Saltskatter och revolutioner

Nej, salt är inte bara ett oskyldigt vitt pulver som vi strör på maten för att få den att smaka bättre. Salt är världens mest vitala kemiska substans, ett ämne som människan behöver för att leva.

Som alla vet består salt av natriumklorid. Det finns i stora mängder i haven, ja havsvattnet består faktiskt av 35 promille salt. I sydliga länder har sedan urminnes tider salt tillverkats i saliner, bassänger där havsvatten får kristallisera när vattnet avdunstar i solgasset.

I det solfattigare Norden kokade man havsvattnet tills man fick fram saltkristallerna. Dessutom finns bergssalt – lager av salt djupt nere i jorden som bildades när havsvikar och laguner torkade ut för miljontals år sedan.

Salt verkar uttorkande och konserverande. Och det är här dess stora ekonomiska betydelse ligger. Lägger man in kött eller fisk i salt får det osmotiska trycket vattnet i fisken att dras ut. Men inte nog med det. Förruttnelsebakterier överlever inte i en så salt miljö. Fisk, som obehandlad har en hållbarhet på bara några få dagar, kan med saltets hjälp konserveras och lagras halvårsvis.

Tack vare bergssaltet från saltgruvor på Lüneburgerheden i Nordtyskland kunde tyska handelsmän på 1200-talet byta till sig stora mängder sill på marknaderna i Skanör och Falsterbo. Sillen saltades in, och blev till stapelföda för människor i hela Nordeuropa. Sill- och salthandeln blev den ekonomiska basen för Hansan, det mäktiga handelsförbundet som under senare medeltid helt behärskade Nordeuropas sjöfart.

I Sydeuropa var det atlanttorsken som saltades in med havssalt från Portugal, Spanien och Frankrike.

Köttförbud

Det gick åt mycket fisk under medeltiden, för under fastedagar var det strängeligen förbjudet att äta kött. Och fastedagar var det gott om före reformationen. Inte nog med att alla rättrogna skulle fasta fyrtio dagar före både påsk och jul, alla fredagar var också fastedagar. Dessutom dagarna före kristna högtider, som Kristi himmelsfärds dag, Johannes döparens dag och alla helgons dag. När till slut även onsdagar proklamerades som fastedagar var över hälften av årets 365 dagar fastedagar. Som tur var ansåg kyrkan det vara tillåtet att äta fisk under fastan.

Europas fastande befolkning krävde stora mängder saltad fisk, och följaktligen också enorma mängder salt. Salt behövdes även till saltning av fläsk, inläggning av grön­saker och till smör- och osttillverkning.

Kungar och feodalherrar var naturligtvis inte sena med att inse att här kunde man tjäna en ordentlig hacka.

Saltmonopol, tullar och skatter infördes i många länder, däribland i Frankrike. Den franska saltskatten – la gabelle – infördes i blygsam skala redan på 1200-talet, men höjdes sedan successivt varje gång kungen behövde friska pengar till nya krig.

Viktig inkomstkälla

På 1660-talet hade saltskatten blivit kronans viktigaste inkomstkälla, skriver historikern Hans ”Hatte” Furuhagen. Alla Ludvig XIV:s undersåtar över åtta års ålder var skyldiga att varje år köpa 15 skålpund (runt sju kilo) salt till ett av kungen fastställt pris. Det var mer än en person behövde, men det var strängt förbjudet att sälja överskottet.

För enkelhets skull hade indrivningen av la gabelle lagts ut på entreprenad. Skatteindrivarna skulle leverera en överenskommen summa till staten varje år, men de fick själva behålla överskottet om de lyckades få in mer. Folket knorrade.

Inte blev det bättre av att olika delar av Frankrike hade olika skattesatser på saltet. Skatten var lägre i söder än i norr, vilket naturligtvis uppmuntrade till saltsmuggling mellan regionerna. Ludvig den XVI:s finansminister Jacques Necker rapporterade 1781 hur ojämnt la gabelle var fördelad. En femtiokilossäck med salt kostade 21 sous i Bretagne, 81 i Poitou men hela 611 i stadsdelen Bercy i Paris.

Gränsen mellan la grande gabelle och la petite gabelle, den höga och den låga saltskatten, gick vid floden Loire, och här drev smugglarna sitt lönsamma hantverk med livet som insats. Vid slutet av 1700-talet dömdes varje år mer än 3 000 saltsmugglare till fängelse eller döden. Folkets vrede växte och mynnade till slut ut i franska revolutionen 1789.

En av de förhatliga saltskatteindrivarna hade varit adelsmannen och kemisten Antoine de Lavoisier. Redan som 25-åring hade han övertagit ett gods där rätten att driva in la gabelle ingick, något som 1794 kom att kosta honom huvudet.

Med franska revolutionen upphörde saltskatten i Frankrike, men den fanns kvar i andra delar av världen.

I tusen år hade indiska bönder hämtat havssalt från sanka strandängar, i synnerhet i den nordindiska provinsen Gujarat och i Orissa på Indiens östkust sydost om Bengalen. Den indiska saltskatten var låg, vilket gjorde att saltet var billigt.

Förbjöd indiskt salt

Vid 1700-talets slut hade emellertid engelska Ostindiska kompaniet tagit kontroll över Bengalen. En av dess första administrativa åtgärder var att förbjuda all användning av indiskt salt och kräva att man skulle importera dyrt engelskt salt. Detta ledde liksom i Frankrike till omfattande smuggling. Ostindiska kompaniet lät bygga en fyra meter hög mur utmed gränsen till Bengalen, men det hjälpte inte. År 1804 ockuperade Ostindiska kompaniet Orissa och förbjöd all försäljning av salt till Bengalen. Detta ledde till våldsamma upplopp som kulminerade med det stora sepoyupproret 1857.

Efter blodbadet då revoltörerna brutalt slogs ner tog engelska kronan med arméns hjälp över förvaltningen av hela Indien. För att skydda den engelska saltindustrin beslutade de koloniala myndigheterna 1863 att alla saltverk i Indien skulle läggas ner. Allt salt skulle importeras från England, och det blev förbjudet för indierna att ens för eget bruk plocka saltskorpor från strandängarna. Resultatet blev arbetslöshet och hungersnöd.

År 1885 bildades det indiska kongresspartiet. Ett av dess krav var att saltskatten skulle upphöra.

Den 12 mars 1930 marscherade den indiske juristen och frihetskämpen Mohandas ”Mahatma” Gandhi tillsammans med 78 följeslagare från staden Ahmedabad i Gujarat-provinsen mot kusten. När de kom fram till saltängarna vid havet hade skaran växt till flera tusen. Gandhi vadade ut i vattnet och tog upp en skorpa förbjudet havssalt. Rörelsen spred sig, och snart kokade folk eget salt längs Indiens alla kuster.

Gandhis ohörsamhetskampanj mot salt­skatten ledde 1947 till Indiens självständighet.