Sanningen om generation O

Nu när det nihilistiskt namngivna nollnolltalet börjar lida mot sitt slut kan vi räkna med en del svepande generaliseringar om händelserna och fenomenen som definierade detta decennium.

Som förebyggande åtgärd skulle jag vilja göra ett försök att reda ut en del missförstånd kring den så kallade millenniegenerationen, som i den mest populära definitionen innefattar de som är födda efter 1982.

Det går knappt en vecka utan att det dyker upp någon ny, halvpinsam akronym som ska sammanfatta denna generation – oftast har det något med internet att göra, oftast handlar det om att de är karriärister, fåfänga och besatta av “självförverkligande”.

Det är knepigt att generalisera om hela generationer, men kanske är det rimligt att tro att kombinationen av internet som socialt verktyg och ett decennium som präglats av enorma politiska händelser faktiskt skulle kunna forma en generation som inte alls är särskilt självupptagen, utan tvärtom ovanligt intresserad av gemenskap, grupptänkande och politisk förändring.

Kanske beror det bara på att jag tillbringade ohälsosamt mycket tid de senaste två åren med att följa Barack Obamas presidentkampanj, men jag kan inte minnas att jag någonsin haft att göra med unga människor som är mindre cyniska och mindre politiskt apatiska än just de miljontals 1980-talister som kämpade till sig Obamas valseger, som om deras liv hängde på det (han hade vunnit även utan dem, men det hade varit hårfint).

Den bästa inblicken i Obamakampanjens unga idealism får man om man läser intervjun med 26-åriga Chris Hughes i senaste numret av Fast Company (förvisso en samtidstypisk bibel för 1980-talistkarriärister) där han poserar på omslaget bakom den tacksamma rubriken “Grabben som gjorde Obama till president”.

Det var Chris Hughes som skapade Obamas kampanjsajt, MyBarackObama.com, som visade sig bli den mest effektiva kampanjsajten i amerikansk politisk historia (Obamas kampanjchef David Plouffe säger att “vi hade inte vunnit utan Chris”).

Innan dess hade Hughes varit med och grundat Facebook tillsammans med två collegekompisar, Mark Zuckerberg och Dustin Moskovitz. När han tillfrågades om han kunde tänka sig att lämna Facebook för att jobba med Obamas presidentkampanj var den sistnämnde långt ifrån favorit i valet, medan Facebook fick miljarderbjudanden från Yahoo och Viacom. Hughes tackade ändå ja.

Hans egen biografi råkar vara en behändig liten amerikansk dröm. Han växte upp i Hickory, en småstad i den västra delen av North Carolinas djupt konservativa landsbygd. Pappa var pappersförsäljare, mamma förtidspensionerad grundskolelärare. Han säger att han började högstadiet som “religiös och heterosexuell”, men lämnade skolan som “gay och inte särskilt religiös”. Han insåg att enda vägen ut ur Hickory var utbildning, och tack vare hårda studier fick han stipendier som till slut ledde till Harvard, där Facebook föddes.

Hughes säger att han aldrig skulle ha lämnat Facebook “för någon annan kandidat vid något annat tillfälle”. Men det uttalandet överskattar nog Obama lite. Sanningen är att Hughes och många av hans generationskamrater bara gick och väntade på någon som Obama – de hade redan energin, det politiska engagemanget och de till synes obegränsade drömmarna om internets potential för att förändra världen och demokratin. Den “juniore” senatorn från Illinois råkade bara dyka upp vid rätt tidpunkt.

Det är möjligt att Chris Hughes är ett undantag snarare än en regel för sin generation, men när nollnolltalet lider mot sitt slut förtjänar han nog en snäppet längre applåd än Mark Zuckerberg.

Martin Gelin är frilansjournalist i New York. Den 28 april kommer hans bok “Det amerikanska löftet – Barack Obamas väg till Vita Huset”.