Såld med blotta förskräckelsen

Glädjen visste inga gränser hos Bukowskis när det blev klart att auktionshuset skulle få sälja Andy Warhols The Last Supper. Tavlan föreställer Jesu sista måltid med lärjungarna, inspirerad av Leonardo da Vincis Nattvarden. Den är bestruken med gul färg och Andy Warhol färdigställde den 1986, strax före sin död. Den finns i flera olika versioner, där Warhol varierar mått och färger. Ingen vet riktigt hur många som finns i just detta format. Vissa hävdar att det rör sig om två av vardera gul, röd, blå och grön. Andra tror fyra.

Vem som var säljare till tavlan som skulle gå på auktion i Stockholm är hemligt, Bukowskis angav bara en internationell konstsamlare med svensk anknytning. Enligt Dagens Industri och Dagens Nyheter var det den i Schweiz bosatte Bo Alveryd. Han ska ha ägt den sedan 1989. Andra spekulerar i att Bo Alveryd sålt tavlan till familjen Lundin och att det är olje­miljardärerna som nu är säljare. Elaka tungor menar att det är ett sätt för familjen att få till rekordnoteringar för sitt auktionshus. Lundins köpte Bukowskis år 2007.

I september 2011 såldes en blå variant av tavlan för drygt 40 miljoner kronor inklusive provisioner. Att en motsvarande tavla nu skulle säljas i Sverige var unikt. Bukowskis satte utropspriset till 60–80 miljoner kronor, ett belopp som vida överskrider något utsatt utropspris i Sverige någonsin. Experterna tvivlade inte på att tavlan var värdefull, men var ändå förvånade över ett så högt pris.

– Att ett svenskt auktionshus sätter ett världsrekordpris har i princip aldrig hänt. De som kan det här blev genast misstänksamma, säger en källa verksam i branschen.

Det började spekuleras om att Bukowskis hade garanterat säljaren ett lägsta pris. Sådana garantier är vanliga utomlands, hos internationella auktionsfirmor som Christie’s och Sotheby’s. Då anges det i auktionskatalogen och meddelas av utroparen. I Sverige är garantier inte kutym, ändå pågår omfattande spekulationer om att framför allt Bukowskis ställer sådana. Ofta säger ryktena att det är familjen Lundin som garanterar tavlorna. Att det emellanåt förekommer garantier har ledningen bekräftat, men de hävdar att det är ovanligt. Andra konstkännare anser att konkurrerande auktionshus ligger bakom det de kallar desinformation och att det i grunden handlar om förtal.

– Andy Warhol-tavlan var inte garanterad, säger Anna Karin Pusic, chef för Bukowskis konstavdelning.

Den 14 maj var det äntligen dags för auktionen och intresset var stort. Det var fullt i lokalen, konstkännare från världens alla hörn var på plats, liksom radio, tidningar och tv. Aftonbladet TV sände direkt liksom Bukowskis själva. Hos Bukowskis personal var nervositeten och spänningen stor. Det var ett prestigefullt uppdrag de hade fått, nu gällde det att förvalta det väl.

De hade jobbat hårt med att sondera terrängen hos potentiella köpare. De hade ringt sina kunder, förmögna samlare som kunde tänkas vara intresserade. De hade varit i kontakt med internationella auktionshus som i sin tur hade kontakt med potentiella köpare och det annonserades och jobbades med pr-kampanjer runtom i hela världen. Ingen eventuell budgivare skulle kunna missa att tavlan var till salu.

När auktionen började hade Bukowskis åtminstone tre intressenter, två svenska och en utländsk samlare. Den utländska kontakten hade hört av sig till Bukowskis via en internationell konstrådgivare, en anrik sådan med många förmögna kunder. De svenska samlarna var kunder till Bukowskis och fanns med på telefon när budgivningen startade.

Då tavlan bars fram hördes ett ”wow” – sedan total tystnad. Längst fram i pulpeten stod Bukowsikis avgående vd Michael Storåkers, som vid detta historiska tillfälle agerade utropare.

– Vi börjar på 53 miljoner 500 000, sa Michael Storåkers.

