Sent ska syndarn vakna

Hur blev Sveriges flyktingpolitik så extrem, i ett europeiskt perspektiv? Den frågan fick Widar Andersson, socialdemokrat och chefredaktör för Folkbladet, under ett seminarium som tankesmedjan Axess ordnade förra veckan. Anderssons svar gick ut på att Socialdemokraterna och Alliansen lämnade invandrings- och integrationsdiskussionen i händerna på Miljöpartiet och Sverigedemokraterna, längst ut på varsin kant i riksdagen. I praktiken fick Miljöpartiets agenda styra. Först genom att Fredrik Reinfeldt gjorde upp med MP om invandringspolitiken efter valet 2010. Sen genom att Stefan Löfven plockade in Miljöpartiet i sin regering förra hösten.

Jag trodde, naivt nog, att Allianspartierna efter valnederlaget 2014 skulle dra sina slutsatser av SD:s framgångar. Att de skulle försöka locka tillbaka opinionen genom att positionera sig på mittfältet i immigrationspolitiken, inta de stora öde ytorna mellan ”Öppna era hjärtan!” och ”Stäng gränserna!”. I stället enades de med regeringen om decemberöverenskommelsen och fjättrade sig därmed vid den befintliga politiken. Sedan hände inte mycket förrän flyktingkrisen eskalerade till kaos denna höst och DÖ dessutom sköts i sank.

Nu har Kristdemokraternas Ebba Busch Thor börjat lösgöra sig ur Miljöpartiets grepp och skissar på en egen flyktingpolitik (se sid 24). För sent ska syndarn vakna, som det stod i den gamla psalmboken.

Intensivt men kort

När Berlinmuren föll 1989 och kalla kriget tog slut inleddes en internationell frihetstid både politiskt och ekonomiskt. Det känns som att den är slut nu (se sid 11).