Se inte tillbaka!

“Du tronar på minnen från fornstora dar”, sjunger svenskarna i nationalsången.

Helt fel. Tvärtom är glömskan vår största tillgång och de fornstora dagarna gravt överskattade.

Tvåhundraårsminnet av 1809 är ett talande exempel. Trots vissa försök blir högtidlighållandet av Sveriges dramatiska år, när vi förlorade Finland och vann en ny författning, en avslagen historia.

I modern tid kunde vårt finaste ögonblick ha infallit den 29 juni 1958, då rekordårens tillväxt kulminerade. I VM-finalen mot Brasilien gjorde Nisse Liedholm 1–0, och Sverige var för en stund bäst i världen inte bara på kullager, kanoner och välfärd, utan också på bolltrollande.

Nästan ingen ser dock på detta som vår nationella höjdpunkt, av den enkla orsaken att framgångssagan fortsatte. Trots en och annan kris har Sverige förblivit en nation som mera intresserar sig för framtiden än för det förflutna.

Under ett par veckor i Uruguay funderar jag över det här. Parallellerna mellan de två blå-gula rikena är slående:

Välfärdstraditioner. Öppna ytor utan trängsel. Homogen och välutbildad befolkning. Flödande vattenkraft som ger miljövänlig el. Fri position mellan stormakterna, stabil blockpolitik, tydlig affärsidé på exportmarknaden. Mild temperatur och lika milt temperament.

Det som skiljer oss åt är att uruguay­anerna blickar bakåt.

Höjdpunkten för detta slättland med tre miljoner invånare inföll den 16 juli 1950. Då sköt yttern Alcides Ghiggia 2–1 i VM-finalen mot Brasilien, och lilla Uruguay blev världsmästare i fotboll.

Samtidigt drog Koreakriget i gång med USA som huvudrollsinnehavare. Storbritannien hade gett upp Indien, och försökte utan framgång behålla kolonierna Malaysia och Kenya.

Rörelserna på världskartan var dåliga nyheter för Uruguay, vars ekonomiska succé byggde på livsmedelsexport till framför allt Storbritannien. Nu ersattes denna lukrativa Pax Britannica av en mindre gynnsam Pax Americana.

USA var nämligen ingen köpare av jordbruksprodukter, utan en konkurrent. I femtio år gick det utför med Uruguay, genom gerillakrig, diktatur och allsköns tråkigheter. Av det politiska föredömet blev en bananrepublik.

Minnet av välfärdsstaten levde dock kvar, och Uruguay blev ett land där glaset alltid är halvtomt, där även lyckligt lottade medborgare svarar ”sådär” på frågan hur det går för dem.

Under den svenska 1990-talskrisen återberättades denna sedelärande berättelse ibland. Sedan genomfördes en rad reformer, vars frukter vi har skördat som stigande välstånd fram till åtminstone 2009.

Sverige klarade skivan, den gången, men frågan är om vi inte måste damma av skräckexemplet från Rio de la Plata igen.

Jag slår mig ner på en bar i Montevideo med den liberale politikern Alvaro Lorenzo. Hans lista på reformkrav låter bekant:

Ryck upp utbildningen, konkurrensutsätt den offentliga sektorn och släpp loss entreprenörerna.

På varje punkt liknar det Sverige, fast med sämre utgångsläge. Också vi har mediokra resultat i skolan, en offentlig sektor som inte levererar, hög ungdomsarbetslöshet samt en sårbar affärsidé på exportmarknaden.

Uruguay har sin livsmedelsindustri, Sverige sina storföretag. Vi delar också den mentalitet som gör att problemen är kulturella, snarare än politiska:

Förväntan om att stat och kommun ska fixa det mesta, en löntagarkultur snarare än en företagarkultur, en missunnsamhet som speglas i skattesystemet, stora krav på offentlig välfärd men krympande bidrag till den från yngre generationer.

Reflexen att se bakåt är vår fiende. Tänk på det när Välfärds-Sverige framställs som ett förlorat paradis, när Saab vill bli räddat med statliga pengar, och när underhållningsindustrin försvarar sina affärsmodeller från 1900-talet i domstol.