Sandström: Fossilfritt stål och Stålverk 80 – likheter i handelskrigens tid

Stålverk 80 blev 1970-talets stora industripolitiska fiasko. I Luleå skulle kapaciteten för Statliga Norrbottens Järnverk (NJA) tiodubblas. Men kort efter att första spaden sattes i marken lades allting ned och i efterhand blev Stålverk 80 själva sinnebilden för 70-talets misslyckade industrisatsningar.

Att dra paralleller mellan 2020-talets stålprojekt i norra Sverige och Stålverk 80 provocerar. Inte minst i Norrland och i Luleå, där SSAB nu planerar för en investering på 50 miljarder kronor.

Även i Boden där Harald Mix-bolaget Stegra bygger ett stålverk lär associationer till Stålverk 80 skapa viss irritation.

Men likheterna finns, och det handlar inte nödvändigtvis om de enskilda projekten, utan om branschen och politiken.

Dessa bör åtminstone stämma till eftertanke.

1. Tilltagande protektionism

Den första likheten gäller handelshindren. Få lär ha undgått att världsekonomin idag är föremål för växande protektionism.

Stålindustrin har drabbats särskilt hårt.

Protektionistiska tendenser var också påtagliga inom stålindustrin när Stålverk 80 skulle sjösättas. Bland annat införde USA importkvoter sent 60-tal för att hantera konkurrensen från Sydostasien.

2. Subventions-race

Många tänker nog främst på protektionism och frihandel som en fråga om tullar. Inte minst efter Trumps tullhot, som i veckan som gick skakade om världens börser.

Men faktum är att subventioner och olika former av finansiella stöd idag är en av de främsta formerna av protektionism. Detta gäller inte minst inom stålindustrin. Tankesmedjan Global Trade Alert, vid Schweiziska Sankt Gallen-universitetet, visar att merparten av protektionismen inom stålindustrin utgörs av andra åtgärder än tullar, exempelvis finansiellt stöd till inhemska bolag.

Stegra har bland annat fått 1,2 miljarder kronor från Energimyndigheten. Hybritprojektet har i sin tur fått 3,1 miljarder kronor, och dessförinnan även miljardbelopp i stöd från EU.

På kontinenten är industristöden än mer omfattande. Tysklands näst största stålbolag Salzgitter har fått subventioner och stöd på mer än två miljarder euro för omställningen till fossilfritt stål. Thyssenkrupp har erhållit två miljarder euro från tyska skattebetalare. Ståljätten Tata Steel har fått 500 miljoner pund i Storbritannien.

Alla dessa subventioner i Europa, USA och Kina innebär att utbudet ökar drastiskt.

Mönstret var exakt likadant i Europas stålindustri på 70-talet. När Sverige satsade på Stålverk 80 sjösattes ännu större och mer magnifika investeringar i England, Frankrike, Tyskland och Italien.

3. Vikande efterfrågan

Var och en av de nationella regeringarna som satsade på stålverk under 70-talet motiverade detta med att efterfrågan skulle fortsätta att växa.

Åren 1945–1970 hade efterfrågan på stål i världen fyrfaldigats. Antaganden om fortsatt tillväxt framstod som naturliga.

“Mycket stora kapacitetstillskott måste ske inom världens stålindustri under det närmaste decenniet för att möta den växande stålefterfrågan”, motiverades projektet i propositionen 1974.

1980–1995

Den fortsatta marknadstillväxten uteblev dock. Istället var efterfrågan praktiskt taget oförändrad 1980–1995.

Västvärldens stålindustrier hamnade nu i ett mardrömsscenario. Alla subventioner hade medfört att stålverken växt som svampar ur jorden. Men efterfrågan stagnerade, vilket ledde till kronisk överkapacitet i branschen.

Stålindustrin i Europa genomgick därefter två decennier av utdraget finansiellt lidande. Förloppet dokumenterades redan 1993 i ekonomihistorikern Jan Jörnmarks doktorsavhandling Coal and Steel in Western Europe.

Stagnerar efterfrågan igen under 20-talet?

När efterfrågan väl tog fart igen från 1995 drevs den av Asiens, och särskilt Kinas, expansion. Men nu mattas den återigen av. Sedan 2020 har efterfrågan på stål stagnerat.

OECD poängterade detta i en rapport 2024. Tillväxttakten på 1,9% bedömdes vara väsentligt lägre än expansionen på utbudssidan. Man skriver också att obalansen mellan utbud och efterfrågan kommer leda till dålig lönsamhet.

Även Bloombergs analytiker Javier Blas menar att efterfrågan inte kommer räddas av kinesiska stimulanser. Supercykeln för stål och järnmalm över, är hans slutsats. 

Om så blir fallet kläms stålindustrin framöver i samma rävsax som gjorde att Stålverk 80 fick läggas i malpåse: stimulanser av utbudet skapade växande kapacitet, men efterfrågan planade ut. Följden blir mördande konkurrens och dålig lönsamhet.

Skillnader

Det finns förstås också betydande skillnader mellan Stålverk 80 och dagens stålsatsningar.

Stålverk 80 var nationellt till sin natur. Idag sker industripolitiken i en mer europeisk kontext. Vidare anförs miljöargument idag på ett annat sätt än på 70-talet.

Historien rimmar

Historien upprepar sig sällan, men ibland rimmar den.

För omkring ett år sedan skrev den tidigare S-ministern och Stegra-ägaren Anders Sundström till kritikerna av satsningarna i norr och uppmanade dem att de “hyfsar sina argument” och “avlivar Stålverk 80-spöket”.

Det enda sättet att avliva Stålverk 80-spöket är nog att dra lärdom av historien.

Annars riskerar misstag från förr att upprepas.

Läs mer:

Kursrusning för stålaktier – SSAB i topp

SSAB nyktrar till – Bryssels baksmälla består

Kallt handelskrig eller varmt handelskrig?

Grön industripolitik kan bli protektionistisk kryptonit

Eloge till Jan Moström för mod och eftertanke