Han upprepade beloppet många gånger, både på svenska och engelska.

– 53 miljoner 500 000. Vad säger ni andra då?

– Det finns flera telefoner på gång här, vem går ut först?

Men ingen gick ut. Det förblev tyst i lokalen.

– Andy Warhols The Last Supper i ”mint condition”, fortsatte Michael Storåkers.

Han behöll lugnet, men ett fingrande med handen avslöjade att han var pressad. Han sneglade mot kundtjänst. Varför kom det inga bud från de svenskar som var med på telefon? Och vart hade den internationella spelaren som visat så stort intresse tagit vägen?

– Inga fler bud, no more bids, inga fler bud. Första, andra, tredje. Pang. 53 miljoner 500 000.

Hos publiken rådde förvirring, var tavlan återropad eller var den såld till det angivna priset? Det visste bara Michael Storåkers. Han hade hållit på i fyra minuter och 37 sekunder och fiaskot var ett faktum.

Det dröjde dock inte många minuter förrän floppen, i alla fall utåt sett, förbyttes mot succé. Senare samma dag offentliggjorde Bukowskis att tavlan var såld för 61 miljoner kronor. Spekulationer om att familjen Lundin skulle ha legat bakom köpet tog genast fart. Deras intresse av att förhindra fadäsen var förstås stort. Bukowskis hade en annan förklaring. En av budgivarna hade inte kommit fram på telefon.

– Vi kom i kontakt med honom strax innan auktionen skulle avslutas. Det var väldigt oklart och stor dramatik, sa Paulina ­Sokolow, informationsansvarig vid auktions­firman Bukowskis till Dagens Industri.

Att en spekulant på Sveriges dyraste tavla skulle befinna sig på någon gudsförgäten plats utan mobiltäckning lät konstigt, men det var inte det enda som förvånade. Plötsligt kom nya uppgifter om priset. Tavlan var inte längre såld för 61 miljoner kronor, i stället var det 58 miljoner kronor som gällde.

I själva verket var dock tavlan såld för 50 miljoner kronor. Med provision på 22,5 procent blev det 61 miljoner kronor. Men provisionen på belopp över en viss nivå är inte 22,5 procent, därför hamnade det totala priset till slut på 58 miljoner.

– Någon på informationsavdelningen hade satt in fel siffror i Excel-snurran, förklarar Michael Storåkers.

Det behövs ju knappast någon super­avancerad snurra för att göra en sådan beräkning. För en ägarfamilj som har företagande i blodet och en vd som gått på Handelshögskolan borde det vara hyfsat lätt att räkna ut. Man bör också kunna ta för givet att någon dubbelkollade informationen om Sveriges genom tiderna dyraste tavla innan den gick ut, men visst, misstag sker. Det konstiga är inte att någon på Bukowskis räknade fel, det konstiga är snarare att en köpare skulle vara beredd att betala full provision när han eller hon visste vilken knipa Bukowskis satt i.

– Normalt utnyttjar man en sån situation och ser till att auktionshuset pressar ned sin köparprovision, säger samma källa som ovan.

Med tanke på hur viktigt det var för ­Bukowskis att få tavlan såld hade det sannolikt inte varit någon särskilt svår förhandling. Men Anna-Karin Pusic på Bukowskis tycker inte att det är konstigt att firman fick full provision.

– Klubbade priset blev 50 000 000 kronor, 3 500 000 under nivån där den stannat under auktionen. Men vi förhandlar aldrig köparprovision, säger hon.

I konstkretsar började det genast surras om den märkliga försäljningen. Men på Bukowskis uppger de att glädjen var total. Priset på 50 miljoner kronor var långt under utrop, men det var ändå ett högt pris och därtill det högsta pris som någonsin noterats i Sverige.

Vem som är köpare är en väl bevarad hemlighet. Platinums källor uppger att tavlan forslades från ett schweiziskt hem till ett annat. Dock inte till Lundins.

– Det är en internationell konstsamlare med sin hemvist på flera ställen i världen, säger Anna-Karin Pusic.