara utanför börsen. Ofta kan kostnaden vara större än vinsten i den typen av industribolag. Det är skillnad med konsumentbolag, som kan använda noteringen som marknadsföring.

Hur ser du på begreppet risk?
– Vi är generellt sett risk-averta och jobbar inte med hög belåning som många andra aktörer, och vi tycker att man ska få betalt för att ta risk. Det gör naturligtvis att vi missar en del guldägg ibland genom att vi inte hoppar på trender.

Kan du tänka dig att satsa i olja eller shipping, som är Nord-stjernans gamla kärnverksamhet?
– Vi tittar ju på branscher som inte är så populära och eftersom båda är heta är sannolikheten liten att vi skulle gå in just nu.

Hur ser du på prisläget på bolag i dag?
– Det finns mycket kapital som söker investeringar och det driver upp priserna. Om priset är för högt går bara att säga i efterhand. Vi har inte köpt något på tolv månader, vi har inte hittat något vi tycker är intressant, men nu håller vi på att slutföra en affär som känns riktigt spännande, ett lönsamt familjeföretag i transportsektorn.

Ni startade ett nytt riskkapitalbolag, Engelsberg, med Sjätte AP-fonden förra året. Varför körde ni inte på egen hand?
– De har ett starkt nätverk och kapital. Det här är en mycket liten verksamhet, vi har tre investeringar. Förhoppningen är att portföljen ska bli något som har betydelse för vår verksamhet.

Vad har ni för tillväxtmål?
– Det har vi inga, det vore livsfarligt. Det gäller alla våra investeringar, vi prioriterar lönsamhet. Vd:ar vill alltid växa, det är en inneboende kraft hos dem, då gäller det att ordförande och ägarna balanserar den strävan, de ska hålla emot.

Du är unik genom att du har arbetat i fyra av Sveriges ägarsfärer, Proventus/Robert Weil, Hagströmer & Qvibergsfären, Fredrik Lundberg och nu Ax:son Johnson – på vilka sätt skiljer de sig åt?
– Jag ser det mer som personer än sfärer. Jag har alltid arbetat med fysiska ägare, jag gillar att ha synliga ägare som man kan kommunicera med. Det är jättestor skillnad på dem, alla har sitt sätt att jobba. Mats Qviberg är exempelvis mer spontan, medan Fredrik Lundberg är mer eftertänksam. Robert Weil är annorlunda genom att han har ett så stort konst- och designintresse. Antonia och Vicky är ett kvinnligt tandempar som går sina egna vägar och har ett stort intresse av humaniora.

Vad utmärker Nordstjernans kultur?
– Vi är otåliga och långsiktiga. Det finns ingen motsättning i det som en del tror. Se på H&M och Ikea, de är extremt långsiktiga men också förändringsbenägna. Här finns också en entreprenörsanda och det är roligt att man kan ha råd och möjlighet att investera i ett spännande medieprojekt som den nya veckotidningen Fokus. Det är väldigt små pengar men vi hade säkert inte gjort investeringen om vi varit ett börsbolag.

Har du någon erfarenhet som entreprenör?
– Inte på så sätt att jag har startat en egen verksamhet. Men entreprenörsanda kan betyda olika saker, att bygga nytt, bättre och större. Det är ett sätt att tänka, en vilja till förändring. Alf (Göransson) är en entreprenör i byggbranschen, han vill genomdriva förändringar. En entreprenör är i mina ögon någon som fortsätter att kämpa trots att han eller hon får nej hela tiden.

Berätta något roligt minne.
– När jag var vd på Hufvudstaden brukade jag åka rullskridskor till jobbet. En dag ringde en upprörd aktieägare till min ordförande Mats Qviberg och tyckte att det var klart olämpligt att vd:n för fina Hufvudstaden åkte rullskridskor. Mats svarade att “om rullskridskor är det största problemet vi har med vår vd har Hufvudstaden inga problem”. Nu för tiden får jag ibland frågan “var är rullskridskorna?” från Vicky och Antonia.

Har du blivit lurad någon gång?
– Ja. Men det förtränger jag, det har inte gällt något allvarligt och man måste gå vidare. När man är “ung och lovande” är man lite naiv ibland. Erfarenheten gör att man blir mer på sin vakt.
______________________________________________________________

SOMMARSTÄLLE I SKÅNE
Född: 1963 i Helsingborg.
Bor: Bromma, sommarställe i Skåne.
Familj: gift med skolkamraten Jenny, två barn (tvillingar). Systerson till författaren Per Wästberg och förre politikern, redaktören etc Olle Wästberg.
Utbildning: Handelshögskolan i Stockholm (“det var alldeles för slött där”).
Karriär: Obligationsmäklare på Salomon ­Brothers, investment manager på Proventus (Proventus/Weil-sfären), vd Monark Bodyguard (tillverkar motionsutrustning, ingick i börsnoterade Monark Stiga), investmentmanager på investmentbolaget Custos, vd i fastighetsbolaget Hufvudstaden (Mats Qviberg/ H&Q-sfären och senare (Fredrik) Lundbergs­fären), sedan 1999 vd för Nordstjernan (gamla redarfamiljen Ax:son Johnson).
Intressen: Löpning, formgivning, skärgården.
Räknenisse: Han låter alla som ska anställas göra ett matteprov.
_______________________________________________________________

DETTA ÄR NORDSTJÄRNAN
Substansvärde: 9 miljarder kronor.
Omsättning 2004: 46 miljarder kronor.
Vinst 2004: 1 miljard kronor.
Noterade innehav: Byggbolaget NCC (33 procent), finska Ramirent (27 procent), kol/glasfiberprodukttillverkaren Exel (31 procent), KMT (40 procent), Active Biotech (8 procent), Skanditek (4 procent).
Onoterade innehav: GP Plastindustri, Sirius Machinery, Välinge som utvecklar låssystem för golv, veckotidningen Fokus.
Driver riskkapitalbolaget Engelsberg med 6:e AP-fonden.
Styrelse: Ordförande Johan Björkman (finansman), Viveca
Ax:son Johnson och Antonia Ax:son Johnson (släktens överhuvuden, arvtagerskor), Mats Arnhög (finansman, ny 2004), Marcus Storch (industriman, bland annat vd Aga).
Huvudägare: Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse.