SD:s Joker ler i Gotham Sweden

Nu har det hänt: SD är Sveriges största parti. Demoskop (15/11) gav SD 24 procent, om det vore val i dag. Socialdemokraterna fick 22,2 procent och Moderaterna 17,8 procent. Det resultatet kan inte kallas helt oväntat eftersom de senaste mätningarna visat 23 procent (DN/Ipsos, oktober) och 20,7 procent (Novus, september). Men att S i en mätning blivit brädade av Sveriges mest utskällda parti, skulle ändå kunna ses som en stor nyhet.

I stället vinklade redaktionerna på att Jimmie Åkesson inte kommer att få bilda regering.

Det parti som S fruktar mest är SD. Den analysen gjorde Widar Andersson och jag skrev om det i maj, på denna plats. Det betyder att det finns en uppstickare som förstår det hundra år gamla maktpartiets väljare bättre än de själva gör.

Nyss såg jag filmen Joker. I den driver särlingen Joker omkring i ett stenhårt Gotham City, mobbad på jobbet och nerslagen på gatan. Tills han en dag börjar slå tillbaka. När han i slutscenen ser sig om möts han av människor i flinande Joker-masker och vi förstår att han är den nye hjälten.

Och i verklighetens USA har filmen om den ökände Joker spelat in mer pengar än Hollywoods senaste superhjältefilmer (The Wrap 17/11). I en värld av skol- och hungerstrejker, demonstrationer och ockupationer ser vi hur nya hjältar förkastar det gamla och kräver respekt för rätten att bryta regler.

Den svenska politikens Joker har brutit mot den svenska medel- och medieklassens vedertagna koder, och blivit ordentligt påpucklad för det, men det stoppade varken hans eller partiets framfart. Det var precis tvärtom. Det var just när det välmenande men likväl självöverskattande etablissemanget blivit för självsäkert, som hans budskap tog skruv hos de väljare som kände igen sig i Joker.

De opinionsbildare som marknadsfört hur SD skulle isoleras, och de politiker som stoltserat med sin beröringsskräck, har den senaste tiden blivit alltmer tystlåtna på denna punkt.

De har också slutat hyssja dem som tillåtit sig att använda ordet eliter om delar av det svenska samhället. För nu står det klart. SD tar väljare både från S och M, och det partierna har gemensamt är identiteten som maktparti. S har svårt att glömma nesan i att M faktiskt varit större än de själva, och nu händer det igen. Något har gått förskräckligt fel och Joker är det tydligaste tecknet. Nyligen skrev Widar Andersson om SD igen och sa att han anser att de övriga partierna har övergivit befolkningen. Och på så vis har de påskyndat SD:s stadiga tillväxt. Domen är blytung: tidigare stadiga samhällsbärare när det gäller grundläggande statliga uppgifter har lämnat staten vind för våg och av SD-blyga skäl mer eller mindre blundat för och förnekat framväxten av allvarliga socialpolitiska problem i Sverige.

Och så kommer de för en person, som liksom jag som varit i medierna i trettiofem år, smärtsamma orden att av rädsla för att angripas i medierna så har det svenska samhället tillåtits att försämras och förråas på ett helt osannolikt sätt.

Låt säga att Widar har rätt. Då är den korrekta analysen att SD:s framgångar inte bara beror på Annie Lööfs huvud i sanden, Moderaternas senfärdighet eller Socialdemokraternas numer fallerande politiska fingerfärdighet.

Det grundläggande problemet är att vi alla har en del av ansvaret för att Sverige har blivit ett råare ställe. Vi har i en sorts Hollywood-dröm om Sverige som världens superhjälte tappat greppet och låtit förfallet göra landet till ett Gotham City. Och det berättar dramat, att i Gotham Citys illa upplysta gränder grabbar den som kan makten och vrider vapnen ur händerna på den gamla eliten.

Det finns ingen annan att skylla på än oss själva, som medverkat till att livet för Joker blivit så kaotiskt, att hans senkomna revolt till slut väcker de andra som också förlorat sin trygghet. Den som vill vända utvecklingen i Gotham City, kan inte vara något mindre än en superhjälte.

Författare och journalist som skriver en krönika i Affärsvärlden var fjärde vecka.

Nu har tredje säsongen av The Crown landat … och det är intressant hur stor vikt vi fäster vid denna berättelse. Kanske har det något att göra med att när verksamheter som exempelvis polisen, Migrationsverket och Svenska kyrkan genomgår radikala förändringar som inte nödvändigtvis uppfattas som förbättringar – så ökar behovet av en långsiktigt stabiliserande institution? Som monarkin.