Sanningens ögonblick

Någon gång efter sommaren inleds med stor sannolikhet rättegången mot de sex misstänkta i den uppmärksammade insiderhärvan. På ena sidan sitter kammaråklagare Stig Åström. Tillsammans med sitt team på Ekobrottsmyndigheten har han producerat en 6 000 sidor tjock förundersökning som till stora delar blev offentlig i och med åtalsbeslutet i fredags.

På andra sidan sitter de sex åtalade med sina advokater. Eftersom det inte handlar om rättsväsendets vanliga klientel av samhällets olycksbarn kan vi redan nu gissa att motelden blir kraftfull. Här talar vi om sex män med betydande resurser att försvara sig.

När domen till slut faller i detta stora mål får vi veta om den hårt kritiserade nya insiderlagen fungerar eller inte.

Dagens finanskris jämförs ofta med den stora depressionen på 1930-talet. Men det finns fler kopplingar. I USA började man då reglera hur personer med insyn i bolagen fick handla med aktier. Chefer och storägare förbjöds att göra kortare affärer än sex månader.

Att göra aktieaffärer på inte offentliggjord men kursdrivande information har däremot inte varit olagligt speciellt länge för personer utanför insynskretsen. Även om det på många håll uppfattades som djupt omoraliskt så ansågs det i Sverige vara för svårt att bevisa skuld i frågan.

Under 1980-talet mångfaldigades omsättningen på aktiebörserna och informationstekniken gjorde kommunikationen blixtsnabb. Värdet av insiderinformation växte, frestelserna blev större. Svaret från samhället blev de första trevande försöken till en modern lagstiftning mot insiderbrott.

I Sverige dröjde det till år 1991 innan vi fick en lag som slog fast att det var förbjudet för personer även utanför insynsställning att utnyttja insidertips. Insiderlagen visade sig dock vara krånglig, svår att tillämpa och knappast speciellt avskräckande.

Som en direkt konsekvens av EU:s marknadsmissbruksdirektiv från 2003 började regeringen arbeta fram ett försök till en reformerad och effektivare lagstiftning i Sverige. Den 1 juli 2005 trädde marknadsmissbruklagen i kraft. Redan från start kritiseradades den för att vara för bred. Lagtexten kunde tolkas som att Stureplansskvallret på exklusivare lunchrestauranger är “obehörigt röjande av insiderinformation” som kan ge böter eller fängelse i högst ett år. Vad menades egentligen med insiderinformation? Prejudikat skulle behövas för att svara på det.

Den 23 augusti 2005 handelsstoppades verkstadsbolaget Tivox. Dagen därpå försattes företaget i konkurs. Bara timmar före stoppet ringde en av Tivox finansiella rådgivare till en storägare som började dumpa Tivoxaktier. Tingsrätten dömde till böter och villkorligt för insiderbrott. Men i högre instans stötte åklagaren på patrull. Hovrätten sänkte dagsböterna för rådgivaren och friade storägaren. Domen fastställdes senare av Högsta domstolen, till Ekobrottsmyndighetens stora besvikelse. Domen går att tolka som att det bisarrt nog är tillåtet att handla på insiderinformation, så länge den inte är mer specificerad än en uppmaning att köpa eller sälja ett värdepapper.

Den nu aktuella insiderhärvan rör sig visserligen i samma lagrum som Tivoxmålet. Men annars är skillnaderna stora. Åklagaren misstänker grova insiderbrott i 19 bolag och en vinst på 130 miljoner kronor. De två huvudmisstänkta, döpta till Cevianmannen och Nordeamannen i media, anklagas också för grovt skattebrott.

Men en sak har Tivoxmålet och insiderhärvan gemensam. Nämligen den oerhört svåra uppgiften att bortom allt rimligt tvivel bevisa lagbrott. Då krävs inte bara indicier, som alldeles för träffsäkra affärer. Utan det krävs vad amerikanerna kallar “a smoking gun”. Alltså odiskutabla bevis. EBM:s telefonavlyssning bjuder på en hel del som liknar den varan. Här ett utdrag där åklagaren hävdar att Cevianmannen och en anställd vid Carnegie i Danmark diskuterar ett kommande bud på den mexikanska flygplatsförvaltaren Aeroportuario del Sureste (ASUR):

Carnegiemannen: Problemet [Cevianmannens förnamn] är att det finns ännu en spekulant på hela klabbet. Budet blir alltid 51.

Cevianmannen: 51?

Carnegiemannen: Ja.

Cevianmannen: OK.

Carnegiemannen: Men det finns en annan spekulant i år som äger Köpenhamns flygplats. De äger, du vet, indirekt och direkt omkring 15 procent av bolaget.

Cevianmannen: OK.

Carnegiemannen: Och det finns ett konkurrerande bud på äh 65.

Cevianmannen: 65?

Carnegiemannen: Ja.

Cevianmannen: Men det här 65 det går inte ut på marknaden, eller?

Räcker detta? Misstänkt, javisst. Men juridisk och moralisk skuld är två olika saker. Och med en så vag lag är utgången långt ifrån given, hur illa telefonsamtalen än ser ut.

För Ekobrottsmyndigheten är utgången i insiderhärvan en ödesfråga. Myndigheten behöver fällande domar. EBM har lagt stora resurser, enorm prestige och i praktiken ödelagt sex människors liv för att få en fällande dom i det största insidermålet i Sverige hittills. Och det räcker inte att de två huvudmisstänkta åker dit för grovt skattebrott.

Det blir knappast en överraskning om den så kallade Morgan Stanley-mannen frias. Där är av allt att döma bevisningen tunn. Inte heller är det förvånande om den bankkontakt som brukar kallas Luxemburgmannen frias. Men om de två huvudmisstänkta frias för grovt insiderbrott när till sist avgörs är det ett dråpslag för EBM och ett hot mot dess redan ifrågasatta existens; nedläggningsivrarna lär inte försitta det tillfället.

Både EBM och den svenska aktiemarknaden måste nu få en dom, i sista fall i HD, där det tydligt framgår varför de misstänkta frias eller fälls. Det allra värsta vore ett nytt Tivoxfall. Ett otydligt, märkligt prejudikat som bara ytterligare ökar osäkerheten om vad som är rätt och vad som är fel. En lag som skrämmer oskyldiga och låter uppenbara skurkar gå fria.

Om domstolarna misslyckas måste lagen skrivas om. Tilltron till både marknaden och samhället kräver en fungerande insiderlagstiftning.