SATELLITTELEFONI: Inte science fiction

Open haling frequencies! brukar kapten Kirk beordra sinamedarbetare i TV-seriens Star Trek när han vill prata med någonpå en annan plats i rymden. Och på något underligt sätt fårrymdseriens hjälte då kontakt med någon annan som befinner sigpå en helt annan planet eller galax i rymden.

Mycket snart kommer vi jordbor att göra ungefär samma sak, talagenom rymden. Låt vara att vi begränsar oss till jordsfären. Mendetta och mycket mer blir möjligt genom rymdenskommunikationssystem, telesatelliterna, som kan nå oss var vi änbefinner oss på för otillgängliga platser på eller ovanförjordklotet.

Chansen finns dessutom att jordens rymdsystem blir vassare änfiktionens. Vem har ännu sett Star Trek-medlemmarna skickamusikvideos med Michael Jackson mellan sig eller handla mat viacyberspace? Detta handlar förstås om alla de telesatellitprojektsom antingen är på planeringsstadiet eller som redan håller påatt skickas upp i rymden.

Den så kallade satellittelefonin utgår från ungefär samma tekniksom mobiltelefonin, alltså radiovågor, men bygger upp telenätetmed satelliter i rymden istället för basstationer på jorden.Visserligen måste radiovågorna vara starkare om de ska nå ossfrån rymden än vad som behövs med signalstationer nere på jorden.Det betyder också att telefonerna blir lite annorlunda (en delbehöver till exempel längre antenner) – men i övrigt liknarsatellittelefoni en hetare version av mobilsystemen för dem somvill prata i telefon överallt i världen.

Grundtanken med att skicka telefonsamtal via satelliter ärförstås att öka tillgängligheten. Dels finns det extremt mobilatelefonanvändare, som vill kunna använda samma telefon trots attde då och då passerar några nationsgränser. För trotstelevärldens alla standardiseringsorgan så samsas detfortfarande många olika mobilteletekniker på samma yta. Men ettkanske ännu viktigare argument för att bygga telesystem i rymdenär att nå människor på isolerade platser i världen, exempelvis iSahara eller på öar mitt ute i Oceanen. Över vissa delar av denafrikanska kontinenten är telefonin dessutom fortfarande heltobefintlig och där kan satellittelefonin bidra till en snabbareutbyggnad av kommunikationsnät än om länderna istället skallsatsa på traditionella fasta eller mobila telenät.

Efterfrågan på telelösningar kommer därför aldrig att bliproblemet för satellittelefonin. Däremot är det värre medkostnaderna. Eftersom telefonnätet just består av satelliter somskall byggas och därefter skickas upp från rymdstationer så ärdetta ingen billig historia. De fem större satellitprojekten somjust nu planeras beräknas totalt kosta 20 miljarder dollar,alltså 150 miljarder kronor. Och detta gäller bara självastartskedet, är det bäst att tillägga.

Företagens ledningar måste därför lägga ned ungefär lika mycketenergi på finansiering som att utveckla teknik eller bygga nät.Möjligen är det också en högre risknivå än vanligt som har fåttockså andra ägare än bara teleoperatörer att driva projekten. Idet kanske mest kända projektet, Iridium, är det den amerikanskaelektroniktillverkaren Motorola som hittills varit mesttongivande även om teleoperatörer också finns med iägarförteckningen som Sprint i USA och italienska Stet. I ettannat projekt, Globalstar är Qualcom en av huvudägarna,telefirman som har lanserat en av de nya mobilteleteknikerna.Och i det allra häftigaste satellitprojektet, Teledesic, som ärmycket större, mycket dyrare och förstås mycket bättre än allaandra satellitprojekt tillsammans så är det miljardärerna BillGates och Craig McCaw som utgör drivande krafter och ärhuvudfinansiärer.

Det verkar dock som om det finansiella läget försatellitprojekten har förbättrats avsevärt bara under detsenaste året. Aktiekursen i ett av projekten, Globalstar, harnästan fördubblats sedan årsskiftet. Förtroendet för projektenökar, inte helt förvånande, i takt med att startdatumet ochdärmed intäkterna kommer närmare.

Av de nya projekten är det Iridium som har kommit längst. Redan1998 skall det börja användas, vilket betyder att Iridium förögonblicket är i full färd med att skicka upp sina totalt 66satelliter i olika banor runt jordklotet. Det går snabbare änman kan tro, sedan maj i år har ungefär hälften av satelliternasänts upp.

I vissa delar av världen finns det redan fungerandesatellittelefoni, om än av ett trubbigare snitt än desatellitprojekt som är under utveckling. Det allra första av demvar Inmarsat (International Maritime Satellite Organisation) sombörjade användas redan 1982 till rösttrafik, data och telefaxför sjötrafiken. 1989 byggdes användningen dessutom ut till attomfatta landbunden teletrafik, och sedan dess har också ettantal andra regionala satellitsystem byggts upp, främst för atttäcka stora länder med landskap som av olika skäl hindraruppbyggnaden av annan telekommunikation.

Men systemen är dyra att använda och tekniken är fortfarandedålig. De befintliga systemen bygger på så kallad GEO(geostationary earth orbit), i motsats till MEO (medium earthorbit) eller LEO (low earth orbit). Detta handlar helt enkelt omifall telenäten skall etableras långt ifrån eller nära jorden.Principen är att desto längre satelliterna är från jorden justörre yta täcker de (som i GEO-näten) men får å andra sidandärmed sämre kvalitet. De befintliga GEO-näten har sällan mer änen satellit, men kräver terminaler med kraftiga antenner och gerofta ekon på röstöverföringen.

Flera av de nya projekten bygger istället på LEO, exempelvisIridium-projektet, vilket också förklarar varför de kommer attskicka upp så många satelliter. Avsikten med de nyasatellitprojekten är också att täcka hela världen, även ommetoderna skiljer sig lite.

Vissa, exempelvis Globalstar och Odyssey, skall till stor delanvända sig av befintliga fasta och mobila nät tillsammans medsina egna satelliter. Andra projekt, som Iridium, förlitar sig imycket större utsträckning på sina satelliter, somtelefonanvändarna kopplas till direkt. Detta förklarar också attantalet satelliter varierar mellan projekten. Inmarsats projektICO kommer till exempel bara att skicka upp tio satelliter. Om åandra sidan Iridiums projekt med 66 satelliter kan verkaambitiöst så är det ingenting mot Bill Gates Teledesic. Från år2002 skall nämligen Teledesic utgöra ett fullfjädrathöghastighetsnät (bredband) för kommunikation av multimediaalltså internet, TV och interaktiv handel för hela världen. Allaskall kunna koppla upp sig via Teledesic oavsett var manbefinner sig, såväl i New York som i de bortre delarna avMongoliet.

Teledesic konkurrerar inte bara med de övriga satellitprojektenutan också med de befintliga telenäten: kontakten med exempelvisinternet skall vara snabbare via Teledesic än via något annattelenät.

För att nå denna vision planerar Teledesic därför att skicka upp840 satelliter vilket likt Iridium sker i banor närmare jorden,alltså ett LEO-nät. Detta kostar också pengar, totalt väntasrymdsättningen av Teledesic kosta nio miljarder dollar alltsårunt 70 miljarder kronor, vilket gör det till det enskiltdyraste satellitprojektet.

Det finns heller inget som talar för att satellitprojekten medall nödvändighet blir lönsamma. Utredningsinstitutet Ovum troratt de årliga intäkterna till satallittelefonin om fem år liggerunder fyra miljarder dollar. Projekten konkurrerar inte bara medvarandra utan också med den snabba utbyggnaden av telefonnätenpå marken, både mobila och fasta. Om Teledesic blir verklighetser detta ut att kunna slå ut hela den övrigasatellitteleindustrin.

Ett annat problem som hela satellitindustrin förr eller senaremåste ta itu med är att det på sikt verkar bli lite trångt irymden. Enligt en studie som Teal Group har gjort omkommunikationssystemen i rymden så väntas över 1.300 satelliterskickas upp under de kommande tio åren. Dessa rörtelekommunikation.

Lägg till detta alla andra satelliter som skickas upp förexempelvis TV och forskning så är det tydligt att det iframtiden handlar om mycket skrot som far runt jorden i olikabanor.