Sahlin tar befälet

Det gick en lättnadens suck bland socialdemokratiska opinionsbildare när den rödgröna oppositionen lade fram sitt budgetförslag. S-politiker, ledarskribenter och LO-fackens ledningar och ombudsmän rätade på ryggen. Motionen visade nämligen att Socialdemokraterna bestämmer i det rödgröna regeringsalternativet i lika hög grad som Moderaterna bestämmer i den borgerliga regeringen.

Eftergifter till V och MP, som att låta Förbifart Stockholm gå till folkomröstning och en saftig kilometerskatt på tung trafik, hade skapat oro på förhand om att det skulle komma mer. Särskilt som oppositionens övertag i opinionsmätningarna beror på Miljöpartiets framgångsvåg, inte minst bland medelklassen i Stockholmsområdet.

Partiet som en gång startade med visionen om att medborgarna skulle leva det goda livet på landet i självförsörjande lokalsamhällen går numera bäst hem hos storstadsbor som äter på krogen. Så paradoxal är politiken ibland.

Hur som helst sken finansministerkandidat Thomas Östros som en sol när han fick föra befälet. Östros kan lätt uppfattas som gnällig när han schablonmässigt dömer ut allt vad regeringen gör. När han i stället fick tala om sin egen politik blev det betydligt trevligare. Trots att det i sak inte blir så stor skillnad vid ett regeringsskifte.

Thomas Östros har hela tiden sagt att det inte går att gå till val på stora skattesänkningar för vanligt folk. Fast nu accepterar oppositionen i stort sett de borgerliga sänkningar som kritiserades så hårt när de lades fram. Vänsterpartiet har lagt sig platt för att få vara med när Rosenbad ska intas och Lars Ohly gläds åt det lilla. Som att på första maj få ensamrätt att lansera detaljerna i ett återinfört investeringsbidrag för att bygga hyreslägenheter. Slitna miljonprogramsområden ska också kunna ingå i rot-programmet. Hyresgästföreningen jublar. Frid och fröjd inom den så kallade rörelsen.

Den rödgröna budgetmotionen lyder också i långa stycken som besluten från den senaste socialdemokratiska partikongressen.

Höjda ersättningsnivåer och avsnittet om sjukförsäkringen – med löfte om stopp för utförsäkringar på kort sikt och en översyn på längre sikt – är nära nog identiskt med kongressprotokollet. Miljöpartiet som brukar vilja satsa på grundskydd har accepterat högre inkomsttak i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen. De gröna skriver numera också under på att facket måste vara starkt för att arbetsmarknaden ska fungera bra.

Och när Alliansens sänkta inkomstskatt för alla omvandlas till reducerad skatt enbart för de som är med i a-kassan kan ombudsmännen inte vara annat än nöjda. Särskilt inte som a-kasseavgiften får vara högst 80 kronor i månaden om det blir regeringsskifte. Det gynnar särskilt medlemmarna i LO-förbund som Metall och Byggnads, Socialdemokraternas kärntrupper, medan akademiker inom Saco förlorar.

Om de borgerliga står för sin linje bäddar det för en intressant ideologisk strid i valrörelsen. Tanken med jobbskatteavdraget är ju att det ska löna sig bättre att arbeta. Att skattesänkningarna till en början betalades med dyrare a-kassa, särskilt för de kassor som hade hög arbetslöshet, skulle ge dubbel effekt. Facken skulle bli mer återhållsamma i sina lönekrav eftersom medlemmarna fick betala mer om arbetslösheten steg.

Med oppositionens förslag är det därmed två fundamentala principer som möts. A-kasseavgift lika för alla, oavsett risk, eller en avgift som påverkar lönekraven.