Saudi-doktrinen

I en låda någonstans i källaren har jag en prålig medalj från kungen av Saudiarabien, för befrielsen av Kuwait. Den skickades till alla som tjänstgjorde på det svenska fältsjukhuset i Riyadh 1991.

Vi som var där under Gulfkriget hade order om att gå våra saudiska värdar till mötes. Vi avstod från sprit i tre månader enligt den officiella lokala seden. Vi sprättade bort det utmanande kristna korset, svenska flaggan, från uniformen.

Som tack alltså denna medalj, som snart fick sällskap av en blygsammare variant från vår egen överbefälhavare. Det svenska och det saudiska kungadömet gick nämligen armkrok i den internationella ansträngningen för att stoppa Saddam Hussein.

Handlade det om mänskliga rättigheter?

Nja, jämfört med saudierna och kuwaitierna liknade Saddam närmast en sekulariserad feminist, om än extra våldsbenägen. Det blågula bidraget till krigsinsatsen var visserligen humanitärt, men FN-koalitionen med amerikanerna i spetsen skickades för att försvara ett par medeltida monarkier.

Låg det i Sveriges nationella intresse?

Absolut, eftersom vi är lika beroende som alla andra av oljan från Persiska viken. Irak hotade helt enkelt maktbalansen i regionen.

Två decennier senare är Saudiarabiens betydelse om möjligt ännu större. Oljepriset kan avgöra världens ekonomiska öde i spåren av finanskriserna, och endast huset Saud har kapacitet att hålla volymerna uppe. Samtidigt är landet den strategiska motvikten till mullornas Iran, efter USA:s blunder att skapa ett vakuum i Irak, arabvärldens traditionella frontstat mot Persien.

Verklighetens säkerhetspolitiska vägval är som synes lite knepigare än vad som framgår av den koleriska debatten om vapenexporten. Svensktillverkade vapen ska inte användas mot civila eller i angreppskrig, det är självklart, men för övrigt kan man lika gärna tillämpa stabilitetsprincipen som demokratiprincipen. Tagga ner med de moraliska anspråken en aning, men var desto striktare i tillämpningen.

När frågan nu ska utredas borde två enkla kriterier gälla:

1/ Uppfylls de etiska minimikraven ovan?

2/ Ligger försäljningen i Sveriges intresse?

Med denna utgångspunkt blir det faktiskt okej att exportera pansarvärnsrobotar till Saudiarabien, inklusive anläggning för underhåll och modifiering. Så vad handlade allt hysch-hysch egentligen om? Två svenska regeringar i rad gjorde uppenbarligen samma bedömning, men när ingen orkar stå för den blir det till sist skumrask av alltsammans.

Sten Tolgfors hade förvisso skäl att avgå som försvarsminister, men samröret med Saudiarabien kom långt ner på listan.

Det realistiska alternativet till den saudiska monarkin är, åtminstone på kort sikt, snarare al Qaida än några vidsynta liberaler. Man kan också fråga sig om det är bättre för demokrati och mänskliga rättigheter att ett geopolitiskt nyckelland köper ryska eller amerikanska vapen i stället för svenska.

Sveriges höga svansföring i utrikes-, handels-, bistånds- och flyktingpolitiken föddes i skammen efter andra världskriget. Krypandet för Nazi-Tyskland skulle kompenseras, och en växande ekonomi gav resurser att göra gott i världen. Ett växande försvar krävde dock även växande vapenexport och här står vi nu; vackrast i orden, men ganska ordinära på jorden.

Visst ska Sverige och svenska företag agera anständigt, men det gäller att anpassa snacket efter verkstaden och att acceptera verklighetens gråskalor. Ty dubbelmoral är inte dubbelt så bra som moral.

Niklas Ekdal är författare och kolumnist. Han medverkar i Affärsvärlden med en krönika varannan vecka